Surdeg

Idag har jag bakat mitt första surdegsbröd. Antar att det blev som det skulle. Inte var det det godast jag ätit, men fullt ätbart var det.

Trendig kände jag mig också. Kolla exempelvis in trendsajten paindemartin.blogspot.com . En hel sajt som väckt en folkrörelse gällande surdegsbröd. Trendgurun Stefan Nilsson sade att det är status att baka bröd. Det är att signalera åt andra att man har så mycket tid i sitt liv så man kan baka sitt eget bröd. Och tid är ju som bekant dagens lyxvara.

Själv kanske jag bakade brödet för att min man fantiserar om att vi skall sträva efter självhushållning i allt högre grad. (Mer om det senare). Igår föll mina ögon på hur man bakar med vildjäst (d.v.s. tillverkar jästen själv). Det ni! Man vet aldrig var det slutar

Funderingar kring om gräset är grönare på andra sidan

Så är det jul. Så är det ledigt. Så börjar jag varva ner.

Och lägga märke till hur bra jag mår. Hur bra mitt förhållande mår. Hur bra mamma jag är.

Och som så många gånger förr kretsar mina tankar kring hur man kunde jobba mindre eller jobba mera annorlunda. Idéerna flödar. En dag ser jag hur jag står framför mig och bakar i ett eget litet bageri, nästa dag hur jag möter publikens jubel när jag föreläser om tantvisdom, i en tredje dröm sitter jag i vårt orangeri, skriver några rader i en bok, ser när barnen kommer hem från skolan, reser mig upp och går in och dukar fram saft och bullar.

Och det är ju då man funderar om man skall låta drömmarna vara just drömmar eller om man skall inse att det kanske är just vad man vill pröva på -innerst inne.

För jag har ju det så bra. Jag stortrivs med mitt jobb. Men hela tiden gnager tanken ändå om det finns något annat, något roligare, något mera livsbejakande. Eller är detta den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Att jaga det som jag ännu inte har, men kanske kunde få?

Jag läste för en tid sedan om en undersköterska (en man) som blev frisör för att sedan sadla om och bli präst. Oj vad jag blev fascinerad! Vad jag kommer att bära med mig från det reportaget är två kloka citat:

-"Om folk slutade identifiera sig med sina yrken, skulle flera våga byta karriär"

-" Människan borde tro sig om mer än de gör. Det är mycket mer spännande att leva ett liv i rörelse än att fastna i myten om sig själv"

Tänk om man fick pausa sitt jobb i några år och veta att när jag prövat på allt annat kan jag komma tillbaka och göra precis det jag gör idag. Men så är det inte. Vill man kasta sig ut vet man inte vad som händer. Men kanske det räcker med att veta att något händer. Eller?

Goda råd är dyra

Ikväll började jag fundera på vilka råd jag kommer ihåg att jag fått av andra. Det är inte många råd jag kommer ihåg. Egentligen kommer jag bara ihåg två. Två råd som jag försöker följa.

1. Hälsa alltid och var glad mot alla du möter. (Farmor Elsa)

2. Dela med dig av dina idéer och ditt material. Du får vanligtvis mer än du förlorar. (Vännen Tauno)

Jesus och jag

Ibland förvånas man över sig själv. Visserligen kan jag nog titulera mig troende, men kan inte med största välvilja se mig själv som aktiv. Jag känner inget behov av att besöka kyrkan och varje kväll hinner jag somna innan mitt dagliga samtal med Gud.

För några dagar sedan satt jag instängd i en taxi med en förkunnande muslim. Det var koranen hit och muhammed dit, en oförståelse över att västvärlden inte reagerade när Saddam hängdes och en förbannelse över att man i Europa förbjudit minareter. Suck och stön inombords, men artig som man vill vara satt jag tyst. Ända tills muslimgubben kom in på det heliga kriget och att vi kristna då skulle inse att Jesus bara var en profet och inget annat. Och då! Kabooom!

Plötsligt fann jag mig skrikande att han skulle sluta kritisera vår religion. Hjärtat bultade, jag hade svårt att behärska mig och då insåg jag, att åtminstone jag bär på ett stort kristet arv. Ett arv som tar sig uttryck när man minst anar det. Heja Jesus!

Munken som sålde sin ferrari

... lär ju vara en bra bok. Så jag lånade den för att läsa. Och jag började läsa om den amerikanske advokaten som var framgångsrik och en dag föll ihop i rättsalen av en hjärtattack. Som plötsligt sålde allt och som gav sig iväg på en resa för att finna meningen med livet och plötsligt träffade på en vis man uppe bland bergen. Han började bo med hans folk och efter en tid (som inte var länge alls) så kom han tillbaka för att sprida deras levnadsvisdom till oss andra.

Men jag bara undrar, hur kunde han prata med alla de visa människorna i byn? De pratade ju inte samma språk! Varför skriver han inte något om det? Nej jag blev så trött på att fundera på det, så jag hamnade att avsluta hela bokprojektet. Jag tycker han kan vara hur vis som helst, men jag köper det inte!

Är lyckan universell?

'Lycka' som känsla har jag för mig är en universell känsla, men vad som föranleder lyckokänslan måste ju vara väldigt kulturellt.

För några dagar sedan var jag uppe på ett högt berg i Abu Dhabi. Plötsligt satte någon på vad som för mig lät som indisk (?) musik och ett tiotal män började helt oplanerat dansa tillsammans. Människor kom närmare för att tittade på. Inte så att de hurrade och tjoade, utan tittade på och njöt av dansen. De dansande männen såg så lyckliga ut ...

På stranden i Dubai står en mamma iklädd burka och tittar på när hennes familj hoppar omkring i vågorna. Barnen och hennes man ler med hela ansiktet. De trivs som fiskar i vattnet. Jag känner mig så ledsen för hennes skull. Varför får inte hon känna hur skönt det är att kasta sig mot vågorna? Jag tänker inte på henne som lycklig. Men kanske det är vad hon är? Lycklig för att hennes familj trivs. Kanske hennes tankebanor inte kretsar kring henne själv? Som mina gör? I en situation där jag skulle ha varit hemskt avundsjuk och nästan olycklig står hon och är lycklig för andras skull. Kanske det är så.

Björnen sover

Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo
Han är inte farlig, bara man är VANLIG
Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo

Jag satt och hörde på när min yngsta dotter lekte med sin kusin. Egentligen heter det ju "bara man är varlig" i sången, men jag tyckte att deras version sade en hel del om vår kollektiva syn på oss själva. Det är tryggast att vara som alla andra. Och så skall det ju också till en viss del vara. Så fungerar rollmodeller och gruppens överlevnad. Samhället skulle bli kaos om alla skulle vilja sticka ut och göra på sitt sätt.

Men ändå behövs det människor som vågar tänka annorlunda och gå mot konventionerna. Jag fick tips om en bok av Malcolm Gladwell som heter "Den tändande gnistan". Där skriver han om hur avgörande förändringar kan komma plötsligt. Inte bara sjukdomar utan även idéer kan spridas epidemiskt och små faktorer kan under gynnsamma omständigheter få avgörande betydelse. Kanske skulle en enda påhittig människa kunna förändra världen? Trösterikt tycker jag! Det behövs inte så mycket, bara det är det rätta.

