-"Är du fatalist?" var frågan jag en gång fick under en anställningsintervju. Eftersom jag ogärna blottar strupen, skrattade jag till och replikerade med -"Nåja, så långt kanske jag inte skulle vilja gå", trots att jag inte hade en aning om vad det betöd. Efter intervjun slog jag upp det i ordboken och fick lära mig att en fatalist tror att allt är ödesbestämt.
Idag har jag tänkt på ödet. På hemväg efter en promenad i friska luften kände jag när jag såg vårt hus på långt avstånd att det är mitt öde. Att bo i vårt hus, med min familj. "Mitt öde" låter så negativt, men i detta fall är ju mitt öde fantastiskt. Ödet är kanske vad man får av livet och att man sedan gör det till vad det blir själv.
Så gick tankarna till min mormor och morfar som på ålderns höst ännu är kära som klockarkatter. Min mormor ville som ung bli barnskötare, min morfar var en lovande idrottsman. Var deras öde att träffa varandra, bli kära och tvingas avstå från sina drömmar? För så var det ju på den tiden. Det var svårt att vara framgångsrik idrottsman med fem barn som skulle försörjas på ett jordbruk. Jag har aldrig hört att morfar skulle gräma sig. Jag har däremot hört att man grämer sig för hans skull. Men hans öde var att få fem barn med mormor. Och lycklig? Ja det tror jag att han är. Som mormor sa idag -" Vi skulle aldrig vilja vara utan varandra"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar