Munken som sålde sin ferrari

... lär ju vara en bra bok. Så jag lånade den för att läsa. Och jag började läsa om den amerikanske advokaten som var framgångsrik och en dag föll ihop i rättsalen av en hjärtattack. Som plötsligt sålde allt och som gav sig iväg på en resa för att finna meningen med livet och plötsligt träffade på en vis man uppe bland bergen. Han började bo med hans folk och efter en tid (som inte var länge alls) så kom han tillbaka för att sprida deras levnadsvisdom till oss andra.

Men jag bara undrar, hur kunde han prata med alla de visa människorna i byn? De pratade ju inte samma språk! Varför skriver han inte något om det? Nej jag blev så trött på att fundera på det, så jag hamnade att avsluta hela bokprojektet. Jag tycker han kan vara hur vis som helst, men jag köper det inte!

Är lyckan universell?

'Lycka' som känsla har jag för mig är en universell känsla, men vad som föranleder lyckokänslan måste ju vara väldigt kulturellt.

För några dagar sedan var jag uppe på ett högt berg i Abu Dhabi. Plötsligt satte någon på vad som för mig lät som indisk (?) musik och ett tiotal män började helt oplanerat dansa tillsammans. Människor kom närmare för att tittade på. Inte så att de hurrade och tjoade, utan tittade på och njöt av dansen. De dansande männen såg så lyckliga ut ...

På stranden i Dubai står en mamma iklädd burka och tittar på när hennes familj hoppar omkring i vågorna. Barnen och hennes man ler med hela ansiktet. De trivs som fiskar i vattnet. Jag känner mig så ledsen för hennes skull. Varför får inte hon känna hur skönt det är att kasta sig mot vågorna? Jag tänker inte på henne som lycklig. Men kanske det är vad hon är? Lycklig för att hennes familj trivs. Kanske hennes tankebanor inte kretsar kring henne själv? Som mina gör? I en situation där jag skulle ha varit hemskt avundsjuk och nästan olycklig står hon och är lycklig för andras skull. Kanske det är så.

Björnen sover

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo
Han är inte farlig, bara man är VANLIG
Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo

Jag satt och hörde på när min yngsta dotter lekte med sin kusin. Egentligen heter det ju "bara man är varlig" i sången, men jag tyckte att deras version sade en hel del om vår kollektiva syn på oss själva. Det är tryggast att vara som alla andra. Och så skall det ju också till en viss del vara. Så fungerar rollmodeller och gruppens överlevnad. Samhället skulle bli kaos om alla skulle vilja sticka ut och göra på sitt sätt.

Men ändå behövs det människor som vågar tänka annorlunda och gå mot konventionerna. Jag fick tips om en bok av Malcolm Gladwell som heter "Den tändande gnistan". Där skriver han om hur avgörande förändringar kan komma plötsligt. Inte bara sjukdomar utan även idéer kan spridas epidemiskt och små faktorer kan under gynnsamma omständigheter få avgörande betydelse. Kanske skulle en enda påhittig människa kunna förändra världen? Trösterikt tycker jag! Det behövs inte så mycket, bara det är det rätta.

Jag stiger sakta mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig o Gud som är resenärens vän min håg och tanke jag sänder.

Såg mig omkring i flygplanet när vi precis skulle till att starta. Ganska många satt med händerna ihopknäppta. Råkade det sig, eller sänder många i den stunden en liten bön till en Gud man kanske inte annars alltid har tid att prata med?

Rymdpasta

Thomas Di Leva fascinerar mig. Manniskor som ar annorlunda fascinerar mig. Ar han faktiskt akta, eller ar det en image?

Och jag tycker det ar helt ok att tjana pengar pa sin image. Men lite av hans stjarnglans slocknade faktiskt nar jag haromdagen laste att han lanserat ekologisk vegomat under namnet Di Levas rymdpasta. Det blir liksom inte bra ...

Dubai

Jag befinner mig for tillfallet i Dubai och varje dag far jag en tankestallare over hur olika vi manniskor lever vara liv.