Jag stiger sakta mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till dig o Gud som är resenärens vän min håg och tanke jag sänder.

Såg mig omkring i flygplanet när vi precis skulle till att starta. Ganska många satt med händerna ihopknäppta. Råkade det sig, eller sänder många i den stunden en liten bön till en Gud man kanske inte annars alltid har tid att prata med?

Rymdpasta

Thomas Di Leva fascinerar mig. Manniskor som ar annorlunda fascinerar mig. Ar han faktiskt akta, eller ar det en image?

Och jag tycker det ar helt ok att tjana pengar pa sin image. Men lite av hans stjarnglans slocknade faktiskt nar jag haromdagen laste att han lanserat ekologisk vegomat under namnet Di Levas rymdpasta. Det blir liksom inte bra ...

Dubai

Jag befinner mig for tillfallet i Dubai och varje dag far jag en tankestallare over hur olika vi manniskor lever vara liv.

Min bror har en maid som kommer 5,5 dagar i veckan och hjalper till i hemmet. Hon ar i min alder och har liksom jag tre barn. Skillnaden ar att jag traffar mina barn sa gott som varje dag. Hon traffar sina barn 1-2 ganger per ar. Hur kan man lamna sin trearing efter att ha traffat henne i nagra veckor och veta att nasta gang man ser henne ar om tidigast ett halvt ar? Varfor skaffar de barn? -fragade min son. Ja varfor? Sakert av samma orsaker som vi, skillnaden ar bara att manga mammor inte far uppleva sina barn pa samma satt som jag far uppleva mina.

Vi susar fram i en sprillans ny bil. Trafiken ar livlig. Filerna ar manga. Med jamna mellanrum ar det trafikstockning. Jag tittar ut genom bilrutan och moter blicken hos en man i min alder. Han sitter i en skruttig buss som for honom mellan hans arbetsplats och hans sovplats. Ett rum som han ofta delar med upptill fem andra man. Och sa funderar jag pa om jag mitt jobb ar tillrackligt perfekt.

Dubai ar en stad full av konstraster. Varldens hogsta byggnad, varldens storsta akvarium, otroligt rika manniskor, fattiga arbetare, sand och sa jag. Jag i Dubai.

Burn granny burn

Av de nordiska länderna är det Finland som har de flesta dödsfall orsakade av eldsvådor. De flesta personer som brinner inne är personer som inte kan ta hand om sig själva. I radion uppmanade man att nästa gång man hälsade på en äldre person skulle man ta sig tid att kolla om personen hade brandvarnare och att den fungerade som den skall. Ett bra och enkelt tips tycker jag!

Tattare

Min dotter satt i baksätet av vår bil och pratade men sin bästa vän. Kompisen berättade att hon tidigare under dagen hade varit och handlat till Prisma och vet du vad hon såg? –”Tattare!” Min dotter var som ett levande frågetecken. Hon menar zigenare förklarade jag. Vilket fick min dotter att börja berätta om när vi var på nöjesfältet och såg zigenare åka i Booster så kjolarna fladdrade. –”Jag är jätterädd för tattare sa min dotters kompis. Jag tycker de ser så hemska ut.” –”Men det hör ju bara till deras kultur” sa min dotter och i den stunden blev jag så stolt över henne.

Tänk att det än finns barn som är rädda för zigenare. Och tänk att det finns föräldrar som faktiskt låter sina barn kalla zigenare för tattare. Min farmor skrämde mig med tattare när jag var liten, men det är ju ändå över 30 år sedan. Vissa grupper har nog otroligt mycket fördomar att slåss emot.

En ängel för fem euro

Kanske det börjar bli tjatigt att skriva om tiggare, men i onsdags var jag med om en sak som jag hoppas att jag alltid kommer att komma ihåg. ´

Jag kom gående från Helsingfors tågstation tidigt på morgonen när jag såg en utländsk kvinna i 50-års åldern som satt på gatan och tiggde. I handen hade hon en ikon. Jag grävde i fickan och hittade 50 cent som jag gav henne. Hon blev så glad och jag blev så glad.
Jag tror det var första gången jag faktiskt tittat in i ögonen på någon jag gett pengar och vi upplevde en kort sekund av glädje över varandra.

Så gick jag vidare och tänkte på hur bra det kändes. Det var en häftig upplevelse. Och vilken billig upplevelse sen. Plötsligt tyckte jag att jag var skyldig henne mer än 50 cent. Så jag tog fram en fem euros sedel och gick tillbaka. Jag gav henne sedeln och hon blev så glad, så glad, så glad. Vi kunde inte prata med varandra, men hon såg mig djupt i ögonen, hon visade sin ikon och jag förstod att hon ville mig väl och i sin glädje tog hon tag i min hand och förde den till sin mun. Och i den stunden kände jag mig som en ängel. Och med tårar i ögonen visste jag att hon hade gjort mer för mig än vad jag hade gjort för henne.

Piano

Livscoachen Elizabeth Gummesson ställde en gång under en föreläsning frågan -"Vad tyckte ni om att göra som barn". Ja, vad tyckte jag om? Att läsa, att spela piano, att leka med mina dockor, att spela kort med farmor och farfar och att vara hos mina kompisar.

Följdfrågan var -"Gör ni något av det idag?" Jag läser (massor), men inget av det andra fanns med som ett naturligt inslag i mitt liv. Så jag bestämde mig för att börja spela piano igen. Och vet ni, mina fingrar kände igen det och så även hjärtat.

Bästa stunden på dagen

Om du har barn, vet du vad de tycker är den viktigaste stunden under dagen? Nä, det visste inte jag heller. Men fråga dem!

Min dotter berättade att den stund som hon gick och väntade på hela dagen var när vi läste godnattsaga. Tänk! Den stunden som jag ofta försökte göra så kort som möjligt. Den stund som ofta var det sista hindret att komma över innan "egentiden" bredde ut sig. Det var en viktig lärdom jag fick av henne. Plötsligt kändes den stunden så oändligt mycket mera värdefull.

Samma dotter frågade mig vilken tid på dygnet jag tyckte bäst om. Jag vågade knappt viska fram -"halv tio", eftersom det är den tid när godnattsagan är slut och man får en stund för sig själv. För henne var den bästa tiden kl. 8.50 när hon gick till skolan. Då var hon alltid på bra humör tyckte hon.

Nu inser jag att det här är lite paradoxalt, att hon sätter superlativet "bäst" på två olika tidpunkter under dagen, men tänk efter en stund. Varför skall vi begränsas av att bäst bara kan vara en sak? Tänk vilken tur att bäst för henne kan vara både början och slutet på dagen.

Gårdagens lärdom

Igår lärde jag mig något jag absolut tänker lägga på minnet. Stefan Nilsson, känd trendspanare från Sverige, avslöjade att det viktigaste man bör tänka på vid en intervju är att säga saker som är lätta att citera.

Hemligheten

För lite mer än ett år sedan invigdes jag i hemligheten.

Den nya kultgrejen "The secret" är ett förhållningssätt till livet som i stora drag går ut på att universum är fullt av energi, en energi som vi kan styra med hjälp av våra tankar. Genom att tänka positiva tankar drar vi till oss positiv energi och våra drömmar uppfylls. Framgång i livet uppstår alltså genom att man vågar lita till sin förmåga att helt fokusera på att lyckas och då drar man till sig energi som leder till att man de facto lyckas.

Självuppfyllande profetior finns det gott om, och klart jag håller med om, att man har betydligt större förutsättningar att lyckas om man själv blint tror på att så blir fallet. Men det som får mig att bli väldigt illa till mods, är att det naturligtvis även funkar tvärtom. Dåliga saker är resultatet av våra negativa tankar. Cancer drabbar exempelvis personer som i någon fas av livet fastnat i en negativ tankespiral. Och på min fråga hur man kan tänka så här, när det finns så många svältande människor i Afrika, blev svaret att det alltid finns de personer som klarar sig därifrån, som tar sig upp ur eländet. Och det är de som kan dra till sig universums positiva energi genom att helt fokusera på att lyckas. Stackars alla andra säger jag bara ...

Och vad ger det här oss för människosyn? Att vi inte behöver hjälpa varandra, eftersom alla får skylla sig själv? Att en hemlös skulle klara av att ta sig i kragen bara han skulle göra ett ordentligt försök? Att en ensam människa får skylla sig själv? Och varför tro på en Gud? The Secret gör alla världreligioner obehövliga. Be inte till någon! Be ingen om hjälp! Hjälp dig själv! Själv! Själv! Själv!

Min mamma har haft cancer. Var det hennes eget fel? Och jag måste erkänna, att fast jag bestämt mig för att min livssyn inte får basera sig på hemligheten, är jag fast. Jag oroar mig för att själv utveckla en cancer och samtidigt som jag oroar mig för det oroar jag mig för att min oro skall vara orsaken till att det händer. SJUKT!

Det papperslösa kontoret, ha ha ha

En undersökning från Canon visar att 64 % skriver ut papper i onödan. Hela 20 % av företagens utskrifter hämtas aldrig av någon! E-post står för 40 % av alla utskrifter.

Vi är fullt medvetna om att våra pappersutskrifter och vårt kopieringsbehov tär på miljön. Vad vi inte tänker på lika ofta är den färg vi använder i våra printrar och kopieringsmaskiner.
Genom att ladda ned Ecofont från den holländska byrån Spranq förbrukar vi 20 % mindre färg i våra utskrifter.

Fonten är gratis att ladda ner på http://www.ecofont.eu/. Jag har installerat den på min dator. Det funkar finfint!

Kvotering av feminister

Det finns en tidning som jag tycker mycket om. Den heter Passion for Business och är en svensk affärstidning för kvinnor. Men något som jag börjar irritera mig på är att det i varje ledare tas upp hur få kvinnor det finns på styrelseposter, hur ojämlikt affärsliv vi lever i och att detta kunde åthjälpas genom kvotering.

AAARRRGGGHHH! Om jag får en styrelseplats vill jag få den för att jag är kompetent och anses lämplig för uppdraget. Inte för att jag är kvinna! Hur jämlikt är det? Och hur kan man tro att jag på lika villkor kan utföra uppdraget bland män om männen vet att anledningen till varför jag är där är för att jag fyller en kvinnlig kvotplats?

Visst är jag för en jämlik behandling av människor, men feminist lär jag aldrig bli. För det första tycker jag att de många gånger uppför sig ojämlikt på männens bekostnad. Det finns många män som inte heller kommer sig fram i arbetslivet av en eller annan orsak. Vem för deras talan? För det andra tycker jag att de många gånger förminskar oss kvinnor och för fram en "tycka synd om" mentalitet som inte alls hjälper upp vår situation. Och för det tredje tycker jag att det är jättebra att vara kvinna i affärslivet. Kanske jag har haft enorm tur, men jag upplever väldigt sällan att det varit till min nackdel att jag är kvinna. Tvärtom.

För mig handlar det många gånger om att våga ta plats. Det är det samma oberoende av kön. Att göra sig synlig. Och handen på hjärtat. Är det inte lättare att som kvinna vara synlig i en grupp där majoriteten är män. Bara man vågar... Och bara man inser att man behöver inte alls vara manlig. Man är kvinna, man kan sin sak och man vågar föra fram det. För mig är det en stor glädje att vara kvinna - i alla situationer!

Konsten att vara snäll

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om Stefan Einhorns föreläsning "konsten att vara snäll", men som Einhorn säger det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Vilket jag i och för sig tycker är det bästa budskapet med hela föreläsningen. Det är tillåtet att tänka onda tankar, att irritera sig på folk, att vara avundsjuk, att tycka andra personer är helt korkade -men det är inte tillåtet att utföra onda handlingar. På samma sätt räcker det inte med att vara snäll i tanken -man måste visa det i sina handlingar.

Jag försöker alltid sträva efter att vara en god människa, men jag har ändå många gånger haft dåligt samvete över att jag ibland är vad jag kallar det "strategiskt snäll". Strategiskt snäll är du när du tänker på vad du själv har för vinning av att utföra goda gärningar. Det här kan vara allt från att du p.g.a. sin godhet tror på ett bättre liv efter döden till att den som du hjälper troligen nämner om det för din chef. Jag har många gånger funderat över om jag faktiskt visar godhet för min egen skull eller för den person som är föremål för min "godhet". Och när man tänker på så vis så framstår jag ju som en väldigt egocentrerad, strategisk och känslokall person. Det är knappt så jag vill skriva det här, eftersom det genast sätter igång tankar om vad baktanken kunde vara med olika snälla saker jag gjort mot andra.

Men det här är tydligen mänskligt och ingenting man behöver skämmas för. Dalai Lama har uttryckt detta i en enda mening: Kloka, själviska människor tänker på andra - då med tillägget förstås att det är handlingen som räknas.

För den människa jag är snäll mot hoppas jag ju upplever min snällhet som äkta (vilket den ju nog är) och jag hoppas jag gör något fint för denna människa. För mig själv kan man bara ta till mig Einhorns ord, snällhet är en väg till framgång. Man kan inte hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv.

På en dag har vi många möten med människor och djur runt omkring oss. I varje möte måste vi alltid välja hur vi bemöter den andra. I världen går en skiljelinje mellan gott och ont. Men den går också genom varje människa.

Vi kan alltid välja. Var snäll!

Spelkväll

I helgen hade vi en jättetrevlig tillställning i vår by. Vi hade samlat ihop många familjer och en massa spel. Och så spelade vi och åt våfflor. Det som var så lyckat var att alla spelade med alla. Man fick umgås med byns barn på ett helt nytt sätt.

