-"Jag behöver ingen påse"

Jag har kommit på ett busenkelt sätt att dra mitt strå till stacken när det gäller att hindra miljöförstöring. Varje gång jag shoppar, ber jag att inte få någon påse. Alla mina inköp ryms bra i en tygkasse. Hur enkelt som helst och hur bra för samvetet som helst! För tänk vad otäckt många platskassar man egentligen kommer hem med efter ett besök i stan. Och tänk vad mycket mindre plastkassar det skulle bli om alla skulle säga -"jag behöver ingen påse" - åtminstone var annan gång.

Foto: John Cancalosi

Expert

-"Mamma, om du skulle vara en expert, vad skulle du vilja vara expert på då?, frågade min dotter mig för några dagar sedan.

Och jag har funderat och funderat och funderat. Naturligtvis behöver man inte vara en expert, men om man skulle vara det, vad skulle man vara expert på då?

Jag känner på mig att svaret på den frågan kan vara ganska väsentligt för att hitta rätt i livet, men vad tusan vill jag vara expert på?

Knytkalas

Mannen i huset deklarerade en dag att han skulle på knytkalas i hem-och-skola föreningen (manligt så det förslår!). -"Vad är knytkalas", frågade ett av barnen.

Och så bestämde vi att jag och barnen skulle ha ett eget knytkalas ...
Var och en av oss fick fem euro att handla något gott för, men hemligt, hemligt skulle det vara.
Vi körde iväg till bybutiken och så fick vi i tur och ordning gå in och handla. Oj, vad spännande barnen tyckte det var! Och vilket tissel, tassel det var innan det blev kväll och vi dukade upp alla härligheter.

Här ser ni resultatet. Vi blev proppmätta och roligt hade vi så det förslog. Rekommenderas verkligen!

Jätteloka

För en tid sedan läste jag en artikel i en tidning om växter som lätt sprider sig och som därför hotar vår naturliga fauna. Växter som nämndes i artikeln var Jätteloka, Jättebalsamin och Lupin -växter som lätt får sitt rotfäste (fniss) genom att vi människor sprider deras frön i våra trädgårdar och längs våra dikesrenar.

AAARGH! Jättelokan ser ju precis ut som den växt jag sått i vår trädgård med hjälp av frön jag fått av min svägerskas mamma. Nu kan jag inte längre ha gott samvete när jag ser på det vackra eländet. Men om jag klipper av varje blomma innan den hinner bli till frön så borde det väl inte vara så farligt ...

Knips! Knips! Knips! En av blommorna tog jag in. Mäktigt, mäktigt! Varför plocka en bukett när man kan plocka en enda blomma?

Att ge blod

När jag var fem år fick jag följa med min pappa när han gav blod. Precis när de skulle sticka in nålen, ryckte han till och trots att han försäkrade mig om att det inte gjorde ont, var det kört. Ännu 30 år senare värker det i mina armveck bara jag tänker på att ge blod.

Men visst vill man hjälpa en medmänniska och blodgivning lär ju vara ett av de enklare sätten att rädda liv. Så jag har tänkt tanken att man borde -många gånger.

Förra veckan frågade min man om jag hade några planer för torsdagen. Det hade jag inte. -"Då skall du och jag ge blod". Inget knussel. Raka puckar. Kära mannen hade nämligen hört att om svininfluensan blir en epidemi i höst, blir det svårt att få tag i blod. Vad har man att sätta emot det? Det var bara att bida sin tid till torsdagen.

Första chocken fick jag när jag kom dit. Jag hade föreställt mig små privata rum där man låg i allsköns ro, men där låg de på en rad, med armvecken blottade. Jag bestämde mig för att inte titta dit. Vi började istället med att fylla i en blankett. Hmm ... om du är man, har du haft sex med en annan man? Har du haft en tillfällig förbindelse under de senaste tre månaderna? Med tanke på att jag satt bredvid min ifyllande man var ju det här riktigt spännande!

Men så var det dags för första hindret, mätning av Hb och personlig genomgång av frågorna. Mina iskalla händer avslöjade min nervositet och som plåster på såret (usch vilken liknelse) fick jag en kasse med texten "Livräddare" och en pins.

Hinder nummer två: transport på skakiga ben till britsen + undvikande av illamående när sköterskan frågade vilken arm de skulle sticka i. Men, det gick ju hur bra som helst! Det tog inte alls ont! 7 minuter tog det! Jag fick komplimanger för att mitt blod rann så bra (tänk att man känner sig stolt över sådant). Och efteråt fick jag en glass, en smörgås, en bulle, ett godis och många glas med juice.

Och jag är så stolt över mig själv. Och det känns så bra. Och jag kommer absolut att göra det igen. Och jag hoppas att du också går dit om du funderar på det. För jag blev faktiskt helt tårögd när jag låg där och såg hur många människor som faktiskt kom för att hjälpa en annan människa.