Funderingar kring om gräset är grönare på andra sidan

Så är det jul. Så är det ledigt. Så börjar jag varva ner.

Och lägga märke till hur bra jag mår. Hur bra mitt förhållande mår. Hur bra mamma jag är.

Och som så många gånger förr kretsar mina tankar kring hur man kunde jobba mindre eller jobba mera annorlunda. Idéerna flödar. En dag ser jag hur jag står framför mig och bakar i ett eget litet bageri, nästa dag hur jag möter publikens jubel när jag föreläser om tantvisdom, i en tredje dröm sitter jag i vårt orangeri, skriver några rader i en bok, ser när barnen kommer hem från skolan, reser mig upp och går in och dukar fram saft och bullar.

Och det är ju då man funderar om man skall låta drömmarna vara just drömmar eller om man skall inse att det kanske är just vad man vill pröva på -innerst inne.

För jag har ju det så bra. Jag stortrivs med mitt jobb. Men hela tiden gnager tanken ändå om det finns något annat, något roligare, något mera livsbejakande. Eller är detta den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Att jaga det som jag ännu inte har, men kanske kunde få?

Jag läste för en tid sedan om en undersköterska (en man) som blev frisör för att sedan sadla om och bli präst. Oj vad jag blev fascinerad! Vad jag kommer att bära med mig från det reportaget är två kloka citat:

-"Om folk slutade identifiera sig med sina yrken, skulle flera våga byta karriär"

-" Människan borde tro sig om mer än de gör. Det är mycket mer spännande att leva ett liv i rörelse än att fastna i myten om sig själv"

Tänk om man fick pausa sitt jobb i några år och veta att när jag prövat på allt annat kan jag komma tillbaka och göra precis det jag gör idag. Men så är det inte. Vill man kasta sig ut vet man inte vad som händer. Men kanske det räcker med att veta att något händer. Eller?