Idag när jag cyklade genom byn blev jag så glad när jag hörde barn som ropade -"Hej Maria!" åt mig. Dels förstås för att de hälsade på mig men dels för att jag kom ihåg vad jag lärt mig på en anti-mobbningsföreläsning som jag besökt under hösten.

Det är mycket mindre risk att barn blir mobbade om de andra barnen känner deras föräldrar.

Så ta dig tid att prata med alla barn du träffar -för din egen och för dina barns skull.

Boktips

Böcker, böcker, böcker -det tycker jag om. Men det är sällan jag drar på munnen åt en bok, fast boken är rolig.

Men nu har jag hittat en underbar bok: "Potensgivarna" av Karin Brunk Holmqvist. Jag är så glad att jag tog mig tid att läsa denna bok. För det är en bok som jag vanligtvis inte skulle ägna en tanke.

Boken handlar om Elida och Tilda, två gamla ungpigor, som bor tillsammans i sitt föräldrahem. Tilda lider av hemorojder och för att lindra hennes besvär besluter de sig för att flytta in dasset. Men då behövs pengar...

Denna bok fick mig att med äkta värme tänka på min farmor (dock inte pga hemorojderna) och på alla gamla tanter jag mött. Den fick mig att förstå att gamla tanter tänker en hel del på världen.

Läs den!

Strategisk beröring

Fakta: En kypare får mera dricks om han eller hon rör vid kundens axel 1,5 sekunder

Om en bibliotekarie rör vid den som lånar en bok är det större chans att boken lämnas in i tid.

En person med varma händer uppfattas som mera trevlig än en person med kalla händer.

Naturligtvis är detta något man skall ta i beaktande när man yrkesmässigt umgås med andra människor.

För något år sedan sökte jag ett jobb som jag så gärna ville ha. Min arbetsintervju ägde rum en kall januaridag och jag var naturligt kall om händerna. Eftersom jag läst ovannämnda studie kände jag mig tvungen att 10 minuter före jag skulle in på intervju befinna mig på damtoaletten. Inte p.g.a nervös mage utan för att kunna värma mina händer på värmeelementet.

Med varma och sköna händer, skakade jag hand med min kommande chef. Och jobbet var mitt!

Bäst före

Vi var på vernisage igår. Det var en fotoutställning som handlade om freeganer, d.v.s. människor som gräver i affärernas soptunnor efter mat slängs bort p.g.a dåligt datum eller skruttig förpackning. Denna mat lever de sedan på.

Varje år slänger en genomsnittsmänniska bort 100 kg mat. Detta tär enormt på miljön. Dels när den produceras och dels när den ruttnar bort. Vår familj har blivit rätt duktiga på att planera våra inköp så att vi inte köper något extra. För ett år sedan slängde vi massor. Ofta kunde vi stå där med två, tre köttförpackningar som gick ut samma dag. Men så började vi planera veckomenyer, skriva inköpslistor och bara köpa det som stod på listan. Vi fick mindre avfall, det gick mycket snabbare att handla och vi sparade mycket pengar. Succé!

Idag var det åter dags för veckans inköp. Jag har en vana att alltid gräva längst bak, efter produkter med så "bra datum" som möjligt. Dels för att de är absolut fräschast och dels för att vi handlar för en längre period i taget. Men plöstligt slog det mig, att när jag ratar produkter som snart går ut, hamnar de i roskis, slängs bort och bidrar till miljöförstöringen.

Istället borde vi ju köpa de med sämre datum, förutsatt att de används inom utsatt tid. Vi borde även bli bättre på att köpa de rabatterade produkterna och frysa in (något jag faktiskt gjorde idag). Annars slängs de bort nästa dag. Jag har alltid tyckt att ekokött varit så dyrt, men nu har jag märkt att det flera gånger jag varit och handlat har varit nedsatt med 30 %. Jag bunkrar, fryser in och känner att jag är riktigt, riktigt duktig, som både sparar på miljön, men även sparar på hushållskassan.

Räven

Idag sprang en räv över vägen, ca 40 meter framför bilen, för att stanna upp i diket och titta på oss. Så vacker!

Plastpåsmannen

Det var på Prisma jag såg honom -plastpåsmannen. Han tog en liten paprika, satte in den in en stor påse och klistrade på lappen från vågen. Jag skulle så gärna ha velat hötta med fingret och säga att man behöver faktiskt ingen påse. Men även jag har gränser för hur pinsam jag vågar vara.

Istället började jag se mig omkring, på alla som satte sin bananer, sitt kålhuvud och sin gurka i en påse. Varför?

Präktiga jag

Jag har skrivit om det tidigare, men känner att jag måste göra det igen. Nämligen vår godhet att ge pengar åt tiggare.

Det är hemskt när man märker vilka tankar som plötsligt poppar upp i ens medvetna och som visar på en människosyn man gärna skulle ta och stoppa in långt i ett hörn av själen (vilket kanske är just vad man gjort).

Igår var jag och lördagshandlade med vår äldsta dotter på snart 10 år. Samtidigt som vi klev ur bilen för att gå in i affären, kom en kvinna med utländskt påbrå för att vika ut sin lilla stol och slita fram sitt lilla dragspel för att spela upp en liten trudelutt utanför affären. Kvinnan var i min ålder. Vi tog ingen notis om henne utan gick in. Efter att vi stoppat våra godispåsar och vår mysli deluxe (med extra mycket nötter) i våra väskor gick vi för att åka vidare. Nu hade hon kommit igång med att entonigt dra sitt dragspel fram och tillbaka.

Man har ju hört att de har en riktig dragspelsmaffia, åker från affär till affär fast de egentligen inte alls skulle behöva. Att de invaderar vårt land med falsk sång, gör våra medborgare olustiga och är allmänt fräcka. Att man inte skall uppmuntra dem genom att ge dem pengar. Så tänkte också jag när jag gick till bilen.

Men så tänkte jag även att jag ville ha en dotter som uppmärksammade andra människor runt omkring sig, som även såg den lilla människan. Jag tänkte även att om kvinnan skulle leva mitt liv, skulle hon knappast sitta och spela dragspel i kölden utanför en butik i ett annat land. Jag bestämde mig för att gräva fram lite slantar som min dotter kunde gå iväg för att ge kvinnan.

Och det är nu som två tankar poppade upp. Två tankar som jag faktiskt skäms för. Det första var när jag tittade efter vilka småpengar jag kunde skramla ihop för att ge kvinnan. "Jag kan ju inte ge bort så jag inte har småpengar att sätta i köpkärran". Vilket perspektiv på livet man har! Vilken härlig syn på klasskillnader jag besitter! Den andra tanken kom när min dotter kom skuttande tillbaka till bilen. Plötsligt bet jag mig i tungan, för vad jag hade tänkt fråga var, "Såg hon glad ut?". Ger jag bara pengar för att de skall dra på munnen och underkastat visa sin tacksamhet? Gör jag det?

Att ta ansvar för sin idé

Jag håller på och blir en impopulär person. Jag har nämligen börjat ta ansvar för mina idéer. Den uppmaningen gav Teo Härén på den inspirationsföreläsning jag tog del av för någon månad sedan.

