Surdeg

Idag har jag bakat mitt första surdegsbröd. Antar att det blev som det skulle. Inte var det det godast jag ätit, men fullt ätbart var det.

Trendig kände jag mig också. Kolla exempelvis in trendsajten paindemartin.blogspot.com . En hel sajt som väckt en folkrörelse gällande surdegsbröd. Trendgurun Stefan Nilsson sade att det är status att baka bröd. Det är att signalera åt andra att man har så mycket tid i sitt liv så man kan baka sitt eget bröd. Och tid är ju som bekant dagens lyxvara.

Själv kanske jag bakade brödet för att min man fantiserar om att vi skall sträva efter självhushållning i allt högre grad. (Mer om det senare). Igår föll mina ögon på hur man bakar med vildjäst (d.v.s. tillverkar jästen själv). Det ni! Man vet aldrig var det slutar

Funderingar kring om gräset är grönare på andra sidan

Så är det jul. Så är det ledigt. Så börjar jag varva ner.

Och lägga märke till hur bra jag mår. Hur bra mitt förhållande mår. Hur bra mamma jag är.

Och som så många gånger förr kretsar mina tankar kring hur man kunde jobba mindre eller jobba mera annorlunda. Idéerna flödar. En dag ser jag hur jag står framför mig och bakar i ett eget litet bageri, nästa dag hur jag möter publikens jubel när jag föreläser om tantvisdom, i en tredje dröm sitter jag i vårt orangeri, skriver några rader i en bok, ser när barnen kommer hem från skolan, reser mig upp och går in och dukar fram saft och bullar.

Och det är ju då man funderar om man skall låta drömmarna vara just drömmar eller om man skall inse att det kanske är just vad man vill pröva på -innerst inne.

För jag har ju det så bra. Jag stortrivs med mitt jobb. Men hela tiden gnager tanken ändå om det finns något annat, något roligare, något mera livsbejakande. Eller är detta den nya stressen? Att aldrig vara nöjd? Att alltid misstänka att det finns en lyckligare tillvaro? Ett roligare jobb? Att jaga det som jag ännu inte har, men kanske kunde få?

Jag läste för en tid sedan om en undersköterska (en man) som blev frisör för att sedan sadla om och bli präst. Oj vad jag blev fascinerad! Vad jag kommer att bära med mig från det reportaget är två kloka citat:

-"Om folk slutade identifiera sig med sina yrken, skulle flera våga byta karriär"

-" Människan borde tro sig om mer än de gör. Det är mycket mer spännande att leva ett liv i rörelse än att fastna i myten om sig själv"

Tänk om man fick pausa sitt jobb i några år och veta att när jag prövat på allt annat kan jag komma tillbaka och göra precis det jag gör idag. Men så är det inte. Vill man kasta sig ut vet man inte vad som händer. Men kanske det räcker med att veta att något händer. Eller?

Goda råd är dyra

Ikväll började jag fundera på vilka råd jag kommer ihåg att jag fått av andra. Det är inte många råd jag kommer ihåg. Egentligen kommer jag bara ihåg två. Två råd som jag försöker följa.

1. Hälsa alltid och var glad mot alla du möter. (Farmor Elsa)

2. Dela med dig av dina idéer och ditt material. Du får vanligtvis mer än du förlorar. (Vännen Tauno)

Jesus och jag

Ibland förvånas man över sig själv. Visserligen kan jag nog titulera mig troende, men kan inte med största välvilja se mig själv som aktiv. Jag känner inget behov av att besöka kyrkan och varje kväll hinner jag somna innan mitt dagliga samtal med Gud.

För några dagar sedan satt jag instängd i en taxi med en förkunnande muslim. Det var koranen hit och muhammed dit, en oförståelse över att västvärlden inte reagerade när Saddam hängdes och en förbannelse över att man i Europa förbjudit minareter. Suck och stön inombords, men artig som man vill vara satt jag tyst. Ända tills muslimgubben kom in på det heliga kriget och att vi kristna då skulle inse att Jesus bara var en profet och inget annat. Och då! Kabooom!

Plötsligt fann jag mig skrikande att han skulle sluta kritisera vår religion. Hjärtat bultade, jag hade svårt att behärska mig och då insåg jag, att åtminstone jag bär på ett stort kristet arv. Ett arv som tar sig uttryck när man minst anar det. Heja Jesus!