Är lyckan universell?

'Lycka' som känsla har jag för mig är en universell känsla, men vad som föranleder lyckokänslan måste ju vara väldigt kulturellt.

För några dagar sedan var jag uppe på ett högt berg i Abu Dhabi. Plötsligt satte någon på vad som för mig lät som indisk (?) musik och ett tiotal män började helt oplanerat dansa tillsammans. Människor kom närmare för att tittade på. Inte så att de hurrade och tjoade, utan tittade på och njöt av dansen. De dansande männen såg så lyckliga ut ...

På stranden i Dubai står en mamma iklädd burka och tittar på när hennes familj hoppar omkring i vågorna. Barnen och hennes man ler med hela ansiktet. De trivs som fiskar i vattnet. Jag känner mig så ledsen för hennes skull. Varför får inte hon känna hur skönt det är att kasta sig mot vågorna? Jag tänker inte på henne som lycklig. Men kanske det är vad hon är? Lycklig för att hennes familj trivs. Kanske hennes tankebanor inte kretsar kring henne själv? Som mina gör? I en situation där jag skulle ha varit hemskt avundsjuk och nästan olycklig står hon och är lycklig för andras skull. Kanske det är så.