Min bror har en maid som kommer 5,5 dagar i veckan och hjalper till i hemmet. Hon ar i min alder och har liksom jag tre barn. Skillnaden ar att jag traffar mina barn sa gott som varje dag. Hon traffar sina barn 1-2 ganger per ar. Hur kan man lamna sin trearing efter att ha traffat henne i nagra veckor och veta att nasta gang man ser henne ar om tidigast ett halvt ar? Varfor skaffar de barn? -fragade min son. Ja varfor? Sakert av samma orsaker som vi, skillnaden ar bara att manga mammor inte far uppleva sina barn pa samma satt som jag far uppleva mina.

Vi susar fram i en sprillans ny bil. Trafiken ar livlig. Filerna ar manga. Med jamna mellanrum ar det trafikstockning. Jag tittar ut genom bilrutan och moter blicken hos en man i min alder. Han sitter i en skruttig buss som for honom mellan hans arbetsplats och hans sovplats. Ett rum som han ofta delar med upptill fem andra man. Och sa funderar jag pa om jag mitt jobb ar tillrackligt perfekt.

Dubai ar en stad full av konstraster. Varldens hogsta byggnad, varldens storsta akvarium, otroligt rika manniskor, fattiga arbetare, sand och sa jag. Jag i Dubai.

Burn granny burn

Av de nordiska länderna är det Finland som har de flesta dödsfall orsakade av eldsvådor. De flesta personer som brinner inne är personer som inte kan ta hand om sig själva. I radion uppmanade man att nästa gång man hälsade på en äldre person skulle man ta sig tid att kolla om personen hade brandvarnare och att den fungerade som den skall. Ett bra och enkelt tips tycker jag!

Tattare

Min dotter satt i baksätet av vår bil och pratade men sin bästa vän. Kompisen berättade att hon tidigare under dagen hade varit och handlat till Prisma och vet du vad hon såg? –”Tattare!” Min dotter var som ett levande frågetecken. Hon menar zigenare förklarade jag. Vilket fick min dotter att börja berätta om när vi var på nöjesfältet och såg zigenare åka i Booster så kjolarna fladdrade. –”Jag är jätterädd för tattare sa min dotters kompis. Jag tycker de ser så hemska ut.” –”Men det hör ju bara till deras kultur” sa min dotter och i den stunden blev jag så stolt över henne.

Tänk att det än finns barn som är rädda för zigenare. Och tänk att det finns föräldrar som faktiskt låter sina barn kalla zigenare för tattare. Min farmor skrämde mig med tattare när jag var liten, men det är ju ändå över 30 år sedan. Vissa grupper har nog otroligt mycket fördomar att slåss emot.

En ängel för fem euro

Kanske det börjar bli tjatigt att skriva om tiggare, men i onsdags var jag med om en sak som jag hoppas att jag alltid kommer att komma ihåg. ´

Jag kom gående från Helsingfors tågstation tidigt på morgonen när jag såg en utländsk kvinna i 50-års åldern som satt på gatan och tiggde. I handen hade hon en ikon. Jag grävde i fickan och hittade 50 cent som jag gav henne. Hon blev så glad och jag blev så glad.
Jag tror det var första gången jag faktiskt tittat in i ögonen på någon jag gett pengar och vi upplevde en kort sekund av glädje över varandra.

Så gick jag vidare och tänkte på hur bra det kändes. Det var en häftig upplevelse. Och vilken billig upplevelse sen. Plötsligt tyckte jag att jag var skyldig henne mer än 50 cent. Så jag tog fram en fem euros sedel och gick tillbaka. Jag gav henne sedeln och hon blev så glad, så glad, så glad. Vi kunde inte prata med varandra, men hon såg mig djupt i ögonen, hon visade sin ikon och jag förstod att hon ville mig väl och i sin glädje tog hon tag i min hand och förde den till sin mun. Och i den stunden kände jag mig som en ängel. Och med tårar i ögonen visste jag att hon hade gjort mer för mig än vad jag hade gjort för henne.

