Konsten att leva ett liv

Anmäld för nämnden

2010-05-18T11:35:00.000-07:00

För ett tag sedan hörde jag något riktigt, riktigt sjukt. Det var en föreläsare som berättade för mig att han hade blivit anmäld till jämställdsombudsmannen efter en föreläsning där han för att exemplifiera skillnaden mellan självförtroende och självkänsla hade använt en flicka som spelar piano och en pojke som spelar fotboll. Och då hade en kvinna i publiken stämt honom!

Han fick förklara sig inför jämställdsombudsmannen med att han själv hade en son som spelade fotboll och en dotter som spelade piano och att det därför hade känts som naturliga exempel för honom. Det godtogs, men han fick en varning.

Paragrafpippare! Ja det säger jag bara. Har man inte större frågor att fundera på som feminist ja då kan man lika gärna låta bli.

Dagens roligaste

2010-05-17T11:33:00.001-07:00

Idag när jag skulle tanka bilen bråkade bonuskortet. Förargad tryckte jag på knappen "avbryt" för att genast dra på smilbanden när det i rutan dök upp texten "AVBRYTAT"

Trafik

2010-05-05T12:22:00.000-07:00

Idag har jag beslutat mig för att sätta på blinkers, köra in till kanten och se de andra susa förbi i racerfart. Där skall jag sitta en stund och andas.
För att inte ångra mig har jag tutat till några gånger för att de andra skall märka att jag inte längre ångar på, att jag inte längre varvar upp motorn, utan att jag tar en paus.
Visst känner jag mig lite orolig. Att min motor skall rosta. Att bilmodellen inte längre kommer att kännas fräsch och intressant. Men jag är också väldigt nyfiken på vad som händer om jag öppnar dörren och stiger ut. Och sakta, sakta går över diket och in i skogen.

En låda av minnen

2010-05-02T00:15:00.000-07:00

Vi har en låda dit vi slänger in gamla räkningar, löneutbetalningar, men även ett som annat annat. Igår fick jag för mig att reda upp i lådan. Först fick jag lite ångest över alla räkningar som vi betalat under de senaste åren. Med tanke på att jag står i beråd att byta liv och börja jobba mindre (med betoning på "står i beråd", jag har ännu inte kommit mig för att tippa över kanten) vill jag ju inte i en situation där summan pengar som kommer in i mitt liv blir mindre, bli påmind om den summa pengar som dock varje månad skall ut ur mitt liv. Men så började jag hitta diverse andra lappar.

Jag hittade en skriven lapp där vi gjort utkastet till en annons vi skulle sätta in om att vi ville köpa vårt första hus.
Jag hittade diverse registreringsutdrag på bilar vi ägt genom åren.
Jag hittade en liten lapp med orden "I Guds våld" och kommer ihåg när min dotter precis lärt sig läsa och skriva och läst orden "I Guds våld", tyckt det var så vackert så att hon måste skriva det på en lapp för att komma ihåg det.
Jag hittade ett utprintat mail med texten min man skrev åt våra vänner när vi fick vår son

Ja tänk vad mycket nostalgi det finns i en låda med räkningar. Det är väl bara att konstatera att visst behöver man pengar så man kan betala sina räkningar. Men precis som det visade sig i min räkningslåda så finns det så mycket annan glädje varvad mellan livets fakturor.

Svininfluensan

2010-04-30T23:51:00.000-07:00

Så har april månad gått. Månaden när den andra toppen av svininfluensavågen skulle nås. Inget grymtande hördes vare sig från finska folket eller från pressen. Och det är ju bra.

Ändå känner jag mig lite lurad. Jag hör nämligen till de som efter mycket velande fram och tillbaka vaccinerade hela sin familj. Normalt är jag lite vaccinationsmotståndare och var det även länge i den här debatten, men vändningen kom en kväll när jag låg och läste ur boken "Världens värsta katastrofer" för mina barn. (Vilken bild ger det egentligen av mig som mor?) Där skrev man om spanska sjukan som erövrat många tusentals offer med orden "spanska sjukan kom i två omgångar. Den första omgången var lindrig, medan den andra omgången i april skördade många offer. Det som skilde spanska sjukan från andra epidemier var att den helt oväntat skördade unga, friska personer." Och tänk om det skulle vara svininfluensan som det skulle stå om i böckerna för nästa generation och jag som mor skulle ha haft möjligheten att vaccinera mina barn, men inte tog den.

Nåja, nu ser det ju med all sannolikhet ut att inte bli så. Jag känner mig lite lurad och får väl om några år starta stödgruppen "Vi som vaccinerade våra barn mot svininfluensan och nu inte kan bli mormor eller farmor".

Jag undrar...

2010-04-27T03:11:00.000-07:00

... om jag väljer saker som skall hända i mitt liv, eller om sakerna som skall hända väljer mitt liv att hända i. Kanske sakerna sker av en nödvändighet och att mycket av det vi tar för oss här i livet väljer oss snarare än att vi väljer dem.

Smörjkväll

2010-04-26T12:50:00.000-07:00

Ikväll skulle jag och fyra vänner få lära oss hur vi tillverkar ekologiska smörjor och krämer och det var väl bra. Men det vi lärde oss var a) badsalt/fotsalt och handsalt och b) handskrubb.

För en person som aldrig orkar smörja sig och aldrig aldrig skulle ha handbad (eller fotbad) var det lite överkurs. Inget jag tror jag fixar till hemma.

Å andra sidan fick vi även lära oss att man bra kan duscha endast med rypsolja och salt och man bra kan leva utan att tvätta håret med annat än vatten. Det lär vara lite äckligt de första veckorna, men sedan vänjer man sig. Vi lärde oss även att ättika gör att håret blir lättare att borsta ut.

Av någon anledning kan jag tänka mig att pröva olja+ salt när jag duschar, men det andra går fett (!) bort.

Utmätt tid

2010-04-24T23:42:00.000-07:00

Det är kväll och jag sitter på ett slott i Örebro och lyssnar på en kvinna i 60-årsåldern som varvar vackra sånger med tänkvärda ord om livet.

Plötsligt tar hon fram ett långt måttband och ber två ur publiken dra ut 7,5 meter och sedan hålla i varsin ände. Både kvinnans mormor, farmor, farfar, morfar, mor och far hade dött i 75 års åldern. Därför var 75 det antal år hon gav sig själv att leva om hon skulle dö en naturlig död (därav 7,5 meter). Hon gick till början av måttbandet och började berätta om de olika åldrarna i hennes liv. Och plötsligt när hon kom till 6 meter stannade hon. För det var där hon befann sig just nu.

Kaboom! Vilket stark kraft det är att visualisera livet med ett måttband. Plötsligt insåg ju varje människa i rummet hur lång sträcka av hennes liv hon hade avlagt. Och hur lite hon i måttbandsmått mätt hade kvar. Jag tror att vi var många i rummet som satt och prickade in vår egen ålder på måttbandet den kvällen. Vår tid är utmätt.

Och det kanske är som en av mina tanter säger, att döden är en paradox. Att vi alla vet att vi skall dö, men att ingen av oss kan ta det till oss och fullt förstå. Inte heller en gammal tant.

Det andra jag kommer att ta med mig från kvällen är kvinnan användning av ordet "längtor". Vad längtar du efter? Vad är dina längtor? Kanske man kan kombinera dessa och sträva efter att få alla ens längtor att sammanfalla med den mängd måttband som vevas ut när ens liv mäts ut.

Våldtäcksmän

2010-04-23T23:31:00.000-07:00

Min äldsta dotter är 10 år. Igår åkte hon med fyra kompisar iväg på skoldisko. Håret plattades och lite mascara sattes på ögonfransarna. Lämpligt för en 10-åring tänkte jag. Men vad säger man när hon efter en stund dyker upp med ljusgrön ögonskugga och tycker hon är jättefin? Åtminstone jag vill inte vara en mamma som beodrar ungen att tvätta av sig utan försökte istället fråga om jag fick hjälpa henne med att jämna ut färgen lite bättre på ögonlocken. Jo, det fick jag. För det var ju så krångligt när man inte kunde se vad man gjorde tyckte hon.

Nåja, det var inte det jag tänkte skriva om. I bilen på väg hem från diskot berättade de om kvällen. Det hade varit diskotävling -en för tjejerna och en för killarna. "Diskokungen" hette killarnas tävling och när det blev dags för den så var det bara två killar som ställde upp. Tänk inte ens fast de mutade med godis ville de andra killarna delta.

Och håll i er nu! När endast två killar ville dansa satte man på låten "Alla som inte dansar är våldtäcksmän". Superkul tyckte alla tjejerna i baksätet på bilen...

Ursäkta

2010-04-22T12:07:00.001-07:00

Ursäkta mina kära bloggläsare.

Jag är inte så aktiv just nu. Eller jo det är jag, men kanske inte just på bloggen.
Jag håller nämligen på och skriver.
Om tanter.

Och det tar så mycket. Och det ger så mycket.

Snart är jag tillbaka

Hoppas ni finns kvar då

Följ säsongerna här med oss

2010-04-13T11:50:00.000-07:00

Jag vill här tipsa om en blogg jag hittade igår. Det är ju mycket tal om vilken mat man skall äta när för att inte tära onödigt på miljön. Säsongsbloggen svarar på detta behov -hoppas jag. Bloggen är nämligen väldigt nystartad och innehåller inte så mycket ännu, men den är vacker och jag hoppas den följer samma nystartade spår även framöver.

Följ säsongerna här med oss

Rökning dödar

2010-04-09T23:00:00.000-07:00

Tur att man inte är en rökare
Framför allt tur att man inte är en fattig rökare
Innerligt glad är jag att jag inte är gubben på Sergels torg som går och plockar upp halvrökta cigaretter för att sedan själv avnjuta dem

Ja rökning kan ju inte vara hälsosamt ...

Hört på Arlanda

2010-04-09T22:56:00.000-07:00

Vid gaten till Vasa hörde jag en gammal farbror ta emot ett telefonsamtal från sitt barnbarn.

-" Jo det har gått bra. Jag har lämnat in väskan där... där... där den rullar iväg"
-" Du är en snäll tös. Ibland är du lite känslig. Men du har ett stort hjärta och det är ju huvudsaken"

Att tjuvlyssna är en fröjd

Dikt

2010-04-07T12:53:00.001-07:00

Jag går på en skrivkurs. Den är inte alls vad jag förväntade mig. Vi skriver mest dikter. Dikter! Vad är det för tjafs tänkte jag nästan skriva. Naturligtvis är dikter inget tjafs. Men det är liksom inget som passar mig.

Men vad gör man när man sitter på kurs och förväntas skriva en dikt. Jo man skriver en dikt. Känn er privilegierade. Det är inte många som kommer att få läsa en dikt av mig.

Den starka kvinnans dikt

Kliv ur vår säng
Släck vårt ljus
Överlämna våra barn
När träden fäller sina löv vill jag vara ensam

Jag vill inte längre vara den frostkänsliga blomman i din vas
Inte den kluckande, glada drottningen i din sal
När träden fäller sina löv -då går jag

Ta betalt!

2010-04-07T12:49:00.001-07:00

En kvinna med några år på nacken berättade för mig om sin första prisförhandling. Som ung kvinna stod hon framför den äldre företagaren som kritiskt granskade hennes offert. -"Brukar du alltid vara så här dyr?"

-"Vad skulle jag säga?", minns hon. Så hon sa följande replik: -"Ja, ibland brukar jag vara dyrare!"

Superbt! Absolut en replik jag tänker komma ihåg!

För sent

2010-04-07T12:41:00.000-07:00

Igår läste jag på en affisch att de två grymmaste orden i ett språk är FÖR SENT

Det är konstigt hur ofta man väntar på den rätta tiden att göra än det ena, än det andra. Vissa väntar att det skall bli den perfekta tiden att skaffa barn och när det känns perfekt är det kanske för sent att bli gravid. Andra tycker det känns svårt att säga till sin pappa att man älskar honom, man väntar på det rätta tillfället och så är det plötsligt för sent. Kanske man tänker att när barnen blir större skall jag ägna mera tid åt mig själv. För sent inser man att det inte var en själv man ville umgås med utan med sina barn. Eller vad det nu kan vara.

Min kusin skall snart fylla 18. Han har fixat och fejat med sin bil. Skruvat och donat. Idag fick jag höra att han föll ned på sitt jobb. Hjärnblödning...

Vad vill du göra? Gör det innan det är för sent!

Because of me - the world is a better place ...

2010-04-04T07:30:00.000-07:00

Ibland får jag för sig att jag faktiskt kan påverka. Att saker och ting, på grund av mina visa handlingar, utvecklas i en positiv riktning.

De som läst min blogg från början kanske kommer ihåg att jag hade en drive där jag gav 10 % av min inkomst till välgörande ändamål, med resultatet att jag började irritera mig på de "kund"tidningar som damp ned i postlådan. Vem tycker det är roligt att ge pengar exempelvis till världsnaturfonden när man får en massa papperspost som man inte har bett om, som man inte vill läsa och som belastar den natur man vill rädda? Jag kontaktade alla "välgörare" som jag hade donerat pengar till och bad dem att fundera om de lade ut en massa pengar på tidningar som många inte ville ha.

Och nu, ett halvt år senare, får jag ett brev från röda korset där de bl.a. ber medlemmarna kryssa i om de vill ha deras tidning eller inte. Jippiiii! Kanske det inte alls var p.g.a mitt meddelande. Men varför nu inte för en stund tro att det var just mitt meddelande som fick dem att vakna upp, ta upp det i högsta styrelsen och inse hur fel de tänkt fram till nu.

