Anmäld för nämnden

För ett tag sedan hörde jag något riktigt, riktigt sjukt. Det var en föreläsare som berättade för mig att han hade blivit anmäld till jämställdsombudsmannen efter en föreläsning där han för att exemplifiera skillnaden mellan självförtroende och självkänsla hade använt en flicka som spelar piano och en pojke som spelar fotboll. Och då hade en kvinna i publiken stämt honom!

Han fick förklara sig inför jämställdsombudsmannen med att han själv hade en son som spelade fotboll och en dotter som spelade piano och att det därför hade känts som naturliga exempel för honom. Det godtogs, men han fick en varning.

Paragrafpippare! Ja det säger jag bara. Har man inte större frågor att fundera på som feminist ja då kan man lika gärna låta bli.

Dagens roligaste

Idag när jag skulle tanka bilen bråkade bonuskortet. Förargad tryckte jag på knappen "avbryt" för att genast dra på smilbanden när det i rutan dök upp texten "AVBRYTAT"

Trafik

Idag har jag beslutat mig för att sätta på blinkers, köra in till kanten och se de andra susa förbi i racerfart. Där skall jag sitta en stund och andas.
För att inte ångra mig har jag tutat till några gånger för att de andra skall märka att jag inte längre ångar på, att jag inte längre varvar upp motorn, utan att jag tar en paus.
Visst känner jag mig lite orolig. Att min motor skall rosta. Att bilmodellen inte längre kommer att kännas fräsch och intressant. Men jag är också väldigt nyfiken på vad som händer om jag öppnar dörren och stiger ut. Och sakta, sakta går över diket och in i skogen.

En låda av minnen

Vi har en låda dit vi slänger in gamla räkningar, löneutbetalningar, men även ett som annat annat. Igår fick jag för mig att reda upp i lådan. Först fick jag lite ångest över alla räkningar som vi betalat under de senaste åren. Med tanke på att jag står i beråd att byta liv och börja jobba mindre (med betoning på "står i beråd", jag har ännu inte kommit mig för att tippa över kanten) vill jag ju inte i en situation där summan pengar som kommer in i mitt liv blir mindre, bli påmind om den summa pengar som dock varje månad skall ut ur mitt liv. Men så började jag hitta diverse andra lappar.

Jag hittade en skriven lapp där vi gjort utkastet till en annons vi skulle sätta in om att vi ville köpa vårt första hus.
Jag hittade diverse registreringsutdrag på bilar vi ägt genom åren.
Jag hittade en liten lapp med orden "I Guds våld" och kommer ihåg när min dotter precis lärt sig läsa och skriva och läst orden "I Guds våld", tyckt det var så vackert så att hon måste skriva det på en lapp för att komma ihåg det.
Jag hittade ett utprintat mail med texten min man skrev åt våra vänner när vi fick vår son

Ja tänk vad mycket nostalgi det finns i en låda med räkningar. Det är väl bara att konstatera att visst behöver man pengar så man kan betala sina räkningar. Men precis som det visade sig i min räkningslåda så finns det så mycket annan glädje varvad mellan livets fakturor.

Svininfluensan

Så har april månad gått. Månaden när den andra toppen av svininfluensavågen skulle nås. Inget grymtande hördes vare sig från finska folket eller från pressen. Och det är ju bra.

Ändå känner jag mig lite lurad. Jag hör nämligen till de som efter mycket velande fram och tillbaka vaccinerade hela sin familj. Normalt är jag lite vaccinationsmotståndare och var det även länge i den här debatten, men vändningen kom en kväll när jag låg och läste ur boken "Världens värsta katastrofer" för mina barn. (Vilken bild ger det egentligen av mig som mor?) Där skrev man om spanska sjukan som erövrat många tusentals offer med orden "spanska sjukan kom i två omgångar. Den första omgången var lindrig, medan den andra omgången i april skördade många offer. Det som skilde spanska sjukan från andra epidemier var att den helt oväntat skördade unga, friska personer." Och tänk om det skulle vara svininfluensan som det skulle stå om i böckerna för nästa generation och jag som mor skulle ha haft möjligheten att vaccinera mina barn, men inte tog den.

