Hemligheten

För lite mer än ett år sedan invigdes jag i hemligheten.

Den nya kultgrejen "The secret" är ett förhållningssätt till livet som i stora drag går ut på att universum är fullt av energi, en energi som vi kan styra med hjälp av våra tankar. Genom att tänka positiva tankar drar vi till oss positiv energi och våra drömmar uppfylls. Framgång i livet uppstår alltså genom att man vågar lita till sin förmåga att helt fokusera på att lyckas och då drar man till sig energi som leder till att man de facto lyckas.

Självuppfyllande profetior finns det gott om, och klart jag håller med om, att man har betydligt större förutsättningar att lyckas om man själv blint tror på att så blir fallet. Men det som får mig att bli väldigt illa till mods, är att det naturligtvis även funkar tvärtom. Dåliga saker är resultatet av våra negativa tankar. Cancer drabbar exempelvis personer som i någon fas av livet fastnat i en negativ tankespiral. Och på min fråga hur man kan tänka så här, när det finns så många svältande människor i Afrika, blev svaret att det alltid finns de personer som klarar sig därifrån, som tar sig upp ur eländet. Och det är de som kan dra till sig universums positiva energi genom att helt fokusera på att lyckas. Stackars alla andra säger jag bara ...

Och vad ger det här oss för människosyn? Att vi inte behöver hjälpa varandra, eftersom alla får skylla sig själv? Att en hemlös skulle klara av att ta sig i kragen bara han skulle göra ett ordentligt försök? Att en ensam människa får skylla sig själv? Och varför tro på en Gud? The Secret gör alla världreligioner obehövliga. Be inte till någon! Be ingen om hjälp! Hjälp dig själv! Själv! Själv! Själv!

Min mamma har haft cancer. Var det hennes eget fel? Och jag måste erkänna, att fast jag bestämt mig för att min livssyn inte får basera sig på hemligheten, är jag fast. Jag oroar mig för att själv utveckla en cancer och samtidigt som jag oroar mig för det oroar jag mig för att min oro skall vara orsaken till att det händer. SJUKT!