Säkert får även du ibland en idé om hur saker och ting kunde göras bättre. Det är dessa idéer som Härén menar att vi skall ta ansvar för. Något som görs genom att vi berättar om förbättringsförslagen åt dem det berör. På så vis kunde världen göras till en mycket bättre plats.

Den senaste veckan har jag tagit ansvar för två idéer:

1) Jag har mailat till världsnaturfonden och berättat att jag med ganska hög sannolikhet kan påstå att många av deras bidragsgivare gärna ger pengar till deras verksamhet UTAN att få deras medlemstidning och nyhetsbrev i pappersformat hem i postlådan. Jag tror liksom att de gör ett bra jobb utan att de behöver påminna mig. Genom att endast sända till dem som vill ha det skulle de både spara pengar och spara på miljön, vilket just är anledningen till varför vi stöder världsnaturfonden. Jag kan inte ännu säga om de tagit bort mig från deras utskickslista, men något tack för förslaget har jag i alla fall inte fått.

2) Idag fick jag höstlovsprogrammet för barnen i vår kommun. Det fanns tre olika aktiviteter. Alla var för barn från årskurs 5 och uppåt. Jag mailade och frågade vad man kunde göra på höstlovet om man var yngre än 11 år. Jag fick svaret att mina barn kunde komma med om det fanns utrymme. Men det var ju inte det saken gällde (vilket jag också påpekade). Våra barn skulle inte ha deltagit i vilket fall som helst. Men en kommun måste tänka på alla, stora som små... De tackade för förslaget.

Nu borde jag känna mig stolt över att jag tagit ansvar för mina idéer, men jag känner mig mest som en argsint tant (fast jag inte alls är arg).

Men det påpekade också Härén. Du kommer att förarga många och väldigt få kommer att tacka dig.

Christian Irjala

Igår satt jag på en föreläsning med inredningsarkitekt Christian Irjala från Jakobstad. Han fascinerade mig med följande ord:

-"Jag har levt många olika liv. Jag har dött många gånger."

Att beröra genom beröring

Idag hade jag förmånen att lyssna på en diskussion mellan personer som jobbar med åldringar. Ämnet gällde taktil stimulering, helt enkelt att röra vid en annan människa.

Jag kände hur min strupe snördes ihop när jag hörde om en äldre kvinna, som efter att nu och då ha fått en lätt smekning över handen blev mycket mera social, steg upp ur sängen och ställde sig att titta ut genom fönstret på världen utanför. Tidigare hade hon bara legat i sin säng, under sitt täcke.

Man kan vara medmänniska genom att röra vid en annan människa. Så lätt, men ändå så svårt. Så otroligt svårt att röra vid någon annan, speciellt en äldre person -åtminstone för mig.

Jag minns hur min farmors hud kändes. Så spröd, så varm, så torr. Hon älskade när mina hundar hoppade upp i hennes famn och slickade henne i ansiktet. Hennes hud gick lätt sönder av deras klor, men det gjorde henne inget.

Ändå rörde jag sällan vid min farmor. Så svårt fast så enkelt...

Lycka är en bibbatant

Jag är lyckligt lottad som har en underbar bibliotekarie. Eller vad säger ni om följande? Idag kom det in en bok som min bibliotekarie trodde att jag skulle tycka om att läsa. Hon tittar på klockan och konstaterar att jag sitter i bilen på väg hem från jobbet. Hon ringer och säger att jag kan svänga in och hämta boken. Samtidigt räcker hon fram två andra böcker som hon vet att jag kommer att tycka om. Underbart! Hon förgyller mina kvällar i flera veckor framöver.

Och tänk vad kul det måste vara att som bibliotekarie kunna veta precis vad ens "kunder" tycker om. Det måste ju ge ett nytt perspektiv på människor.

Parabenjävlar

En schampo, en mascara och en rouge, mer än så äger jag inte i skönhetsvård. Jag är otroligt lat, orkar knappt borsta håret.

Vid 35 års ålder började jag dock fundera kring det här med rynkor. Mitt hudvårdssortiment utökades med en ansiktskräm. Nu var det dags att börja ta ansvar för sin hud och behålla sin ungdomliga fräschör. Vad vuxet det kändes att smörja in sig någon gång i veckan.

Så kom larmet om parabener. Ett lömskt ämne som smyger sig in i våra krämer, sätter sig på våra hud och tränger in i vår kropp. Och naturligtvis innehåller min kräm inte bara en utan två parabener.

Naturlig skit är kanske ändå bättre än onaturlig renhet?

Nu är det bevisat

För en tid sedan skrev jag i bloggen att 35 år måste vara den perfekta jobbåldern och nu är det bevisat. Förra veckan blev jag tillfrågad att åta mig ett förtroendeuppdrag. Eftersom det verkade kunna ge en hel del bra kontakter och inte verkade alltför betungande tackade jag ja.

-"Jag måste få ställa dig en fråga: hur gammal är du?", frågade man mig efter att jag tackat ja.
-"Jag är 35. Då måste jag få fråga varför ni vill veta det?" replikerade jag.
-"Jo vi strävar efter att föryngra vår organisation"
-"Jaha"

35 är den perfekta jobbåldern. Ung i hjärtat, ung i sinnet, fräscha idéer, koll på minnet.

Visdomsord

Om det fanns ett mått på kärlek, skulle det vara tid

-speciellt mellan föräldrar och barn.

Man läser många klokheter på facebook.

Pensionärs-Mållgan

Igår stötte jag på en medelålders dam med sin hund i joggingspåret. Vi stannade och pratade en liten stund. Hon beklagade sig över sin överviktiga hund och över att hennes mor (som bor i samma hus som dem) ständigt matar henne. Mamman har nämligen tappat närminnet och matar hunden varje gång den kommer in till henne. När de förmanar henne påstår hon att det absolut inte är hon som matar hunden, utan Alice. Saken är bara den att Alice har varit död i 15 år.

Vi avslutade konversationen med att konstatera att man måste ju försöka se fördelar med allt. Som gammal dam kan det ju vara ganska praktiskt att ha en liten pensionärs-Mållgan att skylla sina stolligheter på.

positivt tänkande

När min äldsta dotter var liten var hon en gång tvungen att stiga av cykeln och leda den uppför en brant backe. Det var i den åldern när man aldrig tvivlar på sin egen förträfflighet.

-"Jag skulle nog ha orkat cykla ända upp om jag inte skulle ha blivit så trött i benen", sa hon.

Jag brukar försöka tänka på det ibland när jag tycker jag misslyckas med något jag gärna skulle ha velat klara av. Ibland är det omständigheterna som gör att man inte lyckas. Felet ligger inte alltid hos en själv : )

Insikt

Jag har kommit till en insikt som är ganska värdefull för mig själv.

De gånger jag känner mig oälskad av min man, är ofta de gånger jag inte själv orkar visa hur mycket jag älskar honom. De gånger jag känner att mitt jobb inte uppskattas är när jag egentligen innerst inne stör mig på någon annans jobb.