Nåja, nu ser det ju med all sannolikhet ut att inte bli så. Jag känner mig lite lurad och får väl om några år starta stödgruppen "Vi som vaccinerade våra barn mot svininfluensan och nu inte kan bli mormor eller farmor".

Jag undrar...

... om jag väljer saker som skall hända i mitt liv, eller om sakerna som skall hända väljer mitt liv att hända i. Kanske sakerna sker av en nödvändighet och att mycket av det vi tar för oss här i livet väljer oss snarare än att vi väljer dem.

Smörjkväll

Ikväll skulle jag och fyra vänner få lära oss hur vi tillverkar ekologiska smörjor och krämer och det var väl bra. Men det vi lärde oss var a) badsalt/fotsalt och handsalt och b) handskrubb.

För en person som aldrig orkar smörja sig och aldrig aldrig skulle ha handbad (eller fotbad) var det lite överkurs. Inget jag tror jag fixar till hemma.

Å andra sidan fick vi även lära oss att man bra kan duscha endast med rypsolja och salt och man bra kan leva utan att tvätta håret med annat än vatten. Det lär vara lite äckligt de första veckorna, men sedan vänjer man sig. Vi lärde oss även att ättika gör att håret blir lättare att borsta ut.

Av någon anledning kan jag tänka mig att pröva olja+ salt när jag duschar, men det andra går fett (!) bort.

Utmätt tid

Det är kväll och jag sitter på ett slott i Örebro och lyssnar på en kvinna i 60-årsåldern som varvar vackra sånger med tänkvärda ord om livet.

Plötsligt tar hon fram ett långt måttband och ber två ur publiken dra ut 7,5 meter och sedan hålla i varsin ände. Både kvinnans mormor, farmor, farfar, morfar, mor och far hade dött i 75 års åldern. Därför var 75 det antal år hon gav sig själv att leva om hon skulle dö en naturlig död (därav 7,5 meter). Hon gick till början av måttbandet och började berätta om de olika åldrarna i hennes liv. Och plötsligt när hon kom till 6 meter stannade hon. För det var där hon befann sig just nu.

Kaboom! Vilket stark kraft det är att visualisera livet med ett måttband. Plötsligt insåg ju varje människa i rummet hur lång sträcka av hennes liv hon hade avlagt. Och hur lite hon i måttbandsmått mätt hade kvar. Jag tror att vi var många i rummet som satt och prickade in vår egen ålder på måttbandet den kvällen. Vår tid är utmätt.

Och det kanske är som en av mina tanter säger, att döden är en paradox. Att vi alla vet att vi skall dö, men att ingen av oss kan ta det till oss och fullt förstå. Inte heller en gammal tant.

Det andra jag kommer att ta med mig från kvällen är kvinnan användning av ordet "längtor". Vad längtar du efter? Vad är dina längtor? Kanske man kan kombinera dessa och sträva efter att få alla ens längtor att sammanfalla med den mängd måttband som vevas ut när ens liv mäts ut.

Våldtäcksmän

Min äldsta dotter är 10 år. Igår åkte hon med fyra kompisar iväg på skoldisko. Håret plattades och lite mascara sattes på ögonfransarna. Lämpligt för en 10-åring tänkte jag. Men vad säger man när hon efter en stund dyker upp med ljusgrön ögonskugga och tycker hon är jättefin? Åtminstone jag vill inte vara en mamma som beodrar ungen att tvätta av sig utan försökte istället fråga om jag fick hjälpa henne med att jämna ut färgen lite bättre på ögonlocken. Jo, det fick jag. För det var ju så krångligt när man inte kunde se vad man gjorde tyckte hon.

Nåja, det var inte det jag tänkte skriva om. I bilen på väg hem från diskot berättade de om kvällen. Det hade varit diskotävling -en för tjejerna och en för killarna. "Diskokungen" hette killarnas tävling och när det blev dags för den så var det bara två killar som ställde upp. Tänk inte ens fast de mutade med godis ville de andra killarna delta.

Och håll i er nu! När endast två killar ville dansa satte man på låten "Alla som inte dansar är våldtäcksmän". Superkul tyckte alla tjejerna i baksätet på bilen...

Ursäkta

Ursäkta mina kära bloggläsare.

Jag är inte så aktiv just nu. Eller jo det är jag, men kanske inte just på bloggen.
Jag håller nämligen på och skriver.
Om tanter.

Och det tar så mycket. Och det ger så mycket.

Snart är jag tillbaka

Hoppas ni finns kvar då

Följ säsongerna här med oss

Jag vill här tipsa om en blogg jag hittade igår. Det är ju mycket tal om vilken mat man skall äta när för att inte tära onödigt på miljön. Säsongsbloggen svarar på detta behov -hoppas jag. Bloggen är nämligen väldigt nystartad och innehåller inte så mycket ännu, men den är vacker och jag hoppas den följer samma nystartade spår även framöver.

Följ säsongerna här med oss

Rökning dödar

Tur att man inte är en rökare
Framför allt tur att man inte är en fattig rökare
Innerligt glad är jag att jag inte är gubben på Sergels torg som går och plockar upp halvrökta cigaretter för att sedan själv avnjuta dem

Ja rökning kan ju inte vara hälsosamt ...

Hört på Arlanda

Vid gaten till Vasa hörde jag en gammal farbror ta emot ett telefonsamtal från sitt barnbarn.

-" Jo det har gått bra. Jag har lämnat in väskan där... där... där den rullar iväg"
-" Du är en snäll tös. Ibland är du lite känslig. Men du har ett stort hjärta och det är ju huvudsaken"

Att tjuvlyssna är en fröjd

Dikt

Jag går på en skrivkurs. Den är inte alls vad jag förväntade mig. Vi skriver mest dikter. Dikter! Vad är det för tjafs tänkte jag nästan skriva. Naturligtvis är dikter inget tjafs. Men det är liksom inget som passar mig.

Men vad gör man när man sitter på kurs och förväntas skriva en dikt. Jo man skriver en dikt. Känn er privilegierade. Det är inte många som kommer att få läsa en dikt av mig.

Den starka kvinnans dikt

Kliv ur vår säng
Släck vårt ljus
Överlämna våra barn
När träden fäller sina löv vill jag vara ensam

Jag vill inte längre vara den frostkänsliga blomman i din vas
Inte den kluckande, glada drottningen i din sal
När träden fäller sina löv -då går jag

Ta betalt!

En kvinna med några år på nacken berättade för mig om sin första prisförhandling. Som ung kvinna stod hon framför den äldre företagaren som kritiskt granskade hennes offert. -"Brukar du alltid vara så här dyr?"

-"Vad skulle jag säga?", minns hon. Så hon sa följande replik: -"Ja, ibland brukar jag vara dyrare!"

Superbt! Absolut en replik jag tänker komma ihåg!

För sent

Igår läste jag på en affisch att de två grymmaste orden i ett språk är FÖR SENT

Det är konstigt hur ofta man väntar på den rätta tiden att göra än det ena, än det andra. Vissa väntar att det skall bli den perfekta tiden att skaffa barn och när det känns perfekt är det kanske för sent att bli gravid. Andra tycker det känns svårt att säga till sin pappa att man älskar honom, man väntar på det rätta tillfället och så är det plötsligt för sent. Kanske man tänker att när barnen blir större skall jag ägna mera tid åt mig själv. För sent inser man att det inte var en själv man ville umgås med utan med sina barn. Eller vad det nu kan vara.

Min kusin skall snart fylla 18. Han har fixat och fejat med sin bil. Skruvat och donat. Idag fick jag höra att han föll ned på sitt jobb. Hjärnblödning...

Vad vill du göra? Gör det innan det är för sent!

Because of me - the world is a better place ...

Ibland får jag för sig att jag faktiskt kan påverka. Att saker och ting, på grund av mina visa handlingar, utvecklas i en positiv riktning.

De som läst min blogg från början kanske kommer ihåg att jag hade en drive där jag gav 10 % av min inkomst till välgörande ändamål, med resultatet att jag började irritera mig på de "kund"tidningar som damp ned i postlådan. Vem tycker det är roligt att ge pengar exempelvis till världsnaturfonden när man får en massa papperspost som man inte har bett om, som man inte vill läsa och som belastar den natur man vill rädda? Jag kontaktade alla "välgörare" som jag hade donerat pengar till och bad dem att fundera om de lade ut en massa pengar på tidningar som många inte ville ha.

Och nu, ett halvt år senare, får jag ett brev från röda korset där de bl.a. ber medlemmarna kryssa i om de vill ha deras tidning eller inte. Jippiiii! Kanske det inte alls var p.g.a mitt meddelande. Men varför nu inte för en stund tro att det var just mitt meddelande som fick dem att vakna upp, ta upp det i högsta styrelsen och inse hur fel de tänkt fram till nu.

Så alla ni som känner för att vara goda. Donera en summa till Röda Korset. De lyssnar på sina medlemmar!

http://www.katastroffonden.fi/

Bert Stjärt

Nu kan jag väl inte direkt påstå att Bert Karlsson är min idol, men man måste ju medge att han lyckas ganska bra med det han företar sig. Säkert skulle man ha ett som annat att lära av gubbstrutten fast hans sätt och manér är som en elefant i ett glashus.

Hur som haver skrattade jag högt över hans medverkan i Sveriges TV:s talang i fredags. När programledarna frågade juryn om de förberett sig inför uppdraget skröt Bert -"Jag förbereder mig aldrig. Jag är så himla bra på det jag gör så jag behöver aldrig förbereda mig." På sätt och vis skulle det säkert vara sunt att ha en liten Bert Stjärt inombords. Som en finne i pruppan ...

Parkkinointipaikka

Jag hörde för några dagar sedan ett radioprogram där finlandssvenskar fick sända in sina värsta språkgrodor på finska. Ja, där känner man ju verkligen igen sig. Jag gick i flera år och talade om parkkinointipaikka (parkkipaikka) innan en vänlig själ informerade mig om att det faktiskt låter väldigt roligt på finska när du säger så ...

Ännu värre var det när en finsk vän efter flera år berättade om en finsk mening som jag tidigare hade sagt som hon tyckte lät så lustig. Och som jag inte nu heller tyckte jag upptäckte minsta fel med. Ha ha, vad roligt skrattade jag och undrade inombords vad tusan det var som var fel?

Ja det är bara att konstatera att jag är språkhandikappad. En av mina högsta önskningar är att lära mig perfekt finska. Hur nu det skall gå till när jag inte utsätter mig för de farliga finnarna?

Men för att återgå till radioprogrammet. Min absoluta favorit var "Minä en puhelin suomea".
Det är inte lätt.

Döden i tunnelbanan

För några dagar sedan läste jag Expressen och huvudnyheten var naturligtvis bombdådet i Moskvas tunnelbana. I mitt stilla sinne undrade jag när det hade blivit naturligt och allmänt accepterat att publicera uppförstorade bilder på lik där identiteten utan svårighet hade kunnat fastställas.

Men det var egentligen två personers uttalanden om händelsen som fick mig att tänka till två gånger. I vanliga fall känner jag mig så känslokall att dylika händelser rinner av mig utan problem.

Per Wirtén, journalist på expressen, konstaterar att vad som skrämmer oss människor allra mest är självmordsbombarens fria val att trycka eller inte trycka. Att man kan välja, och väljer att utplåna sig själv och andra. Att en människa faktiskt känner att (i detta fall) hon lika bra kan dö och att hon dessutom känner en lättnad / befrielse / njutning i att även ta med sig andra i dödsögonblicket. Och vad som både skrämmer och fascinerar mig är att inse att det kunde vara jag. I en tid, på en plats där andra människor har dödat mina barn eller inför mina ögon skjutit min älskade man skulle jag förmodligen känna ett hat som för mig själv skulle rättfärdiga mina handlingar.

Wirtén avslutar sin artikel med att konstatera att en självmordsbombares död är ett rationellt val. Och att andra öppningar leder till att de gör andra val. Så sant, så sant! I ett liv där man mår bra bombar man inte sig själv och andra. Och vad blir det då för lösning på problemet när jag några sidor längre fram läser president Medvedevs ord "De är djur som skall utrotas".

"Det var en ung kvinna med tjockt, kastanjefärgat hår, med en stor och tjock fläta". Hon gjorde fel. Absolut. Och jag hoppas vid Gud att det aldrig kunde ha varit jag som kommit på tanken. Men man kan aldrig veta.

Melodifestivalen 2010

Samlingscd:n med de svenska låtarna från årets svenska melodifestival går varm i vår bilstereo. Och jag fascineras över hur de olika låtarna får mig att blixtsnabbt byta mental ålder, känslotillstånd och minnen.

Crucified Barbara får mig att bli högstadietjejen, med tuperad pannlugg och svarta spindelfransar som ville ha all musik i moll -helst hårdrock för att känna att saker var som de skulle. Timotej flyttar mig till Åminne folkpark sommaren i slutet av högstadiet där lystna blickar kastas och stulna blickar fångas mellan parkerade bilar och vingliga ben. Fantasierna börjar födas om vad en sommarnatt kan medföra. För att andetagen sedan blir tyngre och blicken smalare när doctor doctor sätter in och vittnar om en ålder där ens kvinnlighet tar sig helt andra uttryck. Alcazar får mig att helt glömma killar för att tillsammans med glada tjejer känna lusten att dansa, dansa, dansa och Kalle Moreus får mig att vilja sätta mig ned, smeka kinden på en älskad man och känna att med dig vill jag bli gammal.

Det är så skönt att märka att alla mina flickor, kvinnor, tanter än finns kvar och samsas i mig i en enda schizofren symfoni.

Arn

Igår kväll låg jag och tittade på den nya tv-serien Arn med mina två äldsta barn. Kanske det inte är den mest barnvänliga serien, men jag minns själv hur fascinerad jag var när jag tillsammans med mina föräldrar fick titta på "vuxen"-tv.

Jag försöker uppfostra mina barn, speciellt mina flickor till självständiga, tuffa kvinnor med ett stort hjärta, som för den skull inte svämmar över i onödan. Därför blev jag smått konfunderad över att min dotter på 10 år automatiskt blundade när spjutet trängde genom manskroppen, medan min åtta åriga son fascinerat lutade sig närmare tv:n. Det är absolut inget i detta fall som har med uppfostran att göra! Frågan är ju sedan om det har med personlighet eller kön att göra.

En intressant man

Jag hörde för några dagar sedan om en intressant man som jobbade som närvårdare på ett äldreboende. Vad som gjorde honom så intressant i mina ögon var hans inställning till dementa personer. De flesta av oss blir ju smått irriterade när dementa personer frågar eller berättar samma sak om och om igen. Samtidigt som det är sorgligt och även skrämmande.

Men denna man hade en ängels tålamod och jag fick höra hans strategi. Han hade gjort det till en konst och en skön utmaning att alltid ha ett nytt svar på samma fråga. För honom blev det aldrig enformigt med samma fråga. Det var bara en ännu större utmaning att komma på ett nytt svar. Den inställningen fascinerade mig oerhört!

Mina barndoms tanter

Jag håller på och återupptäcker min barndom. Förra helgen besökte jag nämligen fyra tanter som allihop starkt kan förknippas med när jag var liten och brukade gå på Martha-träff med min farmor. Det var fyra skruttiga tanter, som jag inte träffat på 25 år, men som ändå liknade sig väldigt mycket. Det var en märklig känsla.

Hur skulle jag presentera mig? Jag har ju inte längre samma efternamn. Det var en lite lustig känsla att presentera sig som Harry och Gittans dotter. Eller Elsas barnbarn. Det var länge sedan man identifierade sig med det. Men det är så de alltid har tänkt på mig ...

