Ibland förvånas man över sig själv. Visserligen kan jag nog titulera mig troende, men kan inte med största välvilja se mig själv som aktiv. Jag känner inget behov av att besöka kyrkan och varje kväll hinner jag somna innan mitt dagliga samtal med Gud.
För några dagar sedan satt jag instängd i en taxi med en förkunnande muslim. Det var koranen hit och muhammed dit, en oförståelse över att västvärlden inte reagerade när Saddam hängdes och en förbannelse över att man i Europa förbjudit minareter. Suck och stön inombords, men artig som man vill vara satt jag tyst. Ända tills muslimgubben kom in på det heliga kriget och att vi kristna då skulle inse att Jesus bara var en profet och inget annat. Och då! Kabooom!
Plötsligt fann jag mig skrikande att han skulle sluta kritisera vår religion. Hjärtat bultade, jag hade svårt att behärska mig och då insåg jag, att åtminstone jag bär på ett stort kristet arv. Ett arv som tar sig uttryck när man minst anar det. Heja Jesus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar