Jag skäms

Veckan som gick gjorde jag något som jag riktigt skäms för, som jag alltid reagerat på när andra gör och som fått mig att tänka att en del personer tänker med annat än med hjärnan.

Jag gjorde mig rolig på min dotters bekostnad. Jo, jag vet. Man riktigt ryser i kroppen när man läser det (och skriver det). Så skall en mamma inte göra. Hela tiden ser jag dock mammor och pappor som gör just det. Och nu kan jag då sälla mig till deras skara.

Saken är den att vi skall köpa höns. Alla i vår familj skall få en egen höna och Affe-hunden han skall få en tupp. En kväll satt vi vid matbordet och funderade på vad våra hönor skall heta. Vi skrattade över att vi kunde döpa tuppen till skolans rektor och alla hönorna till skolans lärar(innor). Vår yngsta dotter ville dock döpa sin höna till favoritfröken på dagis. Åååååh, guuuulligt!

Följande dag när vi kom till dagis blev det på något konstigt vis tal om att vi skulle skaffa höns och jag viskar åt min dotter -"Säg åt fröken vad din höna skall heta" -"Nej", sa hon förläget. -"Jo vad skall din höna heta"? -"Hon skall heta mamma". (Ett smidigt sätt för en fyraåring att ta sig ur en prekär situation. -"Nej, hon vill döpa sin höna till Sofia" sa då hennes hemska mor och avslöjade sin dotter. Dagistanten Sofia blev glad och så funderade vi tillsammans på om hönan Sofia skulle värpa mest ägg av alla och om min dotter skulle ta med sig ett ägg till Sofia. Inga sura miner.

När jag åkte därifrån hade jag dock riktig ångest. Vad hade jag gjort! Bläää, vad hemsk jag varit.

Hur kan jag tro att mina barn skall känna att de kan anförtro sig åt sin mamma om hon vitt och brett raljerar med deras roliga historier (som knappast är så roliga enligt dem). Jag mindes med tårar i halsen att min dotter ibland hade viskat åt mig -"Mamma, du säger väl inte det här åt någon?"

Så när jag kom hem tog jag min dotter åt sidan och bad henne om ursäkt. Och sa att mamma aldrig skulle berätta saker mer utan att fråga henne först. Att man kunde berätta vad som helst för mamma utan att bekymra sig om att någon annan fick veta det.

Ja förra veckan lärde jag verkligen mig en läxa.

Tissar

Jag blir lika förvånad varje gång jag hör någon använda ordet "tissar" om sina bröst. Tycker det är så otroligt fult. Trodde först att det hade att göra med gammal dialekt, eftersom jag ibland när något av mina barn var baby fick frågan -"Vill an ta tissin?" -"Tissar an än?", men idag hörde jag faktiskt det i radio när radioprataren talade om sina egna obefintliga tissar.

Jag tycker det ger fel signaler åt oss kvinnor att vi har tissar. Vi har vackra bröst!

Och när jag nu var inne på det började jag sitta och tänka på våra könsdelar. Hur typiskt det är att män har en massa namn på sina genitalier, bara att välja på situation och önskad nyansering. Vi har allt från det smågulliga Peter-Nicklas, kickelin och snoppen till mera neutrala penis och kuk till det smått fascinerande ordet åderpåle (ha ha har faktiskt hört det en gång). Vad har vi? Snippa, slida, fitta och underliv. Inget känns bekvämt. Det första är för barnsligt, det andra för sterilt, det tredje ett skällsord och det fjärde låter som en benämning av ett område med egna invånare av okänd aktiv sort. Ja men förlåt. Jag glömde ju. Vi har ju även de användbara ordet Mutta. Varför klaga?

Vem är jag?

Just nu tycker jag det är riktigt spännande att vara mig själv. Jag vet inte alls vad jag kommer att hitta på och är faktiskt nyfiken på mig själv.

Jag vet inte direkt om det började på ett flygfält i Göteborg i december 2008, men det är ett av de första minnena jag har av att mina funderingar mer och mer började dras åt ett visst håll.

Det är sent på kvällen och jag sitter med min kollega/vän och väntar på flyget som skall ta oss från Göteborg till Stockholm. Det är några veckor kvar till jul och jag säger åt min vän att egentligen känns det som jag inte borde vara här. Jag längtar så hem till min familj. Det var kanske då jag började fundera på om jag borde vara hemma mera. Inte så att jag är hemma ovanligt lite. Tvärtom är jag hemma nästan varje kväll och hela helgerna med mina barn. I en jämförelse med andra mammor är det inte så att jag nödvändigtvis drar det kortaste strået. Men varför jämföra sig med andra, när man i en jämförelse med sitt drömliv märker att man inte har det som man skulle vilja ha det?

Under hela 2009 har jag velat fram och tillbaka. Jag borde jobba mindre. Jag borde vara hemma mer. Det är så roligt att jobba. Jag skulle bli tokig hemma. Och plötsligt är det december 2009 och jag märker till min fasa att det gått ett år sedan kvällen i Göteborg och det inte har hänt någonting! Och plötsligt får jag signaler av det ena och det andra slaget. Säkert är det jag själv som letar efter signaler som skall rättfärdiga mitt beslut, men konstigt är det i alla fall att det plötsligt dyker upp en människa som jag knappt känner som säger åt mig (på ett väldigt vänligt och medkännande sätt) att hon tycker att jag gör orätt mot mig själv och min familj som jobbar så långa dagar (vilket jag i och för sig tycker att jag inte gör).

Och då! Pang! Jag gick till min chef och bad om att få jobba 60 % i fyra månaders tid. Och ja, det fick jag. Jag har en klok chef. Han sa att det är bättre att jag jobbar effektivt tre dagar i veckan än på halvfart i fem dagar, ständigt funderande på om jag borde göra något annat. Och så är det ju.

Så från och med april kommer jag att ha fyra dagar i veckan på att göra en massa andra saker. Först och främst vara med mina barn, men jag känner att visst hinner jag med mer än så. Och då menar jag inte "jobb" utan att baka, att fixa, att trixa, att skriva, att tänka, att blänka ...

Plötsligt läser jag böcker om hur man lever innerligt, hur man växlar ner och mina tankar vandrar från det ena alternativet till det andra. Och visst, det har dom gjort tidigare, men skillnaden är att nu kan jag! Nu kan jag göra nästan precis vad jag vill! Oj vad spännande! Få se vad jag hittar på

Spara ström

Idag köpte vi en ny printer till vårt jobb. När jag skulle åka hem bestämde jag mig för att stänga av printern och spara lite ström. Det var ju ändå helg. Men tänk! Jag hittade inte avstängningsknappen! Jag sökte och sökte och till sist gav jag upp.

Varför tillverkar man, i en tid när man borde tänka på miljön och spara el, inte apparater där man enkelt kan stänga av dem? Är det för mycket begärt?

80 %

De flesta av oss vill ju vara duktiga på det vi gör. Och jag? Ja jag är prestationsångesten personifierad. Därför var det hälsosamt att läsa Paul Ardens fråga So, how good do you want to be?

Vill jag vara ganska bra? Bra? Väldigt bra? Bästa inom ditt område? Bäst i världen?

Bäst i världen? Nää, det tycker jag väl ändå inte. Bäst inom mitt område? Skulle i och för sig vara trevligt, men medför även ett väldigt stort ansvar. Väldigt bra? Ja där hittar man nog mig, hoppas jag. Lite extra bra vill jag nog vara. Samtidigt drar jag mig till minnes, att forskning visat att det i stora drag krävs 10 000 h arbete för att kunna titulera sig expert. 10 000 h. Det blir 10 år. 10 år när man gör samma sak. Varje dag. Så man kan välja mellan att bli expert på något eller bra (eller väldigt bra) på flera olika saker.

Så nu har jag bestämt att jag kommer inte att ägna livet åt att bli expert. Skönt, så var det bestämt. Mitt mål skall bli att ses som väldigt bra i ett jobb där jag jobbar 80 % av min kapacitet. Jag menar, varför jobba till 100 % och slita ut sig om betraktas som duktig vid 80 %? Fniss...

Fniss...

Bloggmani

Att skriva blogg är jätteroligt. Hjärnan tar sådan krumsprång så det mitt i allt dyker upp saker på skärmen som riktigt förvånar en. Det är lite som mental kurragömma med sig själv.

Igår bakade jag rågbröd. Sååå avslappnande. Mitt i allt fick jag för mig att jag skulle fotografera mina bröd. Hmmm... Och så ledde den tanken till något annat, nämligen att jag skulle ta ett foto ur mitt liv varje dag och sätta in det i en blogg. Det skulle liksom bli ett år på Flemmingsbacken. Så nu finns mitt första foto på min andra blogg flemmingsbacken.blogspot.com . Välkommen dit om du så önskar!

Idag tänker jag öppna en tredje blogg (en sluten sådan dock). På jul var vi några barndomsvänner som satt och pratade gamla minnen. Det blir ju lätt så när man träffas i gamla vänners lag. Var och en av oss kom ihåg lite olika saker och vi började fundera på hur stor bild man skulle få av sin barndom om man skulle sätta ihop allas minnesfragment. Dessutom är det ju ofta så att man triggar varandra. Jag minns något som får en klocka att ringa hos min vän Yvonne, som dessutom kompletterar med ytterligare detaljer. Så vi bestämde oss för att öppna en minnesblogg. I minnesbloggen skriver vi in små gemensamma minnen från de dagar när solen alltid sken, snön var upp till takkanten, lågstadieläraren bara var ute efter att bråka med oss och det krävdes stor tankeverksamhet att fundera över var ölen skulle gömmas. Sedan får alla andra ge sina detaljer till minnet och så skall vi se hur det växer.

Att skriva blogg kan också kännas ganska stressigt. Man har så mycket man vill skriva och så lite tid att skriva det på. Är man då inte korkad som dessutom drabbas av bloggmani så säg!

De ovanliga

Jag tror de flesta någon gång drömmer om att vara någon annan. Eller kanske rättare sagt att vara sig själv, men att leva som någon annan. Man drömmer inte nödvändigtvis för att man är trött på sitt eget liv, fast så naturligtvis kan vara fallet, utan mer för att tanken kittlar.

Jag kan inte minnas att jag drömt om att vara någon berömd person, någon rik person eller någon speciellt vacker person. Istället drömmer jag om de som bara är.

Boken "De ovanliga" är en bok som är fylld med personer som bara är. Som lever sitt liv, som de vill, utan att bry sig om (eller förstå) att detta gör att de med all rätt kvalar in i en bok med titeln "de ovanliga".

Min favorit i boken är utan tvekan Arne Ottosson. En gammal farbror som bor i en liten husvagn någonstans i Sverige.

"Uppe i en björk har Arne byggt en balkong av bräder. Dit klättrar han lika vigt som en katt och kan sitta i flera timmar för att betrakta omgivningen ur fågelperspektiv. -Jag har alltid drömt om att flyga. Att lyfta från jorden och se städer tända sina ljus långt därnere. Visst har jag råd att resa till Mallorca eller Kanarieöarna, men upplever nog mer uppe i björken. Nu har jag släpat lite ris och lagt under trädet. Kanske bromsar det lite om jag trillar ner! Dessutom är det bra för smådjuren att gömma sig i".

Arne är ovanlig. Jag tror också att han är ovanligt lycklig. Han är inte dum. Han lyssnar på radio och läser mycket. Det kanske är vi som är dumma. Vi som försöker vara som alla andra.

Nu såg jag också att det kommit en uppföljare "De ovanliga 2". Oj! Den ligger högt upp på min önskelista!

Matlista för 2010

Det här med matlagning är ju en syssla man inte kommer ifrån i en småbarnsfamilj. Så här har vi tänkt om vår matlagning gällande år 2010:

* Från 2009 tar vi med oss att varje vecka göra upp veckomenyer och bara handla det som behövs därtill. Oj vad vi sparat mycket pengar, tid och vånda genom detta. Och oj vad vi slänger lite mat. Kylskåpet är tomt varje vecka och det ser vi som ett gott tecken.

* Dessutom kommer vi att äta vegetarisk mat en gång i veckan. Detta är för oss en riktig utmaning, eftersom ingen tycker det är speciellt gott. Så har ni förslag på goda recept är det bara att dela med er.

* Vi kommer att minska på det röda köttet och öka på det vita köttet. Fåglar släpper inte ut några växthusgaser, de kräver mycket mindre vatten och foder per kilo kött och det lämnar väldigt lite avfall av en fågel. Det jag inte visste var att vi äter enbart 50 % av djurets vikt när det gäller nötkött. Dessutom ökar risken för tjock- och ändtarmscancer om man äter mycket rött kött. (Då skall man i och för sig äta väldigt mycket). Det här är också en utmaning eftersom våra barn inte är så förtjusta i kyckling.

Usch när jag skriver det här undrar jag verkligen om vi har ett kulinariskt 2010 att möta. Dessutom skall jag försöka minska på mitt sockerintag. Snyft!

Veckans fråga

När lurar man sig mer?

När man har en dröm och inte satsar på den
eller
När man satsar utan att förstå att det är en dröm?

Kyrkan

Igår frågade plötsligt min äldsta dotter varför vi nästan aldrig går i kyrkan. Hennes kompis och hennes familj går i kyrkan varje söndag. -"Ja, men de går inte i samma kyrka som vi", sade jag. -"Nej det vet jag, men jag vill ändå att vi skall gå i kyrkan!"

-"Då åker vi imorgon", sa hennes mor. För inte kan man väl hindra någon som vill gå i kyrkan, heller? Jag ställde lydigt klockan på nio (ja det var ju inte en så stor uppoffring) och så åkte vi iväg.

Vi hade en riktig turdag för det var den lååånga gudstjänsten, med nattvard och allt. Finemang tyckte min dotter, när jag påpekade att det kunde ta ganska länge. Om man summerar kyrkobesökarna denna söndag så var det jag och min dotter, 20 pensionärer, 4 konfirmander med deras (medsläpade?) föräldrar, tre par som tydligen var där för att höra när deras avlidna mors namn lästes upp och en kvinna med utländskt utseende med duk över huvudet. Hon satt längst bak. Det gjorde förresten alla andra också. Är det något jag har glömt? Varför sätter man sig inte på kyrkhalvan längre fram? Nåja, lite ont gjorde det i nacken när jag tittade upp på prästen i predikstolen, men annars hörde vi och såg bra. Men kanske det var pensionärer med dundersyn och dunderhörsel?

När vi väntade på att gudstjänsten skulle börja satt jag och tittade mig omkring i den välbekanta kyrkan och det slog mig att den egentligen är en ganska stor del av mig. Byggnaden i sig alltså. Jag har blivit döpt där, jag har konfirmerats där, jag har gift mig där, jag har döpt mina barn där, jag har begravt mina farföräldrar där, jag kommer att begrava mina föräldrar där och jag kommer högst troligt att själv begravas där. Ganska häftigt.

Så började gudstjänsten och den var väl en mittemellan bra gudstjänst. Helt ok. När det var dags för nattvarden tittade jag på när pensionärerna krycklade sig upp till altaret. -"Skall inte du gå?" frågade min dotter. Ja, varför är man i en kyrka, under en nattvardsgudstjänst om man inte tänker gå? Så jag gick. Och fick en flashback till hur fnittrig man var som konfirmand över att oblaten fastnade uppe i gommen. Inte för att jag fnittrade direkt, det var liksom mer ett minne. Och ännu en gång började jag fundera på traditioner och ceremonier. Om man riktigt tänker efter är man en länk i en lång, lång kedja. Nattvarden har ju firats i nästan 2000 år, på nästan samma vis. Så man är ju inte den första eller den sista som smuttar på vinet.

Så var denna gudstjänst slut och vår granne som fört sin konfirmand till kyrkan kom fram. -"Jag sa när vi kom till kyrkan att det liknade er bil, men så tänkte jag varför skulle ni vara här".

Varför inte?