Piano

Livscoachen Elizabeth Gummesson ställde en gång under en föreläsning frågan -"Vad tyckte ni om att göra som barn". Ja, vad tyckte jag om? Att läsa, att spela piano, att leka med mina dockor, att spela kort med farmor och farfar och att vara hos mina kompisar.

Följdfrågan var -"Gör ni något av det idag?" Jag läser (massor), men inget av det andra fanns med som ett naturligt inslag i mitt liv. Så jag bestämde mig för att börja spela piano igen. Och vet ni, mina fingrar kände igen det och så även hjärtat.

Bästa stunden på dagen

Om du har barn, vet du vad de tycker är den viktigaste stunden under dagen? Nä, det visste inte jag heller. Men fråga dem!

Min dotter berättade att den stund som hon gick och väntade på hela dagen var när vi läste godnattsaga. Tänk! Den stunden som jag ofta försökte göra så kort som möjligt. Den stund som ofta var det sista hindret att komma över innan "egentiden" bredde ut sig. Det var en viktig lärdom jag fick av henne. Plötsligt kändes den stunden så oändligt mycket mera värdefull.

Samma dotter frågade mig vilken tid på dygnet jag tyckte bäst om. Jag vågade knappt viska fram -"halv tio", eftersom det är den tid när godnattsagan är slut och man får en stund för sig själv. För henne var den bästa tiden kl. 8.50 när hon gick till skolan. Då var hon alltid på bra humör tyckte hon.

Nu inser jag att det här är lite paradoxalt, att hon sätter superlativet "bäst" på två olika tidpunkter under dagen, men tänk efter en stund. Varför skall vi begränsas av att bäst bara kan vara en sak? Tänk vilken tur att bäst för henne kan vara både början och slutet på dagen.

Gårdagens lärdom

Igår lärde jag mig något jag absolut tänker lägga på minnet. Stefan Nilsson, känd trendspanare från Sverige, avslöjade att det viktigaste man bör tänka på vid en intervju är att säga saker som är lätta att citera.

Hemligheten

För lite mer än ett år sedan invigdes jag i hemligheten.

Den nya kultgrejen "The secret" är ett förhållningssätt till livet som i stora drag går ut på att universum är fullt av energi, en energi som vi kan styra med hjälp av våra tankar. Genom att tänka positiva tankar drar vi till oss positiv energi och våra drömmar uppfylls. Framgång i livet uppstår alltså genom att man vågar lita till sin förmåga att helt fokusera på att lyckas och då drar man till sig energi som leder till att man de facto lyckas.

Självuppfyllande profetior finns det gott om, och klart jag håller med om, att man har betydligt större förutsättningar att lyckas om man själv blint tror på att så blir fallet. Men det som får mig att bli väldigt illa till mods, är att det naturligtvis även funkar tvärtom. Dåliga saker är resultatet av våra negativa tankar. Cancer drabbar exempelvis personer som i någon fas av livet fastnat i en negativ tankespiral. Och på min fråga hur man kan tänka så här, när det finns så många svältande människor i Afrika, blev svaret att det alltid finns de personer som klarar sig därifrån, som tar sig upp ur eländet. Och det är de som kan dra till sig universums positiva energi genom att helt fokusera på att lyckas. Stackars alla andra säger jag bara ...

Och vad ger det här oss för människosyn? Att vi inte behöver hjälpa varandra, eftersom alla får skylla sig själv? Att en hemlös skulle klara av att ta sig i kragen bara han skulle göra ett ordentligt försök? Att en ensam människa får skylla sig själv? Och varför tro på en Gud? The Secret gör alla världreligioner obehövliga. Be inte till någon! Be ingen om hjälp! Hjälp dig själv! Själv! Själv! Själv!

Min mamma har haft cancer. Var det hennes eget fel? Och jag måste erkänna, att fast jag bestämt mig för att min livssyn inte får basera sig på hemligheten, är jag fast. Jag oroar mig för att själv utveckla en cancer och samtidigt som jag oroar mig för det oroar jag mig för att min oro skall vara orsaken till att det händer. SJUKT!