Saga för missnöjda

I Österbotten levde en gång en stenhuggare som hade ett mycket hårt och ansträngande liv. Dag efter dag högg hon sten med sin hammare och varje dag var hon mycket trött efter arbetet. Hon försökte febrilt skapa en skulptur som skulle platsa på stadens torg. Men ingen verkade inse hur vackra saker hon skapade. Hon tjänade precis så att han klarade sig. En dag såg hon en rik dam gå förbi på gatan och sa till sig själv "Jag önskar att jag också var rik och slapp arbeta så hårt, jag vill också shoppa fina kläder, äta belgisk choklad och resa på spa till Tallin".

Nu hände det sig att just i den stunden framträdde en himmelens ängel och sa "Du är vad du har sagt". Omedelbart blev stenhuggaren en rik dam och fick ligga på mjuka kuddar, vila sig och ha det underbart med allt hon någonsin kunde önska sig av lyx och överflöd.

Så gick en tid. En dag när kvinnan satt och tittade ut på gatan såg hon Tarja Halonen passera. Tarja hade ett stort följe med snygga livvakter och flotta bilar både före och efter sig, och stenhuggaren, numera den rika och snoffsiga damen sa "Jag önskar så att jag vore president och hade ett så stort följe"

Märkligt nog kom åter en ängel från himlen och sa "Du är vad du har sagt". Så blev stenhuggaren president och under en tid var allt frid och fröjd. Hon njöt av prakten vid Gullranda, av sina livvakter och av Pertti, tills hon en dag låg och vilade sig i solen och solen brände hennes hud. Hon tänkte att solen måste vara mer kraftfull än henne och så ville hon plötsligt vara solen. Eftersom himlens änglar inte verkade ha annat för sig än att tillfredsställa just denna kvinnas önskningar, blev hon nu solen. En härlig tid följde. Hon spred sina strålar runt omkring och brände ansikten på alla kvinnor hon gått tillsammans med i högstadiet. Hon var helt fri och full av ljus.

En dag drog ett moln förbi och stoppade många av solens strålar från att nå jorden. Hon som tyckte det var så roligt att bränna allt med sina heta strålar -nu fungerade det inte alls! Molnet var ogenomträngligt. Hon förstod att molnet hade större makt än hon. "Jag vill bli molnet" sa hon. Och hon blev molnet och förstod att genom att bli regn kunde hon översvämma Vörå och verkligen påverka saker och ting. Det var väldigt roligt att bli regndroppar och vara överallt och singla runt i luften.

Men så märkte hon att när regndropparna föll ner på jorden, föll de ibland på sten och klippor. Stenen var hård och ogenomtränglig. Hon förstod att stenen var starkare än molnet. Så blev hon stenen.

Åh vad lugnt och stilla. En stillhet som bara en sten kan uppleva. Det var trevligt ett tag och hon kände sig mycket stabil (inget PMS här inte). Så en dag kom en en liten gumma med en hammare och en mejsel och började slå bort bitar från henne. Så hon sa "Åh jag önskar jag vore den här gumman, för hon måste vara den mäktigaste personen i hela universum" Och än en gång kom ängeln förbi och samma sak hände. "Du är vad du har sagt" sa ängeln. Och åter blev kvinnan stenhuggare, men nu var det annorlunda. Hon var nöjd, eftersom hon visste att hon var precis på den plats hon skulle vara, den mest perfekta platsen i hela universum -för just henne.