Så alla ni som känner för att vara goda. Donera en summa till Röda Korset. De lyssnar på sina medlemmar!

http://www.katastroffonden.fi/

Bert Stjärt

2010-04-04T07:21:00.001-07:00

Nu kan jag väl inte direkt påstå att Bert Karlsson är min idol, men man måste ju medge att han lyckas ganska bra med det han företar sig. Säkert skulle man ha ett som annat att lära av gubbstrutten fast hans sätt och manér är som en elefant i ett glashus.

Hur som haver skrattade jag högt över hans medverkan i Sveriges TV:s talang i fredags. När programledarna frågade juryn om de förberett sig inför uppdraget skröt Bert -"Jag förbereder mig aldrig. Jag är så himla bra på det jag gör så jag behöver aldrig förbereda mig." På sätt och vis skulle det säkert vara sunt att ha en liten Bert Stjärt inombords. Som en finne i pruppan ...

Parkkinointipaikka

2010-04-02T00:45:00.000-07:00

Jag hörde för några dagar sedan ett radioprogram där finlandssvenskar fick sända in sina värsta språkgrodor på finska. Ja, där känner man ju verkligen igen sig. Jag gick i flera år och talade om parkkinointipaikka (parkkipaikka) innan en vänlig själ informerade mig om att det faktiskt låter väldigt roligt på finska när du säger så ...

Ännu värre var det när en finsk vän efter flera år berättade om en finsk mening som jag tidigare hade sagt som hon tyckte lät så lustig. Och som jag inte nu heller tyckte jag upptäckte minsta fel med. Ha ha, vad roligt skrattade jag och undrade inombords vad tusan det var som var fel?

Ja det är bara att konstatera att jag är språkhandikappad. En av mina högsta önskningar är att lära mig perfekt finska. Hur nu det skall gå till när jag inte utsätter mig för de farliga finnarna?

Men för att återgå till radioprogrammet. Min absoluta favorit var "Minä en puhelin suomea".
Det är inte lätt.

Döden i tunnelbanan

2010-04-02T00:30:00.000-07:00

För några dagar sedan läste jag Expressen och huvudnyheten var naturligtvis bombdådet i Moskvas tunnelbana. I mitt stilla sinne undrade jag när det hade blivit naturligt och allmänt accepterat att publicera uppförstorade bilder på lik där identiteten utan svårighet hade kunnat fastställas.

Men det var egentligen två personers uttalanden om händelsen som fick mig att tänka till två gånger. I vanliga fall känner jag mig så känslokall att dylika händelser rinner av mig utan problem.

Per Wirtén, journalist på expressen, konstaterar att vad som skrämmer oss människor allra mest är självmordsbombarens fria val att trycka eller inte trycka. Att man kan välja, och väljer att utplåna sig själv och andra. Att en människa faktiskt känner att (i detta fall) hon lika bra kan dö och att hon dessutom känner en lättnad / befrielse / njutning i att även ta med sig andra i dödsögonblicket. Och vad som både skrämmer och fascinerar mig är att inse att det kunde vara jag. I en tid, på en plats där andra människor har dödat mina barn eller inför mina ögon skjutit min älskade man skulle jag förmodligen känna ett hat som för mig själv skulle rättfärdiga mina handlingar.

Wirtén avslutar sin artikel med att konstatera att en självmordsbombares död är ett rationellt val. Och att andra öppningar leder till att de gör andra val. Så sant, så sant! I ett liv där man mår bra bombar man inte sig själv och andra. Och vad blir det då för lösning på problemet när jag några sidor längre fram läser president Medvedevs ord "De är djur som skall utrotas".

"Det var en ung kvinna med tjockt, kastanjefärgat hår, med en stor och tjock fläta". Hon gjorde fel. Absolut. Och jag hoppas vid Gud att det aldrig kunde ha varit jag som kommit på tanken. Men man kan aldrig veta.

Melodifestivalen 2010

2010-03-23T12:48:00.000-07:00

Samlingscd:n med de svenska låtarna från årets svenska melodifestival går varm i vår bilstereo. Och jag fascineras över hur de olika låtarna får mig att blixtsnabbt byta mental ålder, känslotillstånd och minnen.

Crucified Barbara får mig att bli högstadietjejen, med tuperad pannlugg och svarta spindelfransar som ville ha all musik i moll -helst hårdrock för att känna att saker var som de skulle. Timotej flyttar mig till Åminne folkpark sommaren i slutet av högstadiet där lystna blickar kastas och stulna blickar fångas mellan parkerade bilar och vingliga ben. Fantasierna börjar födas om vad en sommarnatt kan medföra. För att andetagen sedan blir tyngre och blicken smalare när doctor doctor sätter in och vittnar om en ålder där ens kvinnlighet tar sig helt andra uttryck. Alcazar får mig att helt glömma killar för att tillsammans med glada tjejer känna lusten att dansa, dansa, dansa och Kalle Moreus får mig att vilja sätta mig ned, smeka kinden på en älskad man och känna att med dig vill jag bli gammal.

Det är så skönt att märka att alla mina flickor, kvinnor, tanter än finns kvar och samsas i mig i en enda schizofren symfoni.

Arn

2010-03-23T12:43:00.000-07:00

Igår kväll låg jag och tittade på den nya tv-serien Arn med mina två äldsta barn. Kanske det inte är den mest barnvänliga serien, men jag minns själv hur fascinerad jag var när jag tillsammans med mina föräldrar fick titta på "vuxen"-tv.

Jag försöker uppfostra mina barn, speciellt mina flickor till självständiga, tuffa kvinnor med ett stort hjärta, som för den skull inte svämmar över i onödan. Därför blev jag smått konfunderad över att min dotter på 10 år automatiskt blundade när spjutet trängde genom manskroppen, medan min åtta åriga son fascinerat lutade sig närmare tv:n. Det är absolut inget i detta fall som har med uppfostran att göra! Frågan är ju sedan om det har med personlighet eller kön att göra.

En intressant man

2010-03-21T12:49:00.000-07:00

Jag hörde för några dagar sedan om en intressant man som jobbade som närvårdare på ett äldreboende. Vad som gjorde honom så intressant i mina ögon var hans inställning till dementa personer. De flesta av oss blir ju smått irriterade när dementa personer frågar eller berättar samma sak om och om igen. Samtidigt som det är sorgligt och även skrämmande.

Men denna man hade en ängels tålamod och jag fick höra hans strategi. Han hade gjort det till en konst och en skön utmaning att alltid ha ett nytt svar på samma fråga. För honom blev det aldrig enformigt med samma fråga. Det var bara en ännu större utmaning att komma på ett nytt svar. Den inställningen fascinerade mig oerhört!

Mina barndoms tanter

2010-03-21T12:38:00.000-07:00

Jag håller på och återupptäcker min barndom. Förra helgen besökte jag nämligen fyra tanter som allihop starkt kan förknippas med när jag var liten och brukade gå på Martha-träff med min farmor. Det var fyra skruttiga tanter, som jag inte träffat på 25 år, men som ändå liknade sig väldigt mycket. Det var en märklig känsla.

Hur skulle jag presentera mig? Jag har ju inte längre samma efternamn. Det var en lite lustig känsla att presentera sig som Harry och Gittans dotter. Eller Elsas barnbarn. Det var länge sedan man identifierade sig med det. Men det är så de alltid har tänkt på mig ...

För mig har de alltid varit tanter. När jag tänker efter var de ju inga tanter när jag var liten. De var kring 50 år gamla och idag har jag många goda vänner i den åldern. Inte ser jag dem som gamla! Men för den 7-åriga Maria var de gamla och de förblir gamla i mina ögon. Tänk om det även är tvärtom. Att de än idag ser mig som en liten flicka. Trots att jag har hunnit bli mor flera gånger om. Trots att jag idag åker till jobbet på morgonen och pustande tar mig hem igen på kvällen. Kanske jag i deras ögon är den ljuslockiga flicka som Regina kallade för solstråle. Kanske det är så. Kanske det är därför de bjöd mig på karameller. Det kändes faktiskt som att, nja inte direkt vara liten igen, men i alla fall vara lite yngre. Det var en glimt av barndomen.

Glad

2010-03-12T13:46:00.000-08:00

Detta foto gör mig så obeskrivligt glad...

Same

2010-03-12T13:40:00.000-08:00

På Åland såg jag en fotoutställning av Harry Johansen kring samer. Så vacker! Jag blev så berörd. Ett sådant stolt folk. Som ingen bryr sig om (inte jag heller). Ett folk som lever nära naturen. En natur som försvinner allt mer.

Mitt i allt kände jag en rysning inne i kroppen och en tanke som for genom huvudet. Jag måste få se samer! På riktigt!

Kolla in hans foton på Flickr.

Biologiska barn

2010-03-12T13:01:00.000-08:00

För mig har det inte varit viktigt att känna att jag för släkten vidare, eller att mina gener delas av en annan person. Jag kunde lika gärna ha adopterat barn som att skaffa egna. Ändå fascineras jag av likheter man ser hos sina barn som man direkt förknippar med släktingar.

Min son har en ovana att när han blir ivrig och talar snabbt göra ett litet ljud som låter som att han drar in saliv. Det låter värre än det är, må jag garantera. Och exakt samma ljud gjorde min farfar. Varje gång jag hör min son tänker jag på min farfar.

Min dotter är en kopia av mig. Inte till utseendet, men till sättet. Kanske det kommer att bli som min mamma alltid brukade säga under min uppväxt -" Man blir mest irriterad över dåraktiga saker som du envisas med att göra och som jag vet att jag var lika dåraktig att själv göra".

Det fatala ödet

2010-03-07T11:10:00.000-08:00

-"Är du fatalist?" var frågan jag en gång fick under en anställningsintervju. Eftersom jag ogärna blottar strupen, skrattade jag till och replikerade med -"Nåja, så långt kanske jag inte skulle vilja gå", trots att jag inte hade en aning om vad det betöd. Efter intervjun slog jag upp det i ordboken och fick lära mig att en fatalist tror att allt är ödesbestämt.

Idag har jag tänkt på ödet. På hemväg efter en promenad i friska luften kände jag när jag såg vårt hus på långt avstånd att det är mitt öde. Att bo i vårt hus, med min familj. "Mitt öde" låter så negativt, men i detta fall är ju mitt öde fantastiskt. Ödet är kanske vad man får av livet och att man sedan gör det till vad det blir själv.

Så gick tankarna till min mormor och morfar som på ålderns höst ännu är kära som klockarkatter. Min mormor ville som ung bli barnskötare, min morfar var en lovande idrottsman. Var deras öde att träffa varandra, bli kära och tvingas avstå från sina drömmar? För så var det ju på den tiden. Det var svårt att vara framgångsrik idrottsman med fem barn som skulle försörjas på ett jordbruk. Jag har aldrig hört att morfar skulle gräma sig. Jag har däremot hört att man grämer sig för hans skull. Men hans öde var att få fem barn med mormor. Och lycklig? Ja det tror jag att han är. Som mormor sa idag -" Vi skulle aldrig vilja vara utan varandra"

Minifinlandia

2010-02-27T23:49:00.000-08:00

Igår inleddes sportlovet med Minifinlandia. En skidtävling som arrangeras av den lokala sportförening som vi är aktiva inom. Det var ungefär 100 barn som gav sig ut i skidspåret, så även min fyraåring, vars uppgift för dagen var att skida tre varv runt sportplan. Vilket kaos! Någon tjutade, någon föll, någon vilade och resten stod i kö bakom och väntade att få slippa förbi.

Före starten hade jag berättat för min dotter att hon kan byta spår för att lättare komma fram. -"Hur gör man då?" frågade hon överraskat. En kunskap som visade sig bli viktig under dagens lopp. Där kom hon som en liten zick zackande sportbil mellan körfilerna. Dessutom hade hennes prestationslystna mamma placerat henne först vid starten, vilket gjorde att hon slapp den värsta tumulten. Och hon log och stakade för brinnkära livet påhejandes av en ivrig mor som stolt sprang efter till målet för att snopet konstatera att hennes far skickat ut henne på ett extra varv eftersom han trodde att hon inte var klar. Nåja, det var ju ingen tävling, försöker hennes mor intala sig.

Men vad roligt det är att heja på alla barnen. (Varför gör inte alla föräldrar det?). En del ser jätteförvånade ut över att en främmande person säger att de är duktiga, andra sätter i en ny växel och får turbofart, en liten flicka upplyste mig varje varv om att hon tränat jättemycket : )

och alla, alla var jätteduktiga.

(och hade jag kunnat skriva med små bokstäver hade jag nu skrivit att alla, alla var jätteduktiga, men undrar om inte min dotter var lite extra duktig i alla fall)

Frökatalogtittarkväll

2010-02-27T23:38:00.000-08:00

En tanke som jag ibland tänkt är att om familjens ekonomi minskar -innebär det då att man måste avstå från en mängd fritidsintressen och resor som man skulle sakna? Eller upptäcker man nya sätt att roa sig på? Något jag till min stora glädje märkt är att när man börjar tänka på saker och ting på ett annat sätt, får man gemensamma nämnare med nya människor, människor som förflyttas från att vara bekanta till att vara vänner. Och plötsligt gör man saker som man inte gjort tidigare.

Något jag gjorde för några veckor sedan som jag aldrig gjort tidigare var att jag tillsammans med några nyvunna vänner ordnade en frökatalogtittarkväll. Där satt vi runt vårt köksbord och bläddrade i kataloger, drömde om våren och diskuterade sparris, tomatfrön och örtplantor. Jag, vars trädgårdserfarenheter består av att få klena morötter pga att jag tycker synd om de bortgallrade morötterna eller av att plocka tomater från plantor inhandlade på blomgården passade på att fråga om man kan odla majs hos oss, hur man tillreder jordärtskocka och om man kan äta baljorna på alla bönor.

Nu är fröna beställda och vi väntar ivrigt på att börja driva upp och plantera. I sommar kan jag besöka mina nya vänner, inspektera deras grödor och till hösten kan vi träffas och tillreda våra skördar. Med nya vänner kommer nya tankar. Det är lycka.

Jag är för fet för ett fuck, kan inte nå ner till marken nå mer...la la la la

2010-02-27T23:23:00.000-08:00

Jag har bestämt mig för att aldrig bli tjock. För många år sedan bestämde jag ett tal på vågen som aldrig får överskridas utan disciplinära åtgärder. Och nu är jag där. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet, slänga chokladen i roskis och masa sig ur soffan.

Banta gör jag aldrig. Dieter orkar jag aldrig hålla reda på (och jag måste erkänna att som kvinna helt kunna stryka kunskapen om Atkins, Cambridge, LCHF, GI etc är en stor befrielse). Och nej, jag vet faktiskt inte skillnaden mellan en protein och en kolhydrat. Istället vet jag att om jag slutar äta godis och börjar springa, då försvinner sötsuget, min mage plattas till , mina vader hårdnar, mina steg blir spänstigare och min hållning rakare.

Kroppen börjar kännas gammal. Det finns ingen återvändo. Skulle jag inte tycka att löpning är relativt hjärndödande så vore det ju väl. Jag har aldrig kommit till det stadiet när jag tycker det är skönt. Och jag springer ändå en hel del. Min hjärna funderar aldrig ut svar på mina problem medan jag springer. Istället är den iställd på hur långt det är kvar. Och aldrig slutar det kännas tungt heller. I år har jag dock bestämt mig för att löpnjuta. Har bara inte riktigt kommit på hur än.

Bloggar

2010-02-26T23:51:00.000-08:00

Jag har tidigare nämnt att jag inte brukar orka läsa bloggar. Har fullt upp med att hinna skriva några rader i min egen. Men det gäller bloggar i allmänhet. När man hittar bloggar där man har en relation till personen bakom bloggen läser man ju med en helt annan känsla.

Idag fick jag tips om en blogg på Åland som jag tyckte var trevlig. Via den bloggen fick jag nys om en massa sidor som jag annars aldrig hade hittat. Och det är ju också en tjusning med bloggar, att de är ledtrådar till platser man kanske söker utan att egentligen veta om det.

Via den bloggen fick jag i alla fall nys om en vacker "recepttidning" på nätet. Nu vill jag i min tur tipsa mina läsare.

http://www.leparfait.se/

Läs och njut. Om inte annat så i tanken.

Köttrea

2010-02-26T23:35:00.000-08:00

Jag har alltid tyckt om att shoppa! Har man varit tvungen att skriva ned sina fritidsintressen har shopping alltid rymts med. Då njöt jag och kopplade av. Jo jag skriver i imperfekt för så är det inte längre.

För det första har jag konstaterat att jag använt högst hälften av mina kläder än i vinter. För det andra har jag de senaste åren köpt kläder som jag bara tycker jättemycket om, vilket gör att jag inte kan slänga dem, vilket gör att jag aldrig känner att jag är utan kläder. För det tredje har jag försökt att minska min komsumptionsiver (skriver man faktiskt det med p? Orkar inte kolla).

Men det är onekligen lite tråkigt.

Men betänk att den mänskliga hjärnan är en intressant liten grej som förvanskar och förvrider samtidigt som den skapar en gemensam nämnare i våra handlingar. För det är nästan så att jag skäms för mig själv när jag efter torsdagens matinköp stolt konstaterade för mig själv att

-"Oj vad jag hittade mycket billigt kött idag! Vilken bra inköpsresa det här var".

Hur skrämmande är inte det? Men jag hade faktiskt hittat massor av eko maletkött till frysen nedsatt med 30 %. Men nog borde det väl vara roligare att hetsa upp sig över en vacker klänning än över en bröstfilé naturell. Broilerbröst måste jag väl tillägga eftersom orden hetsa upp ingick i samma mening. Och nog är man väl mera attraktiv med snygga kläder på kroppen än massor av malet kött inne i kroppen?

Tvål och smörpapper

2010-02-24T09:37:00.000-08:00

När jag var liten tvättade man sig med tvål. Egentligen var jag ganska gammal när duschkrämen kom. Mina barn har nog aldrig tvättat sin kropp med tvål. Hur konstigt är inte det. Borde det inte vara mera miljövänligt att tvätta sig med en tvålbit än med duschkräm i plastflaska? Inte vet jag. Men nu har jag köpt tvål och tänker göra ett försök. Återkommer.

En annan sak som plötsligt flaschade förbi min inre syn är när min farmor gräddar rågbröd och istället för smörpapper strör lite mjöl på plåten. Det funkar ju hur bra som helst! Och nu känner jag ju sig lite IQ-befriad som skriver om ett sådant enkelt knep. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Samtidigt är det ju lite befriande. Om jag mitt i allt kommer på en sådan enkel sak, ja då borde det ju finnas enormt med andra enkla, smarta saker att upptäcka!

konsten att hålla sig till sak

2010-02-23T08:36:00.001-08:00

Det är sällan jag orkar bry mig om att läsa insändare i tidningen. Det kan kanske tolkas som att jag antingen har för fullt upp med att hålla reda på vad jag själv tycker och tänker eller att jag är ovanligt egocentrisk.

Idag var dock ett undantag. Jag läste en insändare skriven av någon som var för pälsnäringen. Hon förbarmade sig över den debatt som förs mot pälsfarmare och den påstådda filmningen av vanskötta djur. Fint så. Är själv inte överförtjust i pälsnäringen, men tycker att det är upp till var och en att själv ta ställning till om man vill använda päls eller inte. Vill man, leder detta enligt marknadsmässig logik, till att det finns de som vill tillgodose dina behov, vilket i sin tur leder till att det finns pälsfarmare. Det är ett val man gör. Och en människa skall inte ställa sig över någon annan människas val.

Nåja, nu var det inte direkt sakinnehållet i sig jag tänkte skriva om utan snarare mängden sak som insändarskribenten förde fram. Roligt med människor som för fram en åsikt. Som fattar pennan och skriver vad de tycker. Trovärdigt. Tills människan ifråga skenar iväg och passar på att när hon en gång har det skrivna ordet till vapen fyra av en extra salva.

För mitt i allt förbarmar hon sig över Helsingfors stad som infört en vegetarisk dag i veckan åt skoleleverna. Blev steget till pälsdjursnäringen här långt eller längre? Än en gång förundras jag över den bristande konsten att hålla sig till sak. Två goda saker blir sällan bättre tillsammans. Istället upplevs man som ett kråkbo -spretigt och oformbart.

Nu hör inte till saken att jag utnämner mig själv till expert på att hålla mig till sak. Mina blogginlägg får bevisa motsatsen. Men det är lättare att upptäcka balken i den andras ögon eller hur det nu var...

fyra möjligheter till rikedom

2010-02-15T11:03:00.000-08:00

Min barndomsvän sände mig en dag ett mail där ivern lyste mellan raderna. Hon hade varit på en föreläsning om hur man odlar sin rikedom (eller något liknande). Kontentan var i alla fall att man måste lägga ned sin energi på att komma på sätt där pengarna rullar in medan man ligger i badkaret. (Med tanke på hur lite jag ligger i vårt badkar skulle det inte hjälpa mig så mycket). Nu försöker jag ju febrilt intala mig att pengar inte är allt här i livet så jag försökte att inte smittas av hennes iver (svårt!).

Det som i alla fall var lite kul var när hon återgav föreläsarens beskrivning av rikedom. Vi har två tillgångar -tid och pengar. För det första har vi människor som har mycket tid och lite pengar. De är troligtvis arbetslösa eller pensionärer som misslyckats med sitt fondsparande. Så har vi de som har lite tid och mycket pengar. De människorna har vanligtvis en ledande och ansvarsfull position i samhället. Eller så har de lyckats som företagare. De människor som kan stoltsera med såväl lite tid som lite pengar då? Ja här hittar vi vanliga löntagare. De människor som har mycket tid och mycket pengar, ja det är endast de människor som kan kallas rika. Och det är efter detta sista tillstånd vi alla borde sträva.

Det finns ju som jag ser det bara ett litet krux. Det ena ger väldigt sällan det andra. Föreläsaren lär ha sagt att skriva böcker och äga fastigheter är två exempel på aktiviteter som om man har tur leder till mycket tid och mycket pengar. Så det är ju bara att hoppas.

Döden, döden

2010-02-14T11:51:00.001-08:00

I går läste jag en dödsannons i tidningen över en kvinna som dött vid 45 års ålder. Hon efterlämnade man och tre barn, varav den yngsta dottern var fem år. Hela dagen gick jag och tänkte på kvinnan, som inte längre kunde leva och som inte längre kroppsligen kunde vara tillsammans med sin familj. För minsta lilla sak jag gjorde slog det mig hårt att det här kan inte den kvinnan längre göra. Får man inte dödsångest för mindre så säg. Och känner man sig inte oändligt tacksam så vete tusan vad som får en att känna tacksamhet.

Det är i sådan situationer som åtminstone jag reflekterar över om jag tar tillvara mitt liv. Gör jag det? Kanske. Men säkert kan jag bli mycket bättre på att leva mitt liv levande.

Jag har precis avslutat en bok om Soren Kirkegaards tankar och liv. När jag bläddrar genom boken fastnar en mening som jag skrivit i marginalen. Vilken lycka att få vara nyfiken på sig själv. Kirkegaard skriver nämligen att gåtfull skall man inte vara bara i andras ögon utan även i sina egna. Idag är jag på ett sätt, imorgon kan jag vara någon annan. Jag kan inte låta bli att undra över denna andra, över mig själv som möjlighet. Enligt Kirkegaard är sökandet livet. Men jag kan inte sluta undra om vi är många som söker efter livet, efter vad vi tror är vårt liv. Och plötsligt hittar vi det genom döden bara för att konstatera att det var vårt liv.

Bästa vän tävling

2010-02-11T11:54:00.001-08:00

I förrgår kom min yngsta dotter hem med en lapp från dagis där det stod ungefär följande:

På söndag är det vändagen. Därför ägnar vi oss hela denna vecka till att tala om hur en bra vän är. Att man leker med varandra, hjälper varandra, säger fina saker åt varandra etc. Vi kommer även att dela ut klistermärken när barnen gör något som karakteriserar en god vän. T.ex. tar med ett annat barn i leken. På fredagen kommer vi att se vem som har mest klistermärken och så utser vi veckans vän.

Det tog en stund innan jag insåg varför lappen och "tävlingen" störde mig så mycket. Jag är ju som sagt tävlingsmänniskan personifierad, som inte ens klarar av att låta småkillarna vinna i fotbollsmatchen mellan föräldrar och barn. Jo, jag tycker inte man skall tävla i vänskap av den anledningen att när det kommer till en tävling, skall det alltid gå att säga -"Det är inte viktigast att man vinner" (annars kan de sluta som jag). Men att förlora i den här tävlingen är en dubbelförlust. Dels för att man inte vinner (trots att det är viktigast att vara med) och dels för att en förlust direkt betyder att man inte är en så värst god vän. För så är det ju. Än hur man försöker förklara att det skall sporra till goda gärningar.

Min lilla dotter kom hem första dagen och sa att hon inte fått ett enda klistermärke och att Sofia fått ett för att hon var så duktig att klä på sig (!) och andra dagen kom visserligen min dotter stolt hem och sa att idag hade hon fått ett klistermärke, men hon hade ingen aning om varför. Så mycket var orsak och verkan värt i det här fallet.

Imorgon är grand dö finall. Min dotter har egentligen en ledig dag, men hon skall absolut åka till dagis för att se vem som vinner. Vem som blir veckans allra bästa vän. Som vinner godhetspriset över de andra små usliga liven.

Det sitter en liten fågel

2010-02-08T11:45:00.000-08:00

Jag har börjat på skrivkurs för nybörjare. Imorgon har vi min andra träff. Vi fick i uppgift att ta med oss en favoritdikt. Skit också. Jag som aldrig har läst dikter. Man kan väl inte vara så egenkär att man tar med den enda dikt man skrivit i hela sitt liv (en dikt som jag dessutom stolt kan deklarera att jag vunnit pris med i en dikttävling). Dikter är inte min grej. Varken att läsa eller att skriva (eller det kanske det är, vad vet jag).

Men en dikt har jag i alla fall plockat med mig. Fast för mig är det en sång.

Fågeln

Där sitter en liten fågel på havets vilda strand. Långt borta uppgår solen i gyllene morgonland.

Där vinkar emellan rosor en port av rubiner och gull. Det växer i fågelns hjärta en lust så längtansfull.

Han flyger mot morgonrodnan,skön vinkar dess purpurkust;han flaxar med svaga vingar,han sjunger med mäktig lust.

Allt längre, allt längre han ilar,han skådar bakom sig ej mer,tills, vart han vänder blicken,blott öde vatten han ser.

Han flyger tills vingen brister,han sjunker i böljande hav ―och aftonen ler i rosor och stjärnan i guld på hans grav.

― Josef Julius Wecksell (1838-1907)

Den här dikten/sången brukade min farmor sjunga för mig när jag var liten och jag grät varje gång för jag tyckte den var så sorglig. Den här sången sjöng jag för min farmor när hon stilla dog bort. Plötsligt såg jag ett budskap i den som jag inte tänkt på tidigare. Och det är väl så med bra dikter, att de skall kunna läsas i olika skeden av livet och ge tröst och vägkost i den situation man befinner sig i just då.