Mycket av de känslor jag tror att andra har för mig har sitt ursprung i hur jag känner för den andra personen just då.

2 kronor

Idag gick en gammal farbror omkring på perrongen och bad om två kronor. Ingen hade två kronor, förutom en småbarnsmamma som hade en krona som hon gav honom. 2 kronor! Det är ju 20 cent! 10 minuter tidigare hade jag köpt dvd-filmer för 200 kronor. Jag letade fram två kronor och gav farbrorn.

Några minuter senare tog han fram en vinflaska som han halsade ur. Säkert skulle mina pengar bidra till en ny flaska när den första (?) var tom. Jag hoppas att det var därför människorna runt omkring inte gav honom några pengar. De ville inte vara delaktiga i hans missbruk, som de så fint kanske rättfärdigade sig med. Det vill nog inte jag heller och inte blev jag direkt glad när jag såg hans vinflaska.

Men egentligen ... vad har jag för rätt att bestämma vad han skall använda de 2 kronor till som jag var så god och gav honom. Det får han väl göra själv. Och inte kan man väl heller anta att detta är vad han önskade sig av sitt liv. Att gå runt och be folk om pengar.

Jag tycker man bara skall vara glad över att man har 2 kronor att ge honom. Tänk om det vore min pappa eller min farfar. För att undvika att pengarna gick till sprit gjorde min mormorsmor alltid så, att inte gav dem pengar, men väl tog med dem på café eller köpte dem mat. Men så hade hon också en son som var alkoholist och säkert visste att man gärna hade sett någon hjälpa dem man hade kär.

En halv tablett

En vän till mig berättade att hon hade hört av en obducent att man enkelt kan se inuti kroppen, vilka människor som har diskmaskin (vem har inte det nuförtiden).

Därför diskar vi alltid med en halv tablett och det funkar hur bra som helst. Bra för miljön är det ju också.

Dåtid, nutid och framtid

En vän berättade här om dagen att hon fått uppmaningen att sätta procent på hur mycket hon tänker på det som varit, det som är och det som skall komma. Tanken är att man skall komma fram till om man klarar av att leva i nuet eller om man endast planerar för det som komma skall.

Jag tyckte det här var jätteintressant att höra. Och jättesvårt att klura på. När det gäller mitt arbetsliv planerar jag väldigt mycket. Jag har mina visioner om hur mitt drömjobb skall se ut, men sedan har jag flera olika vägar att ta mig dit. Jag tror man måsta tänka framåt gällande sitt jobb, annars riskerar man att stagnera och det mår ingen bra av.

Men det är en helt annan sak när det gäller det övriga livet. Här försöker jag leva i nuet och tycker att det går ganska bra. Dåtiden är jag nog allra sämst med. Att skapa mig bestående minnen tycker jag bara blir svårare och svårare med åldern. Det är sorgligt.

Blåbär

Jag försöker ibland komma på mig själv med ett fånleende i ansiktet. Det måste ju betyda att man gör något man tycker riktigt mycket om. Jag har flera gånger märkt att leendet av någon konstig anledning uppenbarar sig när jag tar min cykel, hänger på en gammal spånkorg, åker iväg till skogen och plockar bär. Igår var det stora, söta blåbär som hamnade i min korg.

Hemma blev det blåbärs- och hallonpaj med vaniljglass:

Smuldeg:

150 g smör eller margarin

2 dl vetemjöl

3 dl havregryn

1 ½ tsk bakpulver

1 krm salt

1 dl socker

Smält smöret (margarinet) och rör ned alla andra ingredienser. Klicka ut hälften av degen i en pajform, strö över blåbär och hallon, klicka över resten av degen. Grädda på 175 grader i 40 minuter.

Ingen reklam tack

Ett av de snabbaste sätten att spara på miljön är att sätta en "Ingen reklam tack" på postlådan. (Jag försöker bortse från att reklamutdelaren kanske istället dumpar min reklam i någon närbelägen buske). Dessutom slipper jag bära in reklam, sätta den oläst direkt i en hög för att sedan bära ut den till pappersinsamlingen. "Ingen reklam tack"-lappar finns att beställas på Hops by Juthbacka (www.hops-shop.fi), men det funkar naturligtvis lika bra att tillverka en egen.

Dessutom har jag sänt e-post till alla Kappahlar, Lindexar, Yves Rocherar e t c och bett dem sluta bombardera mig med reklam (dessa sållas nämligen inte bort av min skylt eftersom de är försedda med mitt namn). Vill man ha tillgång till deras erbjudanden har man möjlighet att få dem som e-post.

Sätt 10 minuter på att bli en reklamvägrare och skörda frukterna av det -varje dag!

Jag betalar mig till ett bättre samvete

Det började med att jag för några veckor sedan besökte evenemanget "Diggiloo". För att hylla Michael Jackson sjöng man låten "We are the world" och mitt under den fantastiska konserten blev jag väldigt, väldigt sorgsen. Det slog mig att värre än att leva ett liv med hungersnöd och sjukdom, död och elände måste ju vara att göra det samtidigt som man vet att ingen bryr sig.

Åtminstone jag har alltid tänkt att de fattiga människorna i Afrika inte vet om att vi finns. Men om de vet att vi finns, om de har vetskap om hurudant liv vi lever, och att vi inte bryr oss om att hjälpa dem ett skit -vad säger det då om oss?

Några dagar senare läste jag en bok av filosofen Peter Singer med titeln Det liv du kan rädda. Singer ger oss tre premisser och en slutsats:

Premiss 1. Lidande och död på grund av brist på mat, tak över huvudet och sjukvård är något ont.

Premiss 2. Om det står i din makt att hindra något ont från att hända, utan att offra något nästan lika viktigt, är det orätt att inte göra det.

Premiss 3. Genom att skänka till välgörenhetsorganisationer kan du förhindra lidande och död på grund av brist på mat, tak över huvudet och sjukvård, utan att offra något nästan lika viktigt.

Slutsats. Om du inte skänker till välgörenhet gör du orätt.

Singer räknar ut att 5 % av inkomsten är en summa som varken gör till eller från för de flesta av oss, men väldigt mycket för var och en behövande. Han uppmanar alla att använda minst 5 % av inkomsten till att rädda andra.

Jag räknade ut vad 5 % av min lön var och beslöt att ge det till välgörande ändamål, varje månad. Man kan ju tänka lite cyniskt att det är ju för underbart att det faktiskt finns människor som vill hjälpa andra, om jag slipper undan med att betala dem för att kunna göra det så fine.

Det tog mig 10 minuter att sätta sprätt på min 5 %. Här gör jag det ännu lättare för dig:

http://www.unicef.fi/ge_en_gava

http://www.greenpeace.org/finland/se/stod/ge-din-gava/ge-din-gava-online/

http://www.kua.fi/se/hem/?id=166

http://www.pelastakaalapset.fi/se/stod-vart-arbete/manatligt-bidrag

http://lahjoita.fi/sv/lahjoitukset/kuukausilahjoitus

http://www.wwf.fi/?view=kummit&submit_donation=5&g=liity%252Fkummit

http://www.amnesty.fi/mita-sina-voit-tehda/liity-jaseneksi/jasenmaksulomake

Är jag en god människa nu?

