Att ge blod

När jag var fem år fick jag följa med min pappa när han gav blod. Precis när de skulle sticka in nålen, ryckte han till och trots att han försäkrade mig om att det inte gjorde ont, var det kört. Ännu 30 år senare värker det i mina armveck bara jag tänker på att ge blod.

Men visst vill man hjälpa en medmänniska och blodgivning lär ju vara ett av de enklare sätten att rädda liv. Så jag har tänkt tanken att man borde -många gånger.

Förra veckan frågade min man om jag hade några planer för torsdagen. Det hade jag inte. -"Då skall du och jag ge blod". Inget knussel. Raka puckar. Kära mannen hade nämligen hört att om svininfluensan blir en epidemi i höst, blir det svårt att få tag i blod. Vad har man att sätta emot det? Det var bara att bida sin tid till torsdagen.

Första chocken fick jag när jag kom dit. Jag hade föreställt mig små privata rum där man låg i allsköns ro, men där låg de på en rad, med armvecken blottade. Jag bestämde mig för att inte titta dit. Vi började istället med att fylla i en blankett. Hmm ... om du är man, har du haft sex med en annan man? Har du haft en tillfällig förbindelse under de senaste tre månaderna? Med tanke på att jag satt bredvid min ifyllande man var ju det här riktigt spännande!

Men så var det dags för första hindret, mätning av Hb och personlig genomgång av frågorna. Mina iskalla händer avslöjade min nervositet och som plåster på såret (usch vilken liknelse) fick jag en kasse med texten "Livräddare" och en pins.

Hinder nummer två: transport på skakiga ben till britsen + undvikande av illamående när sköterskan frågade vilken arm de skulle sticka i. Men, det gick ju hur bra som helst! Det tog inte alls ont! 7 minuter tog det! Jag fick komplimanger för att mitt blod rann så bra (tänk att man känner sig stolt över sådant). Och efteråt fick jag en glass, en smörgås, en bulle, ett godis och många glas med juice.

Och jag är så stolt över mig själv. Och det känns så bra. Och jag kommer absolut att göra det igen. Och jag hoppas att du också går dit om du funderar på det. För jag blev faktiskt helt tårögd när jag låg där och såg hur många människor som faktiskt kom för att hjälpa en annan människa.