Roligast och tråkigast

2010-02-08T11:35:00.001-08:00

Förra året var min man på ett föräldramöte till dagis där man diskuterade barns språkinlärning. Föreläsaren tog upp hur lite man egentligen pratar med sina barn under en dag. -"Det är bara att tänka efter hur ni gör när ni kör bil", lär hon ha sagt. De flesta lyssnar på radio/musik, eller så är det föräldrarna som samtalar i framsätet för att med jämna rum utbrista -"Men nu är det mamma och pappa som pratar!" när det från baksätet hörs -"Vaaa? Vad säger ni? Vad menar ni?". Jag är tapper. Jag försöker vrida av ljudet på radion för att ställa en fråga, för att sedan få ett hastigt svar och en liten hand vrider upp ljudet igen. Och ja, det är ju skönt att bara slappa och lyssna på musik. Säkert även för ett barn.

Och vad pratar man med ett barn om? Säkerligen om allt mellan himmel och jord. Men vad gör man om man inte har pratsamma barn?

Vad jag kommit på är att jag "tvingar" mina tre barn att i tur och ordning berätta den roligaste och den tråkigaste saken som hänt under dagen. Det här funkar bra. Nu märker man att de under dagen samlar på sig roliga och tråkiga saker att berätta. Och en rolig sak blir ofta ganska många. Och jag behöver inte nöja mig med konversationen -"Hur var det i skolan?" -"Bra" -"Har det hänt något särskilt?" -"Nä".

Lika åt olika

2010-02-06T06:43:00.000-08:00

För några dagar sedan fick jag höra något som jag tyckte var så bra!

-" Det är orättvist att behandla alla lika, eftersom alla människor är olika".

Jag skäms

2010-01-30T03:26:00.001-08:00

Veckan som gick gjorde jag något som jag riktigt skäms för, som jag alltid reagerat på när andra gör och som fått mig att tänka att en del personer tänker med annat än med hjärnan.

Jag gjorde mig rolig på min dotters bekostnad. Jo, jag vet. Man riktigt ryser i kroppen när man läser det (och skriver det). Så skall en mamma inte göra. Hela tiden ser jag dock mammor och pappor som gör just det. Och nu kan jag då sälla mig till deras skara.

Saken är den att vi skall köpa höns. Alla i vår familj skall få en egen höna och Affe-hunden han skall få en tupp. En kväll satt vi vid matbordet och funderade på vad våra hönor skall heta. Vi skrattade över att vi kunde döpa tuppen till skolans rektor och alla hönorna till skolans lärar(innor). Vår yngsta dotter ville dock döpa sin höna till favoritfröken på dagis. Åååååh, guuuulligt!

Följande dag när vi kom till dagis blev det på något konstigt vis tal om att vi skulle skaffa höns och jag viskar åt min dotter -"Säg åt fröken vad din höna skall heta" -"Nej", sa hon förläget. -"Jo vad skall din höna heta"? -"Hon skall heta mamma". (Ett smidigt sätt för en fyraåring att ta sig ur en prekär situation. -"Nej, hon vill döpa sin höna till Sofia" sa då hennes hemska mor och avslöjade sin dotter. Dagistanten Sofia blev glad och så funderade vi tillsammans på om hönan Sofia skulle värpa mest ägg av alla och om min dotter skulle ta med sig ett ägg till Sofia. Inga sura miner.

När jag åkte därifrån hade jag dock riktig ångest. Vad hade jag gjort! Bläää, vad hemsk jag varit.

Hur kan jag tro att mina barn skall känna att de kan anförtro sig åt sin mamma om hon vitt och brett raljerar med deras roliga historier (som knappast är så roliga enligt dem). Jag mindes med tårar i halsen att min dotter ibland hade viskat åt mig -"Mamma, du säger väl inte det här åt någon?"

Så när jag kom hem tog jag min dotter åt sidan och bad henne om ursäkt. Och sa att mamma aldrig skulle berätta saker mer utan att fråga henne först. Att man kunde berätta vad som helst för mamma utan att bekymra sig om att någon annan fick veta det.

Ja förra veckan lärde jag verkligen mig en läxa.

Tissar

2010-01-25T23:30:00.001-08:00

Jag blir lika förvånad varje gång jag hör någon använda ordet "tissar" om sina bröst. Tycker det är så otroligt fult. Trodde först att det hade att göra med gammal dialekt, eftersom jag ibland när något av mina barn var baby fick frågan -"Vill an ta tissin?" -"Tissar an än?", men idag hörde jag faktiskt det i radio när radioprataren talade om sina egna obefintliga tissar.

Jag tycker det ger fel signaler åt oss kvinnor att vi har tissar. Vi har vackra bröst!

Och när jag nu var inne på det började jag sitta och tänka på våra könsdelar. Hur typiskt det är att män har en massa namn på sina genitalier, bara att välja på situation och önskad nyansering. Vi har allt från det smågulliga Peter-Nicklas, kickelin och snoppen till mera neutrala penis och kuk till det smått fascinerande ordet åderpåle (ha ha har faktiskt hört det en gång). Vad har vi? Snippa, slida, fitta och underliv. Inget känns bekvämt. Det första är för barnsligt, det andra för sterilt, det tredje ett skällsord och det fjärde låter som en benämning av ett område med egna invånare av okänd aktiv sort. Ja men förlåt. Jag glömde ju. Vi har ju även de användbara ordet Mutta. Varför klaga?

Vem är jag?

2010-01-24T04:07:00.000-08:00

Just nu tycker jag det är riktigt spännande att vara mig själv. Jag vet inte alls vad jag kommer att hitta på och är faktiskt nyfiken på mig själv.

Jag vet inte direkt om det började på ett flygfält i Göteborg i december 2008, men det är ett av de första minnena jag har av att mina funderingar mer och mer började dras åt ett visst håll.

Det är sent på kvällen och jag sitter med min kollega/vän och väntar på flyget som skall ta oss från Göteborg till Stockholm. Det är några veckor kvar till jul och jag säger åt min vän att egentligen känns det som jag inte borde vara här. Jag längtar så hem till min familj. Det var kanske då jag började fundera på om jag borde vara hemma mera. Inte så att jag är hemma ovanligt lite. Tvärtom är jag hemma nästan varje kväll och hela helgerna med mina barn. I en jämförelse med andra mammor är det inte så att jag nödvändigtvis drar det kortaste strået. Men varför jämföra sig med andra, när man i en jämförelse med sitt drömliv märker att man inte har det som man skulle vilja ha det?

Under hela 2009 har jag velat fram och tillbaka. Jag borde jobba mindre. Jag borde vara hemma mer. Det är så roligt att jobba. Jag skulle bli tokig hemma. Och plötsligt är det december 2009 och jag märker till min fasa att det gått ett år sedan kvällen i Göteborg och det inte har hänt någonting! Och plötsligt får jag signaler av det ena och det andra slaget. Säkert är det jag själv som letar efter signaler som skall rättfärdiga mitt beslut, men konstigt är det i alla fall att det plötsligt dyker upp en människa som jag knappt känner som säger åt mig (på ett väldigt vänligt och medkännande sätt) att hon tycker att jag gör orätt mot mig själv och min familj som jobbar så långa dagar (vilket jag i och för sig tycker att jag inte gör).

Och då! Pang! Jag gick till min chef och bad om att få jobba 60 % i fyra månaders tid. Och ja, det fick jag. Jag har en klok chef. Han sa att det är bättre att jag jobbar effektivt tre dagar i veckan än på halvfart i fem dagar, ständigt funderande på om jag borde göra något annat. Och så är det ju.

Så från och med april kommer jag att ha fyra dagar i veckan på att göra en massa andra saker. Först och främst vara med mina barn, men jag känner att visst hinner jag med mer än så. Och då menar jag inte "jobb" utan att baka, att fixa, att trixa, att skriva, att tänka, att blänka ...

Plötsligt läser jag böcker om hur man lever innerligt, hur man växlar ner och mina tankar vandrar från det ena alternativet till det andra. Och visst, det har dom gjort tidigare, men skillnaden är att nu kan jag! Nu kan jag göra nästan precis vad jag vill! Oj vad spännande! Få se vad jag hittar på

Spara ström

2010-01-15T11:51:00.000-08:00

Idag köpte vi en ny printer till vårt jobb. När jag skulle åka hem bestämde jag mig för att stänga av printern och spara lite ström. Det var ju ändå helg. Men tänk! Jag hittade inte avstängningsknappen! Jag sökte och sökte och till sist gav jag upp.

Varför tillverkar man, i en tid när man borde tänka på miljön och spara el, inte apparater där man enkelt kan stänga av dem? Är det för mycket begärt?

80 %

2010-01-15T11:33:00.000-08:00

De flesta av oss vill ju vara duktiga på det vi gör. Och jag? Ja jag är prestationsångesten personifierad. Därför var det hälsosamt att läsa Paul Ardens fråga So, how good do you want to be?

Vill jag vara ganska bra? Bra? Väldigt bra? Bästa inom ditt område? Bäst i världen?

Bäst i världen? Nää, det tycker jag väl ändå inte. Bäst inom mitt område? Skulle i och för sig vara trevligt, men medför även ett väldigt stort ansvar. Väldigt bra? Ja där hittar man nog mig, hoppas jag. Lite extra bra vill jag nog vara. Samtidigt drar jag mig till minnes, att forskning visat att det i stora drag krävs 10 000 h arbete för att kunna titulera sig expert. 10 000 h. Det blir 10 år. 10 år när man gör samma sak. Varje dag. Så man kan välja mellan att bli expert på något eller bra (eller väldigt bra) på flera olika saker.

Så nu har jag bestämt att jag kommer inte att ägna livet åt att bli expert. Skönt, så var det bestämt. Mitt mål skall bli att ses som väldigt bra i ett jobb där jag jobbar 80 % av min kapacitet. Jag menar, varför jobba till 100 % och slita ut sig om betraktas som duktig vid 80 %? Fniss...

Fniss...

Bloggmani

2010-01-09T23:39:00.000-08:00

Att skriva blogg är jätteroligt. Hjärnan tar sådan krumsprång så det mitt i allt dyker upp saker på skärmen som riktigt förvånar en. Det är lite som mental kurragömma med sig själv.

Igår bakade jag rågbröd. Sååå avslappnande. Mitt i allt fick jag för mig att jag skulle fotografera mina bröd. Hmmm... Och så ledde den tanken till något annat, nämligen att jag skulle ta ett foto ur mitt liv varje dag och sätta in det i en blogg. Det skulle liksom bli ett år på Flemmingsbacken. Så nu finns mitt första foto på min andra blogg flemmingsbacken.blogspot.com . Välkommen dit om du så önskar!

Idag tänker jag öppna en tredje blogg (en sluten sådan dock). På jul var vi några barndomsvänner som satt och pratade gamla minnen. Det blir ju lätt så när man träffas i gamla vänners lag. Var och en av oss kom ihåg lite olika saker och vi började fundera på hur stor bild man skulle få av sin barndom om man skulle sätta ihop allas minnesfragment. Dessutom är det ju ofta så att man triggar varandra. Jag minns något som får en klocka att ringa hos min vän Yvonne, som dessutom kompletterar med ytterligare detaljer. Så vi bestämde oss för att öppna en minnesblogg. I minnesbloggen skriver vi in små gemensamma minnen från de dagar när solen alltid sken, snön var upp till takkanten, lågstadieläraren bara var ute efter att bråka med oss och det krävdes stor tankeverksamhet att fundera över var ölen skulle gömmas. Sedan får alla andra ge sina detaljer till minnet och så skall vi se hur det växer.

Att skriva blogg kan också kännas ganska stressigt. Man har så mycket man vill skriva och så lite tid att skriva det på. Är man då inte korkad som dessutom drabbas av bloggmani så säg!

De ovanliga

2010-01-08T23:25:00.000-08:00

Jag tror de flesta någon gång drömmer om att vara någon annan. Eller kanske rättare sagt att vara sig själv, men att leva som någon annan. Man drömmer inte nödvändigtvis för att man är trött på sitt eget liv, fast så naturligtvis kan vara fallet, utan mer för att tanken kittlar.

Jag kan inte minnas att jag drömt om att vara någon berömd person, någon rik person eller någon speciellt vacker person. Istället drömmer jag om de som bara är.

Boken "De ovanliga" är en bok som är fylld med personer som bara är. Som lever sitt liv, som de vill, utan att bry sig om (eller förstå) att detta gör att de med all rätt kvalar in i en bok med titeln "de ovanliga".

Min favorit i boken är utan tvekan Arne Ottosson. En gammal farbror som bor i en liten husvagn någonstans i Sverige.

"Uppe i en björk har Arne byggt en balkong av bräder. Dit klättrar han lika vigt som en katt och kan sitta i flera timmar för att betrakta omgivningen ur fågelperspektiv. -Jag har alltid drömt om att flyga. Att lyfta från jorden och se städer tända sina ljus långt därnere. Visst har jag råd att resa till Mallorca eller Kanarieöarna, men upplever nog mer uppe i björken. Nu har jag släpat lite ris och lagt under trädet. Kanske bromsar det lite om jag trillar ner! Dessutom är det bra för smådjuren att gömma sig i".

Arne är ovanlig. Jag tror också att han är ovanligt lycklig. Han är inte dum. Han lyssnar på radio och läser mycket. Det kanske är vi som är dumma. Vi som försöker vara som alla andra.

Nu såg jag också att det kommit en uppföljare "De ovanliga 2". Oj! Den ligger högt upp på min önskelista!

Matlista för 2010

2010-01-03T06:44:00.001-08:00

Det här med matlagning är ju en syssla man inte kommer ifrån i en småbarnsfamilj. Så här har vi tänkt om vår matlagning gällande år 2010:

* Från 2009 tar vi med oss att varje vecka göra upp veckomenyer och bara handla det som behövs därtill. Oj vad vi sparat mycket pengar, tid och vånda genom detta. Och oj vad vi slänger lite mat. Kylskåpet är tomt varje vecka och det ser vi som ett gott tecken.

