Igår stötte jag på en medelålders dam med sin hund i joggingspåret. Vi stannade och pratade en liten stund. Hon beklagade sig över sin överviktiga hund och över att hennes mor (som bor i samma hus som dem) ständigt matar henne. Mamman har nämligen tappat närminnet och matar hunden varje gång den kommer in till henne. När de förmanar henne påstår hon att det absolut inte är hon som matar hunden, utan Alice. Saken är bara den att Alice har varit död i 15 år.
Vi avslutade konversationen med att konstatera att man måste ju försöka se fördelar med allt. Som gammal dam kan det ju vara ganska praktiskt att ha en liten pensionärs-Mållgan att skylla sina stolligheter på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar