Jag stiger sakta mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig o Gud som är resenärens vän min håg och tanke jag sänder.

Såg mig omkring i flygplanet när vi precis skulle till att starta. Ganska många satt med händerna ihopknäppta. Råkade det sig, eller sänder många i den stunden en liten bön till en Gud man kanske inte annars alltid har tid att prata med?