* Dessutom kommer vi att äta vegetarisk mat en gång i veckan. Detta är för oss en riktig utmaning, eftersom ingen tycker det är speciellt gott. Så har ni förslag på goda recept är det bara att dela med er.

* Vi kommer att minska på det röda köttet och öka på det vita köttet. Fåglar släpper inte ut några växthusgaser, de kräver mycket mindre vatten och foder per kilo kött och det lämnar väldigt lite avfall av en fågel. Det jag inte visste var att vi äter enbart 50 % av djurets vikt när det gäller nötkött. Dessutom ökar risken för tjock- och ändtarmscancer om man äter mycket rött kött. (Då skall man i och för sig äta väldigt mycket). Det här är också en utmaning eftersom våra barn inte är så förtjusta i kyckling.

Usch när jag skriver det här undrar jag verkligen om vi har ett kulinariskt 2010 att möta. Dessutom skall jag försöka minska på mitt sockerintag. Snyft!

Veckans fråga

2010-01-03T06:43:00.001-08:00

När lurar man sig mer?

När man har en dröm och inte satsar på den
eller
När man satsar utan att förstå att det är en dröm?

Kyrkan

2010-01-03T06:27:00.001-08:00

Igår frågade plötsligt min äldsta dotter varför vi nästan aldrig går i kyrkan. Hennes kompis och hennes familj går i kyrkan varje söndag. -"Ja, men de går inte i samma kyrka som vi", sade jag. -"Nej det vet jag, men jag vill ändå att vi skall gå i kyrkan!"

-"Då åker vi imorgon", sa hennes mor. För inte kan man väl hindra någon som vill gå i kyrkan, heller? Jag ställde lydigt klockan på nio (ja det var ju inte en så stor uppoffring) och så åkte vi iväg.

Vi hade en riktig turdag för det var den lååånga gudstjänsten, med nattvard och allt. Finemang tyckte min dotter, när jag påpekade att det kunde ta ganska länge. Om man summerar kyrkobesökarna denna söndag så var det jag och min dotter, 20 pensionärer, 4 konfirmander med deras (medsläpade?) föräldrar, tre par som tydligen var där för att höra när deras avlidna mors namn lästes upp och en kvinna med utländskt utseende med duk över huvudet. Hon satt längst bak. Det gjorde förresten alla andra också. Är det något jag har glömt? Varför sätter man sig inte på kyrkhalvan längre fram? Nåja, lite ont gjorde det i nacken när jag tittade upp på prästen i predikstolen, men annars hörde vi och såg bra. Men kanske det var pensionärer med dundersyn och dunderhörsel?

När vi väntade på att gudstjänsten skulle börja satt jag och tittade mig omkring i den välbekanta kyrkan och det slog mig att den egentligen är en ganska stor del av mig. Byggnaden i sig alltså. Jag har blivit döpt där, jag har konfirmerats där, jag har gift mig där, jag har döpt mina barn där, jag har begravt mina farföräldrar där, jag kommer att begrava mina föräldrar där och jag kommer högst troligt att själv begravas där. Ganska häftigt.

Så började gudstjänsten och den var väl en mittemellan bra gudstjänst. Helt ok. När det var dags för nattvarden tittade jag på när pensionärerna krycklade sig upp till altaret. -"Skall inte du gå?" frågade min dotter. Ja, varför är man i en kyrka, under en nattvardsgudstjänst om man inte tänker gå? Så jag gick. Och fick en flashback till hur fnittrig man var som konfirmand över att oblaten fastnade uppe i gommen. Inte för att jag fnittrade direkt, det var liksom mer ett minne. Och ännu en gång började jag fundera på traditioner och ceremonier. Om man riktigt tänker efter är man en länk i en lång, lång kedja. Nattvarden har ju firats i nästan 2000 år, på nästan samma vis. Så man är ju inte den första eller den sista som smuttar på vinet.

Så var denna gudstjänst slut och vår granne som fört sin konfirmand till kyrkan kom fram. -"Jag sa när vi kom till kyrkan att det liknade er bil, men så tänkte jag varför skulle ni vara här".

Varför inte?

Surdeg

2009-12-28T06:03:00.001-08:00

Idag har jag bakat mitt första surdegsbröd. Antar att det blev som det skulle. Inte var det det godast jag ätit, men fullt ätbart var det.

Trendig kände jag mig också. Kolla exempelvis in trendsajten paindemartin.blogspot.com . En hel sajt som väckt en folkrörelse gällande surdegsbröd. Trendgurun Stefan Nilsson sade att det är status att baka bröd. Det är att signalera åt andra att man har så mycket tid i sitt liv så man kan baka sitt eget bröd. Och tid är ju som bekant dagens lyxvara.

Själv kanske jag bakade brödet för att min man fantiserar om att vi skall sträva efter självhushållning i allt högre grad. (Mer om det senare). Igår föll mina ögon på hur man bakar med vildjäst (d.v.s. tillverkar jästen själv). Det ni! Man vet aldrig var det slutar

Funderingar kring om gräset är grönare på andra sidan

2009-12-28T05:37:00.000-08:00

Så är det jul. Så är det ledigt. Så börjar jag varva ner.

Och lägga märke till hur bra jag mår. Hur bra mitt förhållande mår. Hur bra mamma jag är.

Och som så många gånger förr kretsar mina tankar kring hur man kunde jobba mindre eller jobba mera annorlunda. Idéerna flödar. En dag ser jag hur jag står framför mig och bakar i ett eget litet bageri, nästa dag hur jag möter publikens jubel när jag föreläser om tantvisdom, i en tredje dröm sitter jag i vårt orangeri, skriver några rader i en bok, ser när barnen kommer hem från skolan, reser mig upp och går in och dukar fram saft och bullar.

Och det är ju då man funderar om man skall låta drömmarna vara just drömmar eller om man skall inse att det kanske är just vad man vill pröva på -innerst inne.

För jag har ju det så bra. Jag stortrivs med mitt jobb. Men hela tiden gnager tanken ändå om det finns något annat, något roligare, något mera livsbejakande. Eller är detta den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Att jaga det som jag ännu inte har, men kanske kunde få?

Jag läste för en tid sedan om en undersköterska (en man) som blev frisör för att sedan sadla om och bli präst. Oj vad jag blev fascinerad! Vad jag kommer att bära med mig från det reportaget är två kloka citat:

-"Om folk slutade identifiera sig med sina yrken, skulle flera våga byta karriär"

-" Människan borde tro sig om mer än de gör. Det är mycket mer spännande att leva ett liv i rörelse än att fastna i myten om sig själv"

Tänk om man fick pausa sitt jobb i några år och veta att när jag prövat på allt annat kan jag komma tillbaka och göra precis det jag gör idag. Men så är det inte. Vill man kasta sig ut vet man inte vad som händer. Men kanske det räcker med att veta att något händer. Eller?

Goda råd är dyra

2009-12-04T08:23:00.000-08:00

Ikväll började jag fundera på vilka råd jag kommer ihåg att jag fått av andra. Det är inte många råd jag kommer ihåg. Egentligen kommer jag bara ihåg två. Två råd som jag försöker följa.

1. Hälsa alltid och var glad mot alla du möter. (Farmor Elsa)

2. Dela med dig av dina idéer och ditt material. Du får vanligtvis mer än du förlorar. (Vännen Tauno)

Jesus och jag

2009-12-04T08:09:00.000-08:00

Ibland förvånas man över sig själv. Visserligen kan jag nog titulera mig troende, men kan inte med största välvilja se mig själv som aktiv. Jag känner inget behov av att besöka kyrkan och varje kväll hinner jag somna innan mitt dagliga samtal med Gud.

För några dagar sedan satt jag instängd i en taxi med en förkunnande muslim. Det var koranen hit och muhammed dit, en oförståelse över att västvärlden inte reagerade när Saddam hängdes och en förbannelse över att man i Europa förbjudit minareter. Suck och stön inombords, men artig som man vill vara satt jag tyst. Ända tills muslimgubben kom in på det heliga kriget och att vi kristna då skulle inse att Jesus bara var en profet och inget annat. Och då! Kabooom!

Plötsligt fann jag mig skrikande att han skulle sluta kritisera vår religion. Hjärtat bultade, jag hade svårt att behärska mig och då insåg jag, att åtminstone jag bär på ett stort kristet arv. Ett arv som tar sig uttryck när man minst anar det. Heja Jesus!

Munken som sålde sin ferrari

2009-11-28T21:52:00.001-08:00

... lär ju vara en bra bok. Så jag lånade den för att läsa. Och jag började läsa om den amerikanske advokaten som var framgångsrik och en dag föll ihop i rättsalen av en hjärtattack. Som plötsligt sålde allt och som gav sig iväg på en resa för att finna meningen med livet och plötsligt träffade på en vis man uppe bland bergen. Han började bo med hans folk och efter en tid (som inte var länge alls) så kom han tillbaka för att sprida deras levnadsvisdom till oss andra.

Men jag bara undrar, hur kunde han prata med alla de visa människorna i byn? De pratade ju inte samma språk! Varför skriver han inte något om det? Nej jag blev så trött på att fundera på det, så jag hamnade att avsluta hela bokprojektet. Jag tycker han kan vara hur vis som helst, men jag köper det inte!

Är lyckan universell?

2009-11-28T21:35:00.000-08:00

'Lycka' som känsla har jag för mig är en universell känsla, men vad som föranleder lyckokänslan måste ju vara väldigt kulturellt.

För några dagar sedan var jag uppe på ett högt berg i Abu Dhabi. Plötsligt satte någon på vad som för mig lät som indisk (?) musik och ett tiotal män började helt oplanerat dansa tillsammans. Människor kom närmare för att tittade på. Inte så att de hurrade och tjoade, utan tittade på och njöt av dansen. De dansande männen såg så lyckliga ut ...

På stranden i Dubai står en mamma iklädd burka och tittar på när hennes familj hoppar omkring i vågorna. Barnen och hennes man ler med hela ansiktet. De trivs som fiskar i vattnet. Jag känner mig så ledsen för hennes skull. Varför får inte hon känna hur skönt det är att kasta sig mot vågorna? Jag tänker inte på henne som lycklig. Men kanske det är vad hon är? Lycklig för att hennes familj trivs. Kanske hennes tankebanor inte kretsar kring henne själv? Som mina gör? I en situation där jag skulle ha varit hemskt avundsjuk och nästan olycklig står hon och är lycklig för andras skull. Kanske det är så.

Björnen sover

2009-11-28T21:21:00.000-08:00

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo
Han är inte farlig, bara man är VANLIG
Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo

Jag satt och hörde på när min yngsta dotter lekte med sin kusin. Egentligen heter det ju "bara man är varlig" i sången, men jag tyckte att deras version sade en hel del om vår kollektiva syn på oss själva. Det är tryggast att vara som alla andra. Och så skall det ju också till en viss del vara. Så fungerar rollmodeller och gruppens överlevnad. Samhället skulle bli kaos om alla skulle vilja sticka ut och göra på sitt sätt.

Men ändå behövs det människor som vågar tänka annorlunda och gå mot konventionerna. Jag fick tips om en bok av Malcolm Gladwell som heter "Den tändande gnistan". Där skriver han om hur avgörande förändringar kan komma plötsligt. Inte bara sjukdomar utan även idéer kan spridas epidemiskt och små faktorer kan under gynnsamma omständigheter få avgörande betydelse. Kanske skulle en enda påhittig människa kunna förändra världen? Trösterikt tycker jag! Det behövs inte så mycket, bara det är det rätta.

2009-11-28T21:17:00.000-08:00

Jag stiger sakta mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig o Gud som är resenärens vän min håg och tanke jag sänder.

Såg mig omkring i flygplanet när vi precis skulle till att starta. Ganska många satt med händerna ihopknäppta. Råkade det sig, eller sänder många i den stunden en liten bön till en Gud man kanske inte annars alltid har tid att prata med?

Rymdpasta

2009-11-24T10:39:00.000-08:00

Thomas Di Leva fascinerar mig. Manniskor som ar annorlunda fascinerar mig. Ar han faktiskt akta, eller ar det en image?

Och jag tycker det ar helt ok att tjana pengar pa sin image. Men lite av hans stjarnglans slocknade faktiskt nar jag haromdagen laste att han lanserat ekologisk vegomat under namnet Di Levas rymdpasta. Det blir liksom inte bra ...

Dubai

2009-11-23T09:42:00.001-08:00

Jag befinner mig for tillfallet i Dubai och varje dag far jag en tankestallare over hur olika vi manniskor lever vara liv.

Min bror har en maid som kommer 5,5 dagar i veckan och hjalper till i hemmet. Hon ar i min alder och har liksom jag tre barn. Skillnaden ar att jag traffar mina barn sa gott som varje dag. Hon traffar sina barn 1-2 ganger per ar. Hur kan man lamna sin trearing efter att ha traffat henne i nagra veckor och veta att nasta gang man ser henne ar om tidigast ett halvt ar? Varfor skaffar de barn? -fragade min son. Ja varfor? Sakert av samma orsaker som vi, skillnaden ar bara att manga mammor inte far uppleva sina barn pa samma satt som jag far uppleva mina.

Vi susar fram i en sprillans ny bil. Trafiken ar livlig. Filerna ar manga. Med jamna mellanrum ar det trafikstockning. Jag tittar ut genom bilrutan och moter blicken hos en man i min alder. Han sitter i en skruttig buss som for honom mellan hans arbetsplats och hans sovplats. Ett rum som han ofta delar med upptill fem andra man. Och sa funderar jag pa om jag mitt jobb ar tillrackligt perfekt.

Dubai ar en stad full av konstraster. Varldens hogsta byggnad, varldens storsta akvarium, otroligt rika manniskor, fattiga arbetare, sand och sa jag. Jag i Dubai.

Burn granny burn

2009-11-13T13:05:00.000-08:00

Av de nordiska länderna är det Finland som har de flesta dödsfall orsakade av eldsvådor. De flesta personer som brinner inne är personer som inte kan ta hand om sig själva. I radion uppmanade man att nästa gång man hälsade på en äldre person skulle man ta sig tid att kolla om personen hade brandvarnare och att den fungerade som den skall. Ett bra och enkelt tips tycker jag!

Tattare

2009-11-13T13:03:00.001-08:00

Min dotter satt i baksätet av vår bil och pratade men sin bästa vän. Kompisen berättade att hon tidigare under dagen hade varit och handlat till Prisma och vet du vad hon såg? –”Tattare!” Min dotter var som ett levande frågetecken. Hon menar zigenare förklarade jag. Vilket fick min dotter att börja berätta om när vi var på nöjesfältet och såg zigenare åka i Booster så kjolarna fladdrade. –”Jag är jätterädd för tattare sa min dotters kompis. Jag tycker de ser så hemska ut.” –”Men det hör ju bara till deras kultur” sa min dotter och i den stunden blev jag så stolt över henne.

Tänk att det än finns barn som är rädda för zigenare. Och tänk att det finns föräldrar som faktiskt låter sina barn kalla zigenare för tattare. Min farmor skrämde mig med tattare när jag var liten, men det är ju ändå över 30 år sedan. Vissa grupper har nog otroligt mycket fördomar att slåss emot.

En ängel för fem euro

2009-11-13T12:59:00.000-08:00

Kanske det börjar bli tjatigt att skriva om tiggare, men i onsdags var jag med om en sak som jag hoppas att jag alltid kommer att komma ihåg. ´

Jag kom gående från Helsingfors tågstation tidigt på morgonen när jag såg en utländsk kvinna i 50-års åldern som satt på gatan och tiggde. I handen hade hon en ikon. Jag grävde i fickan och hittade 50 cent som jag gav henne. Hon blev så glad och jag blev så glad.
Jag tror det var första gången jag faktiskt tittat in i ögonen på någon jag gett pengar och vi upplevde en kort sekund av glädje över varandra.

Så gick jag vidare och tänkte på hur bra det kändes. Det var en häftig upplevelse. Och vilken billig upplevelse sen. Plötsligt tyckte jag att jag var skyldig henne mer än 50 cent. Så jag tog fram en fem euros sedel och gick tillbaka. Jag gav henne sedeln och hon blev så glad, så glad, så glad. Vi kunde inte prata med varandra, men hon såg mig djupt i ögonen, hon visade sin ikon och jag förstod att hon ville mig väl och i sin glädje tog hon tag i min hand och förde den till sin mun. Och i den stunden kände jag mig som en ängel. Och med tårar i ögonen visste jag att hon hade gjort mer för mig än vad jag hade gjort för henne.

Piano

2009-11-07T00:53:00.000-08:00

Livscoachen Elizabeth Gummesson ställde en gång under en föreläsning frågan -"Vad tyckte ni om att göra som barn". Ja, vad tyckte jag om? Att läsa, att spela piano, att leka med mina dockor, att spela kort med farmor och farfar och att vara hos mina kompisar.

Följdfrågan var -"Gör ni något av det idag?" Jag läser (massor), men inget av det andra fanns med som ett naturligt inslag i mitt liv. Så jag bestämde mig för att börja spela piano igen. Och vet ni, mina fingrar kände igen det och så även hjärtat.

Bästa stunden på dagen

2009-11-07T00:44:00.000-08:00

Om du har barn, vet du vad de tycker är den viktigaste stunden under dagen? Nä, det visste inte jag heller. Men fråga dem!

Min dotter berättade att den stund som hon gick och väntade på hela dagen var när vi läste godnattsaga. Tänk! Den stunden som jag ofta försökte göra så kort som möjligt. Den stund som ofta var det sista hindret att komma över innan "egentiden" bredde ut sig. Det var en viktig lärdom jag fick av henne. Plötsligt kändes den stunden så oändligt mycket mera värdefull.

Samma dotter frågade mig vilken tid på dygnet jag tyckte bäst om. Jag vågade knappt viska fram -"halv tio", eftersom det är den tid när godnattsagan är slut och man får en stund för sig själv. För henne var den bästa tiden kl. 8.50 när hon gick till skolan. Då var hon alltid på bra humör tyckte hon.

Nu inser jag att det här är lite paradoxalt, att hon sätter superlativet "bäst" på två olika tidpunkter under dagen, men tänk efter en stund. Varför skall vi begränsas av att bäst bara kan vara en sak? Tänk vilken tur att bäst för henne kan vara både början och slutet på dagen.

Gårdagens lärdom

2009-11-05T12:00:00.000-08:00

Igår lärde jag mig något jag absolut tänker lägga på minnet. Stefan Nilsson, känd trendspanare från Sverige, avslöjade att det viktigaste man bör tänka på vid en intervju är att säga saker som är lätta att citera.

Hemligheten

2009-11-05T11:42:00.000-08:00

För lite mer än ett år sedan invigdes jag i hemligheten.

Den nya kultgrejen "The secret" är ett förhållningssätt till livet som i stora drag går ut på att universum är fullt av energi, en energi som vi kan styra med hjälp av våra tankar. Genom att tänka positiva tankar drar vi till oss positiv energi och våra drömmar uppfylls. Framgång i livet uppstår alltså genom att man vågar lita till sin förmåga att helt fokusera på att lyckas och då drar man till sig energi som leder till att man de facto lyckas.

Självuppfyllande profetior finns det gott om, och klart jag håller med om, att man har betydligt större förutsättningar att lyckas om man själv blint tror på att så blir fallet. Men det som får mig att bli väldigt illa till mods, är att det naturligtvis även funkar tvärtom. Dåliga saker är resultatet av våra negativa tankar. Cancer drabbar exempelvis personer som i någon fas av livet fastnat i en negativ tankespiral. Och på min fråga hur man kan tänka så här, när det finns så många svältande människor i Afrika, blev svaret att det alltid finns de personer som klarar sig därifrån, som tar sig upp ur eländet. Och det är de som kan dra till sig universums positiva energi genom att helt fokusera på att lyckas. Stackars alla andra säger jag bara ...

Och vad ger det här oss för människosyn? Att vi inte behöver hjälpa varandra, eftersom alla får skylla sig själv? Att en hemlös skulle klara av att ta sig i kragen bara han skulle göra ett ordentligt försök? Att en ensam människa får skylla sig själv? Och varför tro på en Gud? The Secret gör alla världreligioner obehövliga. Be inte till någon! Be ingen om hjälp! Hjälp dig själv! Själv! Själv! Själv!

Min mamma har haft cancer. Var det hennes eget fel? Och jag måste erkänna, att fast jag bestämt mig för att min livssyn inte får basera sig på hemligheten, är jag fast. Jag oroar mig för att själv utveckla en cancer och samtidigt som jag oroar mig för det oroar jag mig för att min oro skall vara orsaken till att det händer. SJUKT!

Det papperslösa kontoret, ha ha ha

2009-10-31T00:31:00.000-07:00

En undersökning från Canon visar att 64 % skriver ut papper i onödan. Hela 20 % av företagens utskrifter hämtas aldrig av någon! E-post står för 40 % av alla utskrifter.

Vi är fullt medvetna om att våra pappersutskrifter och vårt kopieringsbehov tär på miljön. Vad vi inte tänker på lika ofta är den färg vi använder i våra printrar och kopieringsmaskiner.
Genom att ladda ned Ecofont från den holländska byrån Spranq förbrukar vi 20 % mindre färg i våra utskrifter.

Fonten är gratis att ladda ner på http://www.ecofont.eu/. Jag har installerat den på min dator. Det funkar finfint!

Kvotering av feminister

2009-10-31T00:18:00.000-07:00

Det finns en tidning som jag tycker mycket om. Den heter Passion for Business och är en svensk affärstidning för kvinnor. Men något som jag börjar irritera mig på är att det i varje ledare tas upp hur få kvinnor det finns på styrelseposter, hur ojämlikt affärsliv vi lever i och att detta kunde åthjälpas genom kvotering.

AAARRRGGGHHH! Om jag får en styrelseplats vill jag få den för att jag är kompetent och anses lämplig för uppdraget. Inte för att jag är kvinna! Hur jämlikt är det? Och hur kan man tro att jag på lika villkor kan utföra uppdraget bland män om männen vet att anledningen till varför jag är där är för att jag fyller en kvinnlig kvotplats?

Visst är jag för en jämlik behandling av människor, men feminist lär jag aldrig bli. För det första tycker jag att de många gånger uppför sig ojämlikt på männens bekostnad. Det finns många män som inte heller kommer sig fram i arbetslivet av en eller annan orsak. Vem för deras talan? För det andra tycker jag att de många gånger förminskar oss kvinnor och för fram en "tycka synd om" mentalitet som inte alls hjälper upp vår situation. Och för det tredje tycker jag att det är jättebra att vara kvinna i affärslivet. Kanske jag har haft enorm tur, men jag upplever väldigt sällan att det varit till min nackdel att jag är kvinna. Tvärtom.

För mig handlar det många gånger om att våga ta plats. Det är det samma oberoende av kön. Att göra sig synlig. Och handen på hjärtat. Är det inte lättare att som kvinna vara synlig i en grupp där majoriteten är män. Bara man vågar... Och bara man inser att man behöver inte alls vara manlig. Man är kvinna, man kan sin sak och man vågar föra fram det. För mig är det en stor glädje att vara kvinna - i alla situationer!

Konsten att vara snäll

2009-10-30T23:50:00.000-07:00

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om Stefan Einhorns föreläsning "konsten att vara snäll", men som Einhorn säger det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Vilket jag i och för sig tycker är det bästa budskapet med hela föreläsningen. Det är tillåtet att tänka onda tankar, att irritera sig på folk, att vara avundsjuk, att tycka andra personer är helt korkade -men det är inte tillåtet att utföra onda handlingar. På samma sätt räcker det inte med att vara snäll i tanken -man måste visa det i sina handlingar.

Jag försöker alltid sträva efter att vara en god människa, men jag har ändå många gånger haft dåligt samvete över att jag ibland är vad jag kallar det "strategiskt snäll". Strategiskt snäll är du när du tänker på vad du själv har för vinning av att utföra goda gärningar. Det här kan vara allt från att du p.g.a. sin godhet tror på ett bättre liv efter döden till att den som du hjälper troligen nämner om det för din chef. Jag har många gånger funderat över om jag faktiskt visar godhet för min egen skull eller för den person som är föremål för min "godhet". Och när man tänker på så vis så framstår jag ju som en väldigt egocentrerad, strategisk och känslokall person. Det är knappt så jag vill skriva det här, eftersom det genast sätter igång tankar om vad baktanken kunde vara med olika snälla saker jag gjort mot andra.

Men det här är tydligen mänskligt och ingenting man behöver skämmas för. Dalai Lama har uttryckt detta i en enda mening: Kloka, själviska människor tänker på andra - då med tillägget förstås att det är handlingen som räknas.

För den människa jag är snäll mot hoppas jag ju upplever min snällhet som äkta (vilket den ju nog är) och jag hoppas jag gör något fint för denna människa. För mig själv kan man bara ta till mig Einhorns ord, snällhet är en väg till framgång. Man kan inte hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv.

På en dag har vi många möten med människor och djur runt omkring oss. I varje möte måste vi alltid välja hur vi bemöter den andra. I världen går en skiljelinje mellan gott och ont. Men den går också genom varje människa.

Vi kan alltid välja. Var snäll!

Spelkväll

2009-10-28T11:09:00.000-07:00

I helgen hade vi en jättetrevlig tillställning i vår by. Vi hade samlat ihop många familjer och en massa spel. Och så spelade vi och åt våfflor. Det som var så lyckat var att alla spelade med alla. Man fick umgås med byns barn på ett helt nytt sätt.

Idag när jag cyklade genom byn blev jag så glad när jag hörde barn som ropade -"Hej Maria!" åt mig. Dels förstås för att de hälsade på mig men dels för att jag kom ihåg vad jag lärt mig på en anti-mobbningsföreläsning som jag besökt under hösten.

Det är mycket mindre risk att barn blir mobbade om de andra barnen känner deras föräldrar.

Så ta dig tid att prata med alla barn du träffar -för din egen och för dina barns skull.

Boktips

2009-10-17T10:50:00.000-07:00

Böcker, böcker, böcker -det tycker jag om. Men det är sällan jag drar på munnen åt en bok, fast boken är rolig.

Men nu har jag hittat en underbar bok: "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist. Jag är så glad att jag tog mig tid att läsa denna bok. För det är en bok som jag vanligtvis inte skulle ägna en tanke.

Boken handlar om Elida och Tilda, två gamla ungpigor, som bor tillsammans i sitt föräldrahem. Tilda lider av hemorojder och för att lindra hennes besvär besluter de sig för att flytta in dasset. Men då behövs pengar...

Denna bok fick mig att med äkta värme tänka på min farmor (dock inte pga hemorojderna) och på alla gamla tanter jag mött. Den fick mig att förstå att gamla tanter tänker en hel del på världen.

Läs den!

Strategisk beröring

2009-10-17T10:40:00.000-07:00

Fakta: En kypare får mera dricks om han eller hon rör vid kundens axel 1,5 sekunder

Om en bibliotekarie rör vid den som lånar en bok är det större chans att boken lämnas in i tid.

En person med varma händer uppfattas som mera trevlig än en person med kalla händer.

Naturligtvis är detta något man skall ta i beaktande när man yrkesmässigt umgås med andra människor.

För något år sedan sökte jag ett jobb som jag så gärna ville ha. Min arbetsintervju ägde rum en kall januaridag och jag var naturligt kall om händerna. Eftersom jag läst ovannämnda studie kände jag mig tvungen att 10 minuter före jag skulle in på intervju befinna mig på damtoaletten. Inte p.g.a nervös mage utan för att kunna värma mina händer på värmeelementet.

Med varma och sköna händer, skakade jag hand med min kommande chef. Och jobbet var mitt!

Bäst före

2009-10-17T08:40:00.000-07:00

Vi var på vernisage igår. Det var en fotoutställning som handlade om freeganer, d.v.s. människor som gräver i affärernas soptunnor efter mat slängs bort p.g.a dåligt datum eller skruttig förpackning. Denna mat lever de sedan på.

Varje år slänger en genomsnittsmänniska bort 100 kg mat. Detta tär enormt på miljön. Dels när den produceras och dels när den ruttnar bort. Vår familj har blivit rätt duktiga på att planera våra inköp så att vi inte köper något extra. För ett år sedan slängde vi massor. Ofta kunde vi stå där med två, tre köttförpackningar som gick ut samma dag. Men så började vi planera veckomenyer, skriva inköpslistor och bara köpa det som stod på listan. Vi fick mindre avfall, det gick mycket snabbare att handla och vi sparade mycket pengar. Succé!

Idag var det åter dags för veckans inköp. Jag har en vana att alltid gräva längst bak, efter produkter med så "bra datum" som möjligt. Dels för att de är absolut fräschast och dels för att vi handlar för en längre period i taget. Men plöstligt slog det mig, att när jag ratar produkter som snart går ut, hamnar de i roskis, slängs bort och bidrar till miljöförstöringen.

Istället borde vi ju köpa de med sämre datum, förutsatt att de används inom utsatt tid. Vi borde även bli bättre på att köpa de rabatterade produkterna och frysa in (något jag faktiskt gjorde idag). Annars slängs de bort nästa dag. Jag har alltid tyckt att ekokött varit så dyrt, men nu har jag märkt att det flera gånger jag varit och handlat har varit nedsatt med 30 %. Jag bunkrar, fryser in och känner att jag är riktigt, riktigt duktig, som både sparar på miljön, men även sparar på hushållskassan.

Räven

2009-10-17T08:38:00.001-07:00

Idag sprang en räv över vägen, ca 40 meter framför bilen, för att stanna upp i diket och titta på oss. Så vacker!

Plastpåsmannen

2009-10-10T23:12:00.001-07:00

Det var på Prisma jag såg honom -plastpåsmannen. Han tog en liten paprika, satte in den in en stor påse och klistrade på lappen från vågen. Jag skulle så gärna ha velat hötta med fingret och säga att man behöver faktiskt ingen påse. Men även jag har gränser för hur pinsam jag vågar vara.

Istället började jag se mig omkring, på alla som satte sin bananer, sitt kålhuvud och sin gurka i en påse. Varför?

Präktiga jag

2009-10-10T22:55:00.000-07:00

Jag har skrivit om det tidigare, men känner att jag måste göra det igen. Nämligen vår godhet att ge pengar åt tiggare.

Det är hemskt när man märker vilka tankar som plötsligt poppar upp i ens medvetna och som visar på en människosyn man gärna skulle ta och stoppa in långt i ett hörn av själen (vilket kanske är just vad man gjort).

Igår var jag och lördagshandlade med vår äldsta dotter på snart 10 år. Samtidigt som vi klev ur bilen för att gå in i affären, kom en kvinna med utländskt påbrå för att vika ut sin lilla stol och slita fram sitt lilla dragspel för att spela upp en liten trudelutt utanför affären. Kvinnan var i min ålder. Vi tog ingen notis om henne utan gick in. Efter att vi stoppat våra godispåsar och vår mysli deluxe (med extra mycket nötter) i våra väskor gick vi för att åka vidare. Nu hade hon kommit igång med att entonigt dra sitt dragspel fram och tillbaka.

Man har ju hört att de har en riktig dragspelsmaffia, åker från affär till affär fast de egentligen inte alls skulle behöva. Att de invaderar vårt land med falsk sång, gör våra medborgare olustiga och är allmänt fräcka. Att man inte skall uppmuntra dem genom att ge dem pengar. Så tänkte också jag när jag gick till bilen.

Men så tänkte jag även att jag ville ha en dotter som uppmärksammade andra människor runt omkring sig, som även såg den lilla människan. Jag tänkte även att om kvinnan skulle leva mitt liv, skulle hon knappast sitta och spela dragspel i kölden utanför en butik i ett annat land. Jag bestämde mig för att gräva fram lite slantar som min dotter kunde gå iväg för att ge kvinnan.

Och det är nu som två tankar poppade upp. Två tankar som jag faktiskt skäms för. Det första var när jag tittade efter vilka småpengar jag kunde skramla ihop för att ge kvinnan. "Jag kan ju inte ge bort så jag inte har småpengar att sätta i köpkärran". Vilket perspektiv på livet man har! Vilken härlig syn på klasskillnader jag besitter! Den andra tanken kom när min dotter kom skuttande tillbaka till bilen. Plötsligt bet jag mig i tungan, för vad jag hade tänkt fråga var, "Såg hon glad ut?". Ger jag bara pengar för att de skall dra på munnen och underkastat visa sin tacksamhet? Gör jag det?

Att ta ansvar för sin idé

2009-10-06T12:06:00.001-07:00

Jag håller på och blir en impopulär person. Jag har nämligen börjat ta ansvar för mina idéer. Den uppmaningen gav Teo Härén på den inspirationsföreläsning jag tog del av för någon månad sedan.

Säkert får även du ibland en idé om hur saker och ting kunde göras bättre. Det är dessa idéer som Härén menar att vi skall ta ansvar för. Något som görs genom att vi berättar om förbättringsförslagen åt dem det berör. På så vis kunde världen göras till en mycket bättre plats.

Den senaste veckan har jag tagit ansvar för två idéer:

1) Jag har mailat till världsnaturfonden och berättat att jag med ganska hög sannolikhet kan påstå att många av deras bidragsgivare gärna ger pengar till deras verksamhet UTAN att få deras medlemstidning och nyhetsbrev i pappersformat hem i postlådan. Jag tror liksom att de gör ett bra jobb utan att de behöver påminna mig. Genom att endast sända till dem som vill ha det skulle de både spara pengar och spara på miljön, vilket just är anledningen till varför vi stöder världsnaturfonden. Jag kan inte ännu säga om de tagit bort mig från deras utskickslista, men något tack för förslaget har jag i alla fall inte fått.

2) Idag fick jag höstlovsprogrammet för barnen i vår kommun. Det fanns tre olika aktiviteter. Alla var för barn från årskurs 5 och uppåt. Jag mailade och frågade vad man kunde göra på höstlovet om man var yngre än 11 år. Jag fick svaret att mina barn kunde komma med om det fanns utrymme. Men det var ju inte det saken gällde (vilket jag också påpekade). Våra barn skulle inte ha deltagit i vilket fall som helst. Men en kommun måste tänka på alla, stora som små... De tackade för förslaget.

Nu borde jag känna mig stolt över att jag tagit ansvar för mina idéer, men jag känner mig mest som en argsint tant (fast jag inte alls är arg).

Men det påpekade också Härén. Du kommer att förarga många och väldigt få kommer att tacka dig.

Christian Irjala

2009-10-01T10:24:00.000-07:00

Igår satt jag på en föreläsning med inredningsarkitekt Christian Irjala från Jakobstad. Han fascinerade mig med följande ord:

-"Jag har levt många olika liv. Jag har dött många gånger."

Att beröra genom beröring

2009-09-29T11:23:00.000-07:00

Idag hade jag förmånen att lyssna på en diskussion mellan personer som jobbar med åldringar. Ämnet gällde taktil stimulering, helt enkelt att röra vid en annan människa.

Jag kände hur min strupe snördes ihop när jag hörde om en äldre kvinna, som efter att nu och då ha fått en lätt smekning över handen blev mycket mera social, steg upp ur sängen och ställde sig att titta ut genom fönstret på världen utanför. Tidigare hade hon bara legat i sin säng, under sitt täcke.

Man kan vara medmänniska genom att röra vid en annan människa. Så lätt, men ändå så svårt. Så otroligt svårt att röra vid någon annan, speciellt en äldre person -åtminstone för mig.

Jag minns hur min farmors hud kändes. Så spröd, så varm, så torr. Hon älskade när mina hundar hoppade upp i hennes famn och slickade henne i ansiktet. Hennes hud gick lätt sönder av deras klor, men det gjorde henne inget.

Ändå rörde jag sällan vid min farmor. Så svårt fast så enkelt...

Lycka är en bibbatant

2009-09-29T11:18:00.000-07:00

Jag är lyckligt lottad som har en underbar bibliotekarie. Eller vad säger ni om följande? Idag kom det in en bok som min bibliotekarie trodde att jag skulle tycka om att läsa. Hon tittar på klockan och konstaterar att jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Hon ringer och säger att jag kan svänga in och hämta boken. Samtidigt räcker hon fram två andra böcker som hon vet att jag kommer att tycka om. Underbart! Hon förgyller mina kvällar i flera veckor framöver.

Och tänk vad kul det måste vara att som bibliotekarie kunna veta precis vad ens "kunder" tycker om. Det måste ju ge ett nytt perspektiv på människor.

Parabenjävlar

2009-09-18T10:07:00.000-07:00

En schampo, en mascara och en rouge, mer än så äger jag inte i skönhetsvård. Jag är otroligt lat, orkar knappt borsta håret.

Vid 35 års ålder började jag dock fundera kring det här med rynkor. Mitt hudvårdssortiment utökades med en ansiktskräm. Nu var det dags att börja ta ansvar för sin hud och behålla sin ungdomliga fräschör. Vad vuxet det kändes att smörja in sig någon gång i veckan.

Så kom larmet om parabener. Ett lömskt ämne som smyger sig in i våra krämer, sätter sig på våra hud och tränger in i vår kropp. Och naturligtvis innehåller min kräm inte bara en utan två parabener.

Naturlig skit är kanske ändå bättre än onaturlig renhet?

Nu är det bevisat

2009-09-13T11:55:00.000-07:00

För en tid sedan skrev jag i bloggen att 35 år måste vara den perfekta jobbåldern och nu är det bevisat. Förra veckan blev jag tillfrågad att åta mig ett förtroendeuppdrag. Eftersom det verkade kunna ge en hel del bra kontakter och inte verkade alltför betungande tackade jag ja.

-"Jag måste få ställa dig en fråga: hur gammal är du?", frågade man mig efter att jag tackat ja.
-"Jag är 35. Då måste jag få fråga varför ni vill veta det?" replikerade jag.
-"Jo vi strävar efter att föryngra vår organisation"
-"Jaha"

35 är den perfekta jobbåldern. Ung i hjärtat, ung i sinnet, fräscha idéer, koll på minnet.

Visdomsord

2009-09-09T02:04:00.000-07:00

Om det fanns ett mått på kärlek, skulle det vara tid

-speciellt mellan föräldrar och barn.

Man läser många klokheter på facebook.

Pensionärs-Mållgan

2009-09-07T07:53:00.001-07:00

Igår stötte jag på en medelålders dam med sin hund i joggingspåret. Vi stannade och pratade en liten stund. Hon beklagade sig över sin överviktiga hund och över att hennes mor (som bor i samma hus som dem) ständigt matar henne. Mamman har nämligen tappat närminnet och matar hunden varje gång den kommer in till henne. När de förmanar henne påstår hon att det absolut inte är hon som matar hunden, utan Alice. Saken är bara den att Alice har varit död i 15 år.

Vi avslutade konversationen med att konstatera att man måste ju försöka se fördelar med allt. Som gammal dam kan det ju vara ganska praktiskt att ha en liten pensionärs-Mållgan att skylla sina stolligheter på.

positivt tänkande

2009-08-29T06:24:00.001-07:00

När min äldsta dotter var liten var hon en gång tvungen att stiga av cykeln och leda den uppför en brant backe. Det var i den åldern när man aldrig tvivlar på sin egen förträfflighet.

-"Jag skulle nog ha orkat cykla ända upp om jag inte skulle ha blivit så trött i benen", sa hon.

Jag brukar försöka tänka på det ibland när jag tycker jag misslyckas med något jag gärna skulle ha velat klara av. Ibland är det omständigheterna som gör att man inte lyckas. Felet ligger inte alltid hos en själv : )

Insikt

2009-08-29T05:25:00.000-07:00

Jag har kommit till en insikt som är ganska värdefull för mig själv.

De gånger jag känner mig oälskad av min man, är ofta de gånger jag inte själv orkar visa hur mycket jag älskar honom. De gånger jag känner att mitt jobb inte uppskattas är när jag egentligen innerst inne stör mig på någon annans jobb.

Mycket av de känslor jag tror att andra har för mig har sitt ursprung i hur jag känner för den andra personen just då.

2 kronor

2009-08-29T05:01:00.000-07:00

Idag gick en gammal farbror omkring på perrongen och bad om två kronor. Ingen hade två kronor, förutom en småbarnsmamma som hade en krona som hon gav honom. 2 kronor! Det är ju 20 cent! 10 minuter tidigare hade jag köpt dvd-filmer för 200 kronor. Jag letade fram två kronor och gav farbrorn.

Några minuter senare tog han fram en vinflaska som han halsade ur. Säkert skulle mina pengar bidra till en ny flaska när den första (?) var tom. Jag hoppas att det var därför människorna runt omkring inte gav honom några pengar. De ville inte vara delaktiga i hans missbruk, som de så fint kanske rättfärdigade sig med. Det vill nog inte jag heller och inte blev jag direkt glad när jag såg hans vinflaska.

Men egentligen ... vad har jag för rätt att bestämma vad han skall använda de 2 kronor till som jag var så god och gav honom. Det får han väl göra själv. Och inte kan man väl heller anta att detta är vad han önskade sig av sitt liv. Att gå runt och be folk om pengar.

Jag tycker man bara skall vara glad över att man har 2 kronor att ge honom. Tänk om det vore min pappa eller min farfar. För att undvika att pengarna gick till sprit gjorde min mormorsmor alltid så, att inte gav dem pengar, men väl tog med dem på café eller köpte dem mat. Men så hade hon också en son som var alkoholist och säkert visste att man gärna hade sett någon hjälpa dem man hade kär.

En halv tablett

2009-08-26T12:11:00.000-07:00

En vän till mig berättade att hon hade hört av en obducent att man enkelt kan se inuti kroppen, vilka människor som har diskmaskin (vem har inte det nuförtiden).

Därför diskar vi alltid med en halv tablett och det funkar hur bra som helst. Bra för miljön är det ju också.

Dåtid, nutid och framtid

2009-08-26T12:00:00.000-07:00

En vän berättade här om dagen att hon fått uppmaningen att sätta procent på hur mycket hon tänker på det som varit, det som är och det som skall komma. Tanken är att man skall komma fram till om man klarar av att leva i nuet eller om man endast planerar för det som komma skall.

Jag tyckte det här var jätteintressant att höra. Och jättesvårt att klura på. När det gäller mitt arbetsliv planerar jag väldigt mycket. Jag har mina visioner om hur mitt drömjobb skall se ut, men sedan har jag flera olika vägar att ta mig dit. Jag tror man måsta tänka framåt gällande sitt jobb, annars riskerar man att stagnera och det mår ingen bra av.

Men det är en helt annan sak när det gäller det övriga livet. Här försöker jag leva i nuet och tycker att det går ganska bra. Dåtiden är jag nog allra sämst med. Att skapa mig bestående minnen tycker jag bara blir svårare och svårare med åldern. Det är sorgligt.

Blåbär

2009-08-23T00:30:00.000-07:00

Jag försöker ibland komma på mig själv med ett fånleende i ansiktet. Det måste ju betyda att man gör något man tycker riktigt mycket om. Jag har flera gånger märkt att leendet av någon konstig anledning uppenbarar sig när jag tar min cykel, hänger på en gammal spånkorg, åker iväg till skogen och plockar bär. Igår var det stora, söta blåbär som hamnade i min korg.

Hemma blev det blåbärs- och hallonpaj med vaniljglass:

Smuldeg:

150 g smör eller margarin

2 dl vetemjöl

3 dl havregryn

1 ½ tsk bakpulver

1 krm salt

1 dl socker

Smält smöret (margarinet) och rör ned alla andra ingredienser. Klicka ut hälften av degen i en pajform, strö över blåbär och hallon, klicka över resten av degen. Grädda på 175 grader i 40 minuter.

Ingen reklam tack

2009-08-23T00:18:00.000-07:00

Ett av de snabbaste sätten att spara på miljön är att sätta en "Ingen reklam tack" på postlådan. (Jag försöker bortse från att reklamutdelaren kanske istället dumpar min reklam i någon närbelägen buske). Dessutom slipper jag bära in reklam, sätta den oläst direkt i en hög för att sedan bära ut den till pappersinsamlingen. "Ingen reklam tack"-lappar finns att beställas på Hops by Juthbacka (www.hops-shop.fi), men det funkar naturligtvis lika bra att tillverka en egen.

Dessutom har jag sänt e-post till alla Kappahlar, Lindexar, Yves Rocherar e t c och bett dem sluta bombardera mig med reklam (dessa sållas nämligen inte bort av min skylt eftersom de är försedda med mitt namn). Vill man ha tillgång till deras erbjudanden har man möjlighet att få dem som e-post.

Sätt 10 minuter på att bli en reklamvägrare och skörda frukterna av det -varje dag!

Jag betalar mig till ett bättre samvete

2009-08-18T12:04:00.000-07:00

Det började med att jag för några veckor sedan besökte evenemanget "Diggiloo". För att hylla Michael Jackson sjöng man låten "We are the world" och mitt under den fantastiska konserten blev jag väldigt, väldigt sorgsen. Det slog mig att värre än att leva ett liv med hungersnöd och sjukdom, död och elände måste ju vara att göra det samtidigt som man vet att ingen bryr sig.

Åtminstone jag har alltid tänkt att de fattiga människorna i Afrika inte vet om att vi finns. Men om de vet att vi finns, om de har vetskap om hurudant liv vi lever, och att vi inte bryr oss om att hjälpa dem ett skit -vad säger det då om oss?

Några dagar senare läste jag en bok av filosofen Peter Singer med titeln Det liv du kan rädda. Singer ger oss tre premisser och en slutsats:

Premiss 1. Lidande och död på grund av brist på mat, tak över huvudet och sjukvård är något ont.

Premiss 2. Om det står i din makt att hindra något ont från att hända, utan att offra något nästan lika viktigt, är det orätt att inte göra det.

Premiss 3. Genom att skänka till välgörenhetsorganisationer kan du förhindra lidande och död på grund av brist på mat, tak över huvudet och sjukvård, utan att offra något nästan lika viktigt.

Slutsats. Om du inte skänker till välgörenhet gör du orätt.

Singer räknar ut att 5 % av inkomsten är en summa som varken gör till eller från för de flesta av oss, men väldigt mycket för var och en behövande. Han uppmanar alla att använda minst 5 % av inkomsten till att rädda andra.

Jag räknade ut vad 5 % av min lön var och beslöt att ge det till välgörande ändamål, varje månad. Man kan ju tänka lite cyniskt att det är ju för underbart att det faktiskt finns människor som vill hjälpa andra, om jag slipper undan med att betala dem för att kunna göra det så fine.

Det tog mig 10 minuter att sätta sprätt på min 5 %. Här gör jag det ännu lättare för dig:

http://www.unicef.fi/ge_en_gava

http://www.greenpeace.org/finland/se/stod/ge-din-gava/ge-din-gava-online/

http://www.kua.fi/se/hem/?id=166

http://www.pelastakaalapset.fi/se/stod-vart-arbete/manatligt-bidrag

http://lahjoita.fi/sv/lahjoitukset/kuukausilahjoitus

http://www.wwf.fi/?view=kummit&submit_donation=5&g=liity%252Fkummit

http://www.amnesty.fi/mita-sina-voit-tehda/liity-jaseneksi/jasenmaksulomake

Är jag en god människa nu?

Långvården

2009-08-14T22:46:00.000-07:00

Det finns tre saker som jag tycker är otroligt tråkigt 1) Skrapa vindrutorna på bilen, 2) Borsta barnens tänder och 3) Tvätta hundtassar

Men en dag slog det mig att om jag blir gammal och hamnar att ligga dag ut och dag in, då skulle jag säkert göra nästan vad som helst för att några minuter kunna borsta barntänder eller tvätta hundtassar. Med detta i bakhuvudet går det nästan hur bra som helst. Jag känner mig nästan lite privilegierad. Men att skrapa vindrutor? Det tror jag skall vara min tröst i nöden -att jag slipper i alla fall ...

Brun-Berra

2009-08-13T21:55:00.001-07:00

Jag brukar tänka att vi har förmånen att leva både i dåtid och nutid. Ibland blir det mera tydligt än vanligt. Som exempel brukar jag tänka på att jag hunnit uppleva att hämta hem korna till kvällen, att höbärga och att hoppa på höskullen.

För några veckor sedan upptäckte jag en annan sak som ändrat ganska radikalt under de senaste 20 åren. Jag hittade nämligen en brosch jag köpt någongång i högstadiet. Av den anledningen att jag tyckte den var så gullig.

Hjälp, innan jag skulle våga sätta på sig en sådan här brosch idag! Jag skulle bli lynchad! För 20 år sedan fick faktiskt chokladbollar heta negerkyssar.

Caroline Af Uggla

2009-08-12T23:21:00.001-07:00

Jag är så oerhört usel på att ta kritik. Allt tas personligt.

Därför blev jag så fascinerad av Caroline Af Uggla, som jag såg i en intervju igår. Hon är ju verkligen en människa som antingen älskas eller hatas (har själv svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker). På frågan om hon inte blir sårad eller ledsen när hon beskrivs som ful och äcklig svarade hon. -"Visst kan jag bli ledsen ibland, men det är ju bättre att de tycker jag är ful än att de tycker att frun är ful".

Jag vill också att min hjärna skall fungera så -åtminstone ibland

Morgonsaga

2009-08-11T23:51:00.000-07:00

Jaha, så var det dags igen att börja väcka barnen på morgonen. Vi har alltid haft lyxbebisar som ledigt kunnat sova till 10 på morgonen, något som blir ett smärre problem när samhällets strukturer tvingar iväg dem till skola och dagis.

Men peppar, peppar jag har kommit på något som faktiskt funkar mot morgontrötta och tjuriga barn. Jag tar en bok, går och sätter mig i deras säng (medan de sover) och börjar läsa högt. Vanligtvis vaknar de ganska genast, kommer krypande för att de vill kunna titta i boken och så läser jag boken klart på 5-10 minuter. Man kan tycka att man inte har tid med det, men efter att ha vaknat på detta sätt så är de ganska medgörliga och resten går mycket smidigare. Och så är det rätt så mysigt att kunna ge dem en lugn stund på morgonen.

Saga för missnöjda

2009-08-10T23:59:00.000-07:00

I Österbotten levde en gång en stenhuggare som hade ett mycket hårt och ansträngande liv. Dag efter dag högg hon sten med sin hammare och varje dag var hon mycket trött efter arbetet. Hon försökte febrilt skapa en skulptur som skulle platsa på stadens torg. Men ingen verkade inse hur vackra saker hon skapade. Hon tjänade precis så att han klarade sig. En dag såg hon en rik dam gå förbi på gatan och sa till sig själv "Jag önskar att jag också var rik och slapp arbeta så hårt, jag vill också shoppa fina kläder, äta belgisk choklad och resa på spa till Tallin".

Nu hände det sig att just i den stunden framträdde en himmelens ängel och sa "Du är vad du har sagt". Omedelbart blev stenhuggaren en rik dam och fick ligga på mjuka kuddar, vila sig och ha det underbart med allt hon någonsin kunde önska sig av lyx och överflöd.

Så gick en tid. En dag när kvinnan satt och tittade ut på gatan såg hon Tarja Halonen passera. Tarja hade ett stort följe med snygga livvakter och flotta bilar både före och efter sig, och stenhuggaren, numera den rika och snoffsiga damen sa "Jag önskar så att jag vore president och hade ett så stort följe"

Märkligt nog kom åter en ängel från himlen och sa "Du är vad du har sagt". Så blev stenhuggaren president och under en tid var allt frid och fröjd. Hon njöt av prakten vid Gullranda, av sina livvakter och av Pertti, tills hon en dag låg och vilade sig i solen och solen brände hennes hud. Hon tänkte att solen måste vara mer kraftfull än henne och så ville hon plötsligt vara solen. Eftersom himlens änglar inte verkade ha annat för sig än att tillfredsställa just denna kvinnas önskningar, blev hon nu solen. En härlig tid följde. Hon spred sina strålar runt omkring och brände ansikten på alla kvinnor hon gått tillsammans med i högstadiet. Hon var helt fri och full av ljus.

En dag drog ett moln förbi och stoppade många av solens strålar från att nå jorden. Hon som tyckte det var så roligt att bränna allt med sina heta strålar -nu fungerade det inte alls! Molnet var ogenomträngligt. Hon förstod att molnet hade större makt än hon. "Jag vill bli molnet" sa hon. Och hon blev molnet och förstod att genom att bli regn kunde hon översvämma Vörå och verkligen påverka saker och ting. Det var väldigt roligt att bli regndroppar och vara överallt och singla runt i luften.

Men så märkte hon att när regndropparna föll ner på jorden, föll de ibland på sten och klippor. Stenen var hård och ogenomtränglig. Hon förstod att stenen var starkare än molnet. Så blev hon stenen.

Åh vad lugnt och stilla. En stillhet som bara en sten kan uppleva. Det var trevligt ett tag och hon kände sig mycket stabil (inget PMS här inte). Så en dag kom en en liten gumma med en hammare och en mejsel och började slå bort bitar från henne. Så hon sa "Åh jag önskar jag vore den här gumman, för hon måste vara den mäktigaste personen i hela universum" Och än en gång kom ängeln förbi och samma sak hände. "Du är vad du har sagt" sa ängeln. Och åter blev kvinnan stenhuggare, men nu var det annorlunda. Hon var nöjd, eftersom hon visste att hon var precis på den plats hon skulle vara, den mest perfekta platsen i hela universum -för just henne.

Gröt så söt

2009-08-09T13:49:00.001-07:00

Ett av våra effektivaste tidsinbesparingsknep på morgonen är att tvinga alla att äta havregrynsgröt.

Det går snabbt att koka, det går snabbt att äta och det är skönt att veta att de fått i sig ordentlig frukost.

Sonen knorrar. Gröt är äckligt. Av en slump kom vi på att om vi häller hemgjord, outblandad saft på gröten istället för mjölk så slinker gröten även ner i sonens mage. Låter hemskt, men är egentligen rätt så hälsosamt när man riktigt tänker efter.

Ritsch-ratsch-filibom-bom-bom. Frukosten hos oss går som en dans.