Kyrkan

Igår frågade plötsligt min äldsta dotter varför vi nästan aldrig går i kyrkan. Hennes kompis och hennes familj går i kyrkan varje söndag. -"Ja, men de går inte i samma kyrka som vi", sade jag. -"Nej det vet jag, men jag vill ändå att vi skall gå i kyrkan!"

-"Då åker vi imorgon", sa hennes mor. För inte kan man väl hindra någon som vill gå i kyrkan, heller? Jag ställde lydigt klockan på nio (ja det var ju inte en så stor uppoffring) och så åkte vi iväg.

Vi hade en riktig turdag för det var den lååånga gudstjänsten, med nattvard och allt. Finemang tyckte min dotter, när jag påpekade att det kunde ta ganska länge. Om man summerar kyrkobesökarna denna söndag så var det jag och min dotter, 20 pensionärer, 4 konfirmander med deras (medsläpade?) föräldrar, tre par som tydligen var där för att höra när deras avlidna mors namn lästes upp och en kvinna med utländskt utseende med duk över huvudet. Hon satt längst bak. Det gjorde förresten alla andra också. Är det något jag har glömt? Varför sätter man sig inte på kyrkhalvan längre fram? Nåja, lite ont gjorde det i nacken när jag tittade upp på prästen i predikstolen, men annars hörde vi och såg bra. Men kanske det var pensionärer med dundersyn och dunderhörsel?

När vi väntade på att gudstjänsten skulle börja satt jag och tittade mig omkring i den välbekanta kyrkan och det slog mig att den egentligen är en ganska stor del av mig. Byggnaden i sig alltså. Jag har blivit döpt där, jag har konfirmerats där, jag har gift mig där, jag har döpt mina barn där, jag har begravt mina farföräldrar där, jag kommer att begrava mina föräldrar där och jag kommer högst troligt att själv begravas där. Ganska häftigt.

Så började gudstjänsten och den var väl en mittemellan bra gudstjänst. Helt ok. När det var dags för nattvarden tittade jag på när pensionärerna krycklade sig upp till altaret. -"Skall inte du gå?" frågade min dotter. Ja, varför är man i en kyrka, under en nattvardsgudstjänst om man inte tänker gå? Så jag gick. Och fick en flashback till hur fnittrig man var som konfirmand över att oblaten fastnade uppe i gommen. Inte för att jag fnittrade direkt, det var liksom mer ett minne. Och ännu en gång började jag fundera på traditioner och ceremonier. Om man riktigt tänker efter är man en länk i en lång, lång kedja. Nattvarden har ju firats i nästan 2000 år, på nästan samma vis. Så man är ju inte den första eller den sista som smuttar på vinet.

Så var denna gudstjänst slut och vår granne som fört sin konfirmand till kyrkan kom fram. -"Jag sa när vi kom till kyrkan att det liknade er bil, men så tänkte jag varför skulle ni vara här".

Varför inte?