Samlingscd:n med de svenska låtarna från årets svenska melodifestival går varm i vår bilstereo. Och jag fascineras över hur de olika låtarna får mig att blixtsnabbt byta mental ålder, känslotillstånd och minnen.
Crucified Barbara får mig att bli högstadietjejen, med tuperad pannlugg och svarta spindelfransar som ville ha all musik i moll -helst hårdrock för att känna att saker var som de skulle. Timotej flyttar mig till Åminne folkpark sommaren i slutet av högstadiet där lystna blickar kastas och stulna blickar fångas mellan parkerade bilar och vingliga ben. Fantasierna börjar födas om vad en sommarnatt kan medföra. För att andetagen sedan blir tyngre och blicken smalare när doctor doctor sätter in och vittnar om en ålder där ens kvinnlighet tar sig helt andra uttryck. Alcazar får mig att helt glömma killar för att tillsammans med glada tjejer känna lusten att dansa, dansa, dansa och Kalle Moreus får mig att vilja sätta mig ned, smeka kinden på en älskad man och känna att med dig vill jag bli gammal.
Det är så skönt att märka att alla mina flickor, kvinnor, tanter än finns kvar och samsas i mig i en enda schizofren symfoni.
tisdag 23 mars 2010
Arn
Igår kväll låg jag och tittade på den nya tv-serien Arn med mina två äldsta barn. Kanske det inte är den mest barnvänliga serien, men jag minns själv hur fascinerad jag var när jag tillsammans med mina föräldrar fick titta på "vuxen"-tv.
Jag försöker uppfostra mina barn, speciellt mina flickor till självständiga, tuffa kvinnor med ett stort hjärta, som för den skull inte svämmar över i onödan. Därför blev jag smått konfunderad över att min dotter på 10 år automatiskt blundade när spjutet trängde genom manskroppen, medan min åtta åriga son fascinerat lutade sig närmare tv:n. Det är absolut inget i detta fall som har med uppfostran att göra! Frågan är ju sedan om det har med personlighet eller kön att göra.
Jag försöker uppfostra mina barn, speciellt mina flickor till självständiga, tuffa kvinnor med ett stort hjärta, som för den skull inte svämmar över i onödan. Därför blev jag smått konfunderad över att min dotter på 10 år automatiskt blundade när spjutet trängde genom manskroppen, medan min åtta åriga son fascinerat lutade sig närmare tv:n. Det är absolut inget i detta fall som har med uppfostran att göra! Frågan är ju sedan om det har med personlighet eller kön att göra.
söndag 21 mars 2010
En intressant man
Jag hörde för några dagar sedan om en intressant man som jobbade som närvårdare på ett äldreboende. Vad som gjorde honom så intressant i mina ögon var hans inställning till dementa personer. De flesta av oss blir ju smått irriterade när dementa personer frågar eller berättar samma sak om och om igen. Samtidigt som det är sorgligt och även skrämmande.
Men denna man hade en ängels tålamod och jag fick höra hans strategi. Han hade gjort det till en konst och en skön utmaning att alltid ha ett nytt svar på samma fråga. För honom blev det aldrig enformigt med samma fråga. Det var bara en ännu större utmaning att komma på ett nytt svar. Den inställningen fascinerade mig oerhört!
Men denna man hade en ängels tålamod och jag fick höra hans strategi. Han hade gjort det till en konst och en skön utmaning att alltid ha ett nytt svar på samma fråga. För honom blev det aldrig enformigt med samma fråga. Det var bara en ännu större utmaning att komma på ett nytt svar. Den inställningen fascinerade mig oerhört!
Mina barndoms tanter
Jag håller på och återupptäcker min barndom. Förra helgen besökte jag nämligen fyra tanter som allihop starkt kan förknippas med när jag var liten och brukade gå på Martha-träff med min farmor. Det var fyra skruttiga tanter, som jag inte träffat på 25 år, men som ändå liknade sig väldigt mycket. Det var en märklig känsla.
Hur skulle jag presentera mig? Jag har ju inte längre samma efternamn. Det var en lite lustig känsla att presentera sig som Harry och Gittans dotter. Eller Elsas barnbarn. Det var länge sedan man identifierade sig med det. Men det är så de alltid har tänkt på mig ...
För mig har de alltid varit tanter. När jag tänker efter var de ju inga tanter när jag var liten. De var kring 50 år gamla och idag har jag många goda vänner i den åldern. Inte ser jag dem som gamla! Men för den 7-åriga Maria var de gamla och de förblir gamla i mina ögon. Tänk om det även är tvärtom. Att de än idag ser mig som en liten flicka. Trots att jag har hunnit bli mor flera gånger om. Trots att jag idag åker till jobbet på morgonen och pustande tar mig hem igen på kvällen. Kanske jag i deras ögon är den ljuslockiga flicka som Regina kallade för solstråle. Kanske det är så. Kanske det är därför de bjöd mig på karameller. Det kändes faktiskt som att, nja inte direkt vara liten igen, men i alla fall vara lite yngre. Det var en glimt av barndomen.
Hur skulle jag presentera mig? Jag har ju inte längre samma efternamn. Det var en lite lustig känsla att presentera sig som Harry och Gittans dotter. Eller Elsas barnbarn. Det var länge sedan man identifierade sig med det. Men det är så de alltid har tänkt på mig ...
