Idag hade jag förmånen att lyssna på en diskussion mellan personer som jobbar med åldringar. Ämnet gällde taktil stimulering, helt enkelt att röra vid en annan människa.
Jag kände hur min strupe snördes ihop när jag hörde om en äldre kvinna, som efter att nu och då ha fått en lätt smekning över handen blev mycket mera social, steg upp ur sängen och ställde sig att titta ut genom fönstret på världen utanför. Tidigare hade hon bara legat i sin säng, under sitt täcke.
Man kan vara medmänniska genom att röra vid en annan människa. Så lätt, men ändå så svårt. Så otroligt svårt att röra vid någon annan, speciellt en äldre person -åtminstone för mig.
Jag minns hur min farmors hud kändes. Så spröd, så varm, så torr. Hon älskade när mina hundar hoppade upp i hennes famn och slickade henne i ansiktet. Hennes hud gick lätt sönder av deras klor, men det gjorde henne inget.
Ändå rörde jag sällan vid min farmor. Så svårt fast så enkelt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket tänkvärt! Jag brukar också tänka att man borde krama varandra mera, eller helst en klapp på axeln! Men nog är det svårt, då man inte är van.. Tänker på alla vänner och släktingar jag kramade före vi åkte, skulle jag ha kramat dem om vi inte flyttat till andra sidan jorden? Troligen inte.. Tragiskt...
SvaraRaderaJa fast med vänner tycker jag faktiskt att det har ändrats mycket. Nu kramar jag många av mina vänner varje gång vi ses. Det gjorde jag aldrig tidigare.
SvaraRadera