Långvården

Det finns tre saker som jag tycker är otroligt tråkigt 1) Skrapa vindrutorna på bilen, 2) Borsta barnens tänder och 3) Tvätta hundtassar

Men en dag slog det mig att om jag blir gammal och hamnar att ligga dag ut och dag in, då skulle jag säkert göra nästan vad som helst för att några minuter kunna borsta barntänder eller tvätta hundtassar. Med detta i bakhuvudet går det nästan hur bra som helst. Jag känner mig nästan lite privilegierad. Men att skrapa vindrutor? Det tror jag skall vara min tröst i nöden -att jag slipper i alla fall ...

Brun-Berra

Jag brukar tänka att vi har förmånen att leva både i dåtid och nutid. Ibland blir det mera tydligt än vanligt. Som exempel brukar jag tänka på att jag hunnit uppleva att hämta hem korna till kvällen, att höbärga och att hoppa på höskullen.

För några veckor sedan upptäckte jag en annan sak som ändrat ganska radikalt under de senaste 20 åren. Jag hittade nämligen en brosch jag köpt någongång i högstadiet. Av den anledningen att jag tyckte den var så gullig.

Hjälp, innan jag skulle våga sätta på sig en sådan här brosch idag! Jag skulle bli lynchad! För 20 år sedan fick faktiskt chokladbollar heta negerkyssar.

Caroline Af Uggla

Jag är så oerhört usel på att ta kritik. Allt tas personligt.

Därför blev jag så fascinerad av Caroline Af Uggla, som jag såg i en intervju igår. Hon är ju verkligen en människa som antingen älskas eller hatas (har själv svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker). På frågan om hon inte blir sårad eller ledsen när hon beskrivs som ful och äcklig svarade hon. -"Visst kan jag bli ledsen ibland, men det är ju bättre att de tycker jag är ful än att de tycker att frun är ful".

Jag vill också att min hjärna skall fungera så -åtminstone ibland

Morgonsaga

Jaha, så var det dags igen att börja väcka barnen på morgonen. Vi har alltid haft lyxbebisar som ledigt kunnat sova till 10 på morgonen, något som blir ett smärre problem när samhällets strukturer tvingar iväg dem till skola och dagis.

Men peppar, peppar jag har kommit på något som faktiskt funkar mot morgontrötta och tjuriga barn. Jag tar en bok, går och sätter mig i deras säng (medan de sover) och börjar läsa högt. Vanligtvis vaknar de ganska genast, kommer krypande för att de vill kunna titta i boken och så läser jag boken klart på 5-10 minuter. Man kan tycka att man inte har tid med det, men efter att ha vaknat på detta sätt så är de ganska medgörliga och resten går mycket smidigare. Och så är det rätt så mysigt att kunna ge dem en lugn stund på morgonen.

Saga för missnöjda

I Österbotten levde en gång en stenhuggare som hade ett mycket hårt och ansträngande liv. Dag efter dag högg hon sten med sin hammare och varje dag var hon mycket trött efter arbetet. Hon försökte febrilt skapa en skulptur som skulle platsa på stadens torg. Men ingen verkade inse hur vackra saker hon skapade. Hon tjänade precis så att han klarade sig. En dag såg hon en rik dam gå förbi på gatan och sa till sig själv "Jag önskar att jag också var rik och slapp arbeta så hårt, jag vill också shoppa fina kläder, äta belgisk choklad och resa på spa till Tallin".

Nu hände det sig att just i den stunden framträdde en himmelens ängel och sa "Du är vad du har sagt". Omedelbart blev stenhuggaren en rik dam och fick ligga på mjuka kuddar, vila sig och ha det underbart med allt hon någonsin kunde önska sig av lyx och överflöd.

Så gick en tid. En dag när kvinnan satt och tittade ut på gatan såg hon Tarja Halonen passera. Tarja hade ett stort följe med snygga livvakter och flotta bilar både före och efter sig, och stenhuggaren, numera den rika och snoffsiga damen sa "Jag önskar så att jag vore president och hade ett så stort följe"

Märkligt nog kom åter en ängel från himlen och sa "Du är vad du har sagt". Så blev stenhuggaren president och under en tid var allt frid och fröjd. Hon njöt av prakten vid Gullranda, av sina livvakter och av Pertti, tills hon en dag låg och vilade sig i solen och solen brände hennes hud. Hon tänkte att solen måste vara mer kraftfull än henne och så ville hon plötsligt vara solen. Eftersom himlens änglar inte verkade ha annat för sig än att tillfredsställa just denna kvinnas önskningar, blev hon nu solen. En härlig tid följde. Hon spred sina strålar runt omkring och brände ansikten på alla kvinnor hon gått tillsammans med i högstadiet. Hon var helt fri och full av ljus.

En dag drog ett moln förbi och stoppade många av solens strålar från att nå jorden. Hon som tyckte det var så roligt att bränna allt med sina heta strålar -nu fungerade det inte alls! Molnet var ogenomträngligt. Hon förstod att molnet hade större makt än hon. "Jag vill bli molnet" sa hon. Och hon blev molnet och förstod att genom att bli regn kunde hon översvämma Vörå och verkligen påverka saker och ting. Det var väldigt roligt att bli regndroppar och vara överallt och singla runt i luften.

Men så märkte hon att när regndropparna föll ner på jorden, föll de ibland på sten och klippor. Stenen var hård och ogenomtränglig. Hon förstod att stenen var starkare än molnet. Så blev hon stenen.

Åh vad lugnt och stilla. En stillhet som bara en sten kan uppleva. Det var trevligt ett tag och hon kände sig mycket stabil (inget PMS här inte). Så en dag kom en en liten gumma med en hammare och en mejsel och började slå bort bitar från henne. Så hon sa "Åh jag önskar jag vore den här gumman, för hon måste vara den mäktigaste personen i hela universum" Och än en gång kom ängeln förbi och samma sak hände. "Du är vad du har sagt" sa ängeln. Och åter blev kvinnan stenhuggare, men nu var det annorlunda. Hon var nöjd, eftersom hon visste att hon var precis på den plats hon skulle vara, den mest perfekta platsen i hela universum -för just henne.

Gröt så söt

Ett av våra effektivaste tidsinbesparingsknep på morgonen är att tvinga alla att äta havregrynsgröt.

Det går snabbt att koka, det går snabbt att äta och det är skönt att veta att de fått i sig ordentlig frukost.

Sonen knorrar. Gröt är äckligt. Av en slump kom vi på att om vi häller hemgjord, outblandad saft på gröten istället för mjölk så slinker gröten även ner i sonens mage. Låter hemskt, men är egentligen rätt så hälsosamt när man riktigt tänker efter.

Ritsch-ratsch-filibom-bom-bom. Frukosten hos oss går som en dans.

