2 kronor

Idag gick en gammal farbror omkring på perrongen och bad om två kronor. Ingen hade två kronor, förutom en småbarnsmamma som hade en krona som hon gav honom. 2 kronor! Det är ju 20 cent! 10 minuter tidigare hade jag köpt dvd-filmer för 200 kronor. Jag letade fram två kronor och gav farbrorn.

Några minuter senare tog han fram en vinflaska som han halsade ur. Säkert skulle mina pengar bidra till en ny flaska när den första (?) var tom. Jag hoppas att det var därför människorna runt omkring inte gav honom några pengar. De ville inte vara delaktiga i hans missbruk, som de så fint kanske rättfärdigade sig med. Det vill nog inte jag heller och inte blev jag direkt glad när jag såg hans vinflaska.

Men egentligen ... vad har jag för rätt att bestämma vad han skall använda de 2 kronor till som jag var så god och gav honom. Det får han väl göra själv. Och inte kan man väl heller anta att detta är vad han önskade sig av sitt liv. Att gå runt och be folk om pengar.

Jag tycker man bara skall vara glad över att man har 2 kronor att ge honom. Tänk om det vore min pappa eller min farfar. För att undvika att pengarna gick till sprit gjorde min mormorsmor alltid så, att inte gav dem pengar, men väl tog med dem på café eller köpte dem mat. Men så hade hon också en son som var alkoholist och säkert visste att man gärna hade sett någon hjälpa dem man hade kär.