För mig har de alltid varit tanter. När jag tänker efter var de ju inga tanter när jag var liten. De var kring 50 år gamla och idag har jag många goda vänner i den åldern. Inte ser jag dem som gamla! Men för den 7-åriga Maria var de gamla och de förblir gamla i mina ögon. Tänk om det även är tvärtom. Att de än idag ser mig som en liten flicka. Trots att jag har hunnit bli mor flera gånger om. Trots att jag idag åker till jobbet på morgonen och pustande tar mig hem igen på kvällen. Kanske jag i deras ögon är den ljuslockiga flicka som Regina kallade för solstråle. Kanske det är så. Kanske det är därför de bjöd mig på karameller. Det kändes faktiskt som att, nja inte direkt vara liten igen, men i alla fall vara lite yngre. Det var en glimt av barndomen.
fredag 12 mars 2010
Same
På Åland såg jag en fotoutställning av Harry Johansen kring samer. Så vacker! Jag blev så berörd. Ett sådant stolt folk. Som ingen bryr sig om (inte jag heller). Ett folk som lever nära naturen. En natur som försvinner allt mer.
Mitt i allt kände jag en rysning inne i kroppen och en tanke som for genom huvudet. Jag måste få se samer! På riktigt!
Kolla in hans foton på Flickr.
Biologiska barn
För mig har det inte varit viktigt att känna att jag för släkten vidare, eller att mina gener delas av en annan person. Jag kunde lika gärna ha adopterat barn som att skaffa egna. Ändå fascineras jag av likheter man ser hos sina barn som man direkt förknippar med släktingar.
Min son har en ovana att när han blir ivrig och talar snabbt göra ett litet ljud som låter som att han drar in saliv. Det låter värre än det är, må jag garantera. Och exakt samma ljud gjorde min farfar. Varje gång jag hör min son tänker jag på min farfar.
Min dotter är en kopia av mig. Inte till utseendet, men till sättet. Kanske det kommer att bli som min mamma alltid brukade säga under min uppväxt -" Man blir mest irriterad över dåraktiga saker som du envisas med att göra och som jag vet att jag var lika dåraktig att själv göra".
Min son har en ovana att när han blir ivrig och talar snabbt göra ett litet ljud som låter som att han drar in saliv. Det låter värre än det är, må jag garantera. Och exakt samma ljud gjorde min farfar. Varje gång jag hör min son tänker jag på min farfar.
Min dotter är en kopia av mig. Inte till utseendet, men till sättet. Kanske det kommer att bli som min mamma alltid brukade säga under min uppväxt -" Man blir mest irriterad över dåraktiga saker som du envisas med att göra och som jag vet att jag var lika dåraktig att själv göra".
söndag 7 mars 2010
Det fatala ödet
-"Är du fatalist?" var frågan jag en gång fick under en anställningsintervju. Eftersom jag ogärna blottar strupen, skrattade jag till och replikerade med -"Nåja, så långt kanske jag inte skulle vilja gå", trots att jag inte hade en aning om vad det betöd. Efter intervjun slog jag upp det i ordboken och fick lära mig att en fatalist tror att allt är ödesbestämt.
Idag har jag tänkt på ödet. På hemväg efter en promenad i friska luften kände jag när jag såg vårt hus på långt avstånd att det är mitt öde. Att bo i vårt hus, med min familj. "Mitt öde" låter så negativt, men i detta fall är ju mitt öde fantastiskt. Ödet är kanske vad man får av livet och att man sedan gör det till vad det blir själv.
Så gick tankarna till min mormor och morfar som på ålderns höst ännu är kära som klockarkatter. Min mormor ville som ung bli barnskötare, min morfar var en lovande idrottsman. Var deras öde att träffa varandra, bli kära och tvingas avstå från sina drömmar? För så var det ju på den tiden. Det var svårt att vara framgångsrik idrottsman med fem barn som skulle försörjas på ett jordbruk. Jag har aldrig hört att morfar skulle gräma sig. Jag har däremot hört att man grämer sig för hans skull. Men hans öde var att få fem barn med mormor. Och lycklig? Ja det tror jag att han är. Som mormor sa idag -" Vi skulle aldrig vilja vara utan varandra"
Idag har jag tänkt på ödet. På hemväg efter en promenad i friska luften kände jag när jag såg vårt hus på långt avstånd att det är mitt öde. Att bo i vårt hus, med min familj. "Mitt öde" låter så negativt, men i detta fall är ju mitt öde fantastiskt. Ödet är kanske vad man får av livet och att man sedan gör det till vad det blir själv.
Så gick tankarna till min mormor och morfar som på ålderns höst ännu är kära som klockarkatter. Min mormor ville som ung bli barnskötare, min morfar var en lovande idrottsman. Var deras öde att träffa varandra, bli kära och tvingas avstå från sina drömmar? För så var det ju på den tiden. Det var svårt att vara framgångsrik idrottsman med fem barn som skulle försörjas på ett jordbruk. Jag har aldrig hört att morfar skulle gräma sig. Jag har däremot hört att man grämer sig för hans skull. Men hans öde var att få fem barn med mormor. Och lycklig? Ja det tror jag att han är. Som mormor sa idag -" Vi skulle aldrig vilja vara utan varandra"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)