35 år

Jag är 35 år. Det är en perfekt arbetsålder. I de flesta arbetsgrupper jag sitter med i är jag en av de yngsta medlemmarna. Detta leder till att jag ofta känner att jag ses som en kreativ person och som ett fräscht inslag. Samtidigt har jag fått en del erfarenhet och de andra lyssnar på vad jag vill säga. Jag avfärdas inte längre som ung och naiv.

35! Vilken rolig arbetsålder!

Kvinnor och karriär

Jag läste för en tid sedan en intervju med Jacob Wallenberg, svenskt styrelseproffs. Intervjun fokuserade på kvinnlig karriär.

-"Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. ... En del handlar om att stå för sina egna val och ta konsekvenserna. Det går inte att komma ifrån. Vill man vara med och kämpa om seniora positioner så får man offra något. Man kan inte både göra det och gå hem klockan fem ..."

Jag håller helt med vad Wallenberg säger och tycker att många kvinnor som klagar på att det är svårt för kvinnor att göra karriär missar något väldigt väsentligt. Så gott som alla (män) som gör karriär offrar en hel del i sitt liv. Oftast är det tid med familjen i vardagen som man väljer bort. Är man villig att göra det som kvinna, finns det som jag ser det inga hinder. Kör hårt!

Men väljer man att satsa på familj och en fungerande vardag är det ett medvetet val. OCH DET ÄR INTE ETT SÄMRE VAL!!! Genom att propagera för att kvinnor måste få samma förutsättningar till karriär känner jag att många feminister ringaktar valet av att stiga tillbaka för familjens skull. Vi kvinnor har ofta samma förutsättningar till karriär (åtminstone jag har upplevt det så), bara vi är beredda att ta chansen. Men vi har även som kvinnor skall även känna en stor glädje över möjlighet att låta bli. Att kunna, våga och känna att det är ok att ta valet att prioritera något annat. Att inte behöva satsa på karriären. Det här valet är tyvärr inte så automatiskt för många män.

Vi kvinnor skall vara stolta över att både kunna göra karriär, eller medvetet låta bli!

Humlan

Något som gör mig varm av lycka är att fånga in humlor som förirrat sig in i vår glasveranda, för att sedan stå på trappan och se hur de vingligt flyger iväg över uthustaket. Det känns bra att kunna hjälpa -stora som små.

-"Jag behöver ingen påse"

Jag har kommit på ett busenkelt sätt att dra mitt strå till stacken när det gäller att hindra miljöförstöring. Varje gång jag shoppar, ber jag att inte få någon påse. Alla mina inköp ryms bra i en tygkasse. Hur enkelt som helst och hur bra för samvetet som helst! För tänk vad otäckt många platskassar man egentligen kommer hem med efter ett besök i stan. Och tänk vad mycket mindre plastkassar det skulle bli om alla skulle säga -"jag behöver ingen påse" - åtminstone var annan gång.

Foto: John Cancalosi

Expert

-"Mamma, om du skulle vara en expert, vad skulle du vilja vara expert på då?, frågade min dotter mig för några dagar sedan.

Och jag har funderat och funderat och funderat. Naturligtvis behöver man inte vara en expert, men om man skulle vara det, vad skulle man vara expert på då?

Jag känner på mig att svaret på den frågan kan vara ganska väsentligt för att hitta rätt i livet, men vad tusan vill jag vara expert på?

Knytkalas

Mannen i huset deklarerade en dag att han skulle på knytkalas i hem-och-skola föreningen (manligt så det förslår!). -"Vad är knytkalas", frågade ett av barnen.

Och så bestämde vi att jag och barnen skulle ha ett eget knytkalas ...
Var och en av oss fick fem euro att handla något gott för, men hemligt, hemligt skulle det vara.
Vi körde iväg till bybutiken och så fick vi i tur och ordning gå in och handla. Oj, vad spännande barnen tyckte det var! Och vilket tissel, tassel det var innan det blev kväll och vi dukade upp alla härligheter.

Här ser ni resultatet. Vi blev proppmätta och roligt hade vi så det förslog. Rekommenderas verkligen!

Jätteloka

För en tid sedan läste jag en artikel i en tidning om växter som lätt sprider sig och som därför hotar vår naturliga fauna. Växter som nämndes i artikeln var Jätteloka, Jättebalsamin och Lupin -växter som lätt får sitt rotfäste (fniss) genom att vi människor sprider deras frön i våra trädgårdar och längs våra dikesrenar.

AAARGH! Jättelokan ser ju precis ut som den växt jag sått i vår trädgård med hjälp av frön jag fått av min svägerskas mamma. Nu kan jag inte längre ha gott samvete när jag ser på det vackra eländet. Men om jag klipper av varje blomma innan den hinner bli till frön så borde det väl inte vara så farligt ...

Knips! Knips! Knips! En av blommorna tog jag in. Mäktigt, mäktigt! Varför plocka en bukett när man kan plocka en enda blomma?

Att ge blod

När jag var fem år fick jag följa med min pappa när han gav blod. Precis när de skulle sticka in nålen, ryckte han till och trots att han försäkrade mig om att det inte gjorde ont, var det kört. Ännu 30 år senare värker det i mina armveck bara jag tänker på att ge blod.

Men visst vill man hjälpa en medmänniska och blodgivning lär ju vara ett av de enklare sätten att rädda liv. Så jag har tänkt tanken att man borde -många gånger.

Förra veckan frågade min man om jag hade några planer för torsdagen. Det hade jag inte. -"Då skall du och jag ge blod". Inget knussel. Raka puckar. Kära mannen hade nämligen hört att om svininfluensan blir en epidemi i höst, blir det svårt att få tag i blod. Vad har man att sätta emot det? Det var bara att bida sin tid till torsdagen.

Första chocken fick jag när jag kom dit. Jag hade föreställt mig små privata rum där man låg i allsköns ro, men där låg de på en rad, med armvecken blottade. Jag bestämde mig för att inte titta dit. Vi började istället med att fylla i en blankett. Hmm ... om du är man, har du haft sex med en annan man? Har du haft en tillfällig förbindelse under de senaste tre månaderna? Med tanke på att jag satt bredvid min ifyllande man var ju det här riktigt spännande!

Men så var det dags för första hindret, mätning av Hb och personlig genomgång av frågorna. Mina iskalla händer avslöjade min nervositet och som plåster på såret (usch vilken liknelse) fick jag en kasse med texten "Livräddare" och en pins.

Hinder nummer två: transport på skakiga ben till britsen + undvikande av illamående när sköterskan frågade vilken arm de skulle sticka i. Men, det gick ju hur bra som helst! Det tog inte alls ont! 7 minuter tog det! Jag fick komplimanger för att mitt blod rann så bra (tänk att man känner sig stolt över sådant). Och efteråt fick jag en glass, en smörgås, en bulle, ett godis och många glas med juice.

Och jag är så stolt över mig själv. Och det känns så bra. Och jag kommer absolut att göra det igen. Och jag hoppas att du också går dit om du funderar på det. För jag blev faktiskt helt tårögd när jag låg där och såg hur många människor som faktiskt kom för att hjälpa en annan människa.