För mig har de alltid varit tanter. När jag tänker efter var de ju inga tanter när jag var liten. De var kring 50 år gamla och idag har jag många goda vänner i den åldern. Inte ser jag dem som gamla! Men för den 7-åriga Maria var de gamla och de förblir gamla i mina ögon. Tänk om det även är tvärtom. Att de än idag ser mig som en liten flicka. Trots att jag har hunnit bli mor flera gånger om. Trots att jag idag åker till jobbet på morgonen och pustande tar mig hem igen på kvällen. Kanske jag i deras ögon är den ljuslockiga flicka som Regina kallade för solstråle. Kanske det är så. Kanske det är därför de bjöd mig på karameller. Det kändes faktiskt som att, nja inte direkt vara liten igen, men i alla fall vara lite yngre. Det var en glimt av barndomen.

Glad

Detta foto gör mig så obeskrivligt glad...

Same

På Åland såg jag en fotoutställning av Harry Johansen kring samer. Så vacker! Jag blev så berörd. Ett sådant stolt folk. Som ingen bryr sig om (inte jag heller). Ett folk som lever nära naturen. En natur som försvinner allt mer.

Mitt i allt kände jag en rysning inne i kroppen och en tanke som for genom huvudet. Jag måste få se samer! På riktigt!

Kolla in hans foton på Flickr.

Biologiska barn

För mig har det inte varit viktigt att känna att jag för släkten vidare, eller att mina gener delas av en annan person. Jag kunde lika gärna ha adopterat barn som att skaffa egna. Ändå fascineras jag av likheter man ser hos sina barn som man direkt förknippar med släktingar.

Min son har en ovana att när han blir ivrig och talar snabbt göra ett litet ljud som låter som att han drar in saliv. Det låter värre än det är, må jag garantera. Och exakt samma ljud gjorde min farfar. Varje gång jag hör min son tänker jag på min farfar.

Min dotter är en kopia av mig. Inte till utseendet, men till sättet. Kanske det kommer att bli som min mamma alltid brukade säga under min uppväxt -" Man blir mest irriterad över dåraktiga saker som du envisas med att göra och som jag vet att jag var lika dåraktig att själv göra".

Det fatala ödet

-"Är du fatalist?" var frågan jag en gång fick under en anställningsintervju. Eftersom jag ogärna blottar strupen, skrattade jag till och replikerade med -"Nåja, så långt kanske jag inte skulle vilja gå", trots att jag inte hade en aning om vad det betöd. Efter intervjun slog jag upp det i ordboken och fick lära mig att en fatalist tror att allt är ödesbestämt.

Idag har jag tänkt på ödet. På hemväg efter en promenad i friska luften kände jag när jag såg vårt hus på långt avstånd att det är mitt öde. Att bo i vårt hus, med min familj. "Mitt öde" låter så negativt, men i detta fall är ju mitt öde fantastiskt. Ödet är kanske vad man får av livet och att man sedan gör det till vad det blir själv.

Så gick tankarna till min mormor och morfar som på ålderns höst ännu är kära som klockarkatter. Min mormor ville som ung bli barnskötare, min morfar var en lovande idrottsman. Var deras öde att träffa varandra, bli kära och tvingas avstå från sina drömmar? För så var det ju på den tiden. Det var svårt att vara framgångsrik idrottsman med fem barn som skulle försörjas på ett jordbruk. Jag har aldrig hört att morfar skulle gräma sig. Jag har däremot hört att man grämer sig för hans skull. Men hans öde var att få fem barn med mormor. Och lycklig? Ja det tror jag att han är. Som mormor sa idag -" Vi skulle aldrig vilja vara utan varandra"

Minifinlandia

Igår inleddes sportlovet med Minifinlandia. En skidtävling som arrangeras av den lokala sportförening som vi är aktiva inom. Det var ungefär 100 barn som gav sig ut i skidspåret, så även min fyraåring, vars uppgift för dagen var att skida tre varv runt sportplan. Vilket kaos! Någon tjutade, någon föll, någon vilade och resten stod i kö bakom och väntade att få slippa förbi.

Före starten hade jag berättat för min dotter att hon kan byta spår för att lättare komma fram. -"Hur gör man då?" frågade hon överraskat. En kunskap som visade sig bli viktig under dagens lopp. Där kom hon som en liten zick zackande sportbil mellan körfilerna. Dessutom hade hennes prestationslystna mamma placerat henne först vid starten, vilket gjorde att hon slapp den värsta tumulten. Och hon log och stakade för brinnkära livet påhejandes av en ivrig mor som stolt sprang efter till målet för att snopet konstatera att hennes far skickat ut henne på ett extra varv eftersom han trodde att hon inte var klar. Nåja, det var ju ingen tävling, försöker hennes mor intala sig.

Men vad roligt det är att heja på alla barnen. (Varför gör inte alla föräldrar det?). En del ser jätteförvånade ut över att en främmande person säger att de är duktiga, andra sätter i en ny växel och får turbofart, en liten flicka upplyste mig varje varv om att hon tränat jättemycket : )

och alla, alla var jätteduktiga.

(och hade jag kunnat skriva med små bokstäver hade jag nu skrivit att alla, alla var jätteduktiga, men undrar om inte min dotter var lite extra duktig i alla fall)

Frökatalogtittarkväll

En tanke som jag ibland tänkt är att om familjens ekonomi minskar -innebär det då att man måste avstå från en mängd fritidsintressen och resor som man skulle sakna? Eller upptäcker man nya sätt att roa sig på? Något jag till min stora glädje märkt är att när man börjar tänka på saker och ting på ett annat sätt, får man gemensamma nämnare med nya människor, människor som förflyttas från att vara bekanta till att vara vänner. Och plötsligt gör man saker som man inte gjort tidigare.

Något jag gjorde för några veckor sedan som jag aldrig gjort tidigare var att jag tillsammans med några nyvunna vänner ordnade en frökatalogtittarkväll. Där satt vi runt vårt köksbord och bläddrade i kataloger, drömde om våren och diskuterade sparris, tomatfrön och örtplantor. Jag, vars trädgårdserfarenheter består av att få klena morötter pga att jag tycker synd om de bortgallrade morötterna eller av att plocka tomater från plantor inhandlade på blomgården passade på att fråga om man kan odla majs hos oss, hur man tillreder jordärtskocka och om man kan äta baljorna på alla bönor.

Nu är fröna beställda och vi väntar ivrigt på att börja driva upp och plantera. I sommar kan jag besöka mina nya vänner, inspektera deras grödor och till hösten kan vi träffas och tillreda våra skördar. Med nya vänner kommer nya tankar. Det är lycka.

Jag är för fet för ett fuck, kan inte nå ner till marken nå mer...la la la la

Jag har bestämt mig för att aldrig bli tjock. För många år sedan bestämde jag ett tal på vågen som aldrig får överskridas utan disciplinära åtgärder. Och nu är jag där. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet, slänga chokladen i roskis och masa sig ur soffan.

Banta gör jag aldrig. Dieter orkar jag aldrig hålla reda på (och jag måste erkänna att som kvinna helt kunna stryka kunskapen om Atkins, Cambridge, LCHF, GI etc är en stor befrielse). Och nej, jag vet faktiskt inte skillnaden mellan en protein och en kolhydrat. Istället vet jag att om jag slutar äta godis och börjar springa, då försvinner sötsuget, min mage plattas till , mina vader hårdnar, mina steg blir spänstigare och min hållning rakare.

Kroppen börjar kännas gammal. Det finns ingen återvändo. Skulle jag inte tycka att löpning är relativt hjärndödande så vore det ju väl. Jag har aldrig kommit till det stadiet när jag tycker det är skönt. Och jag springer ändå en hel del. Min hjärna funderar aldrig ut svar på mina problem medan jag springer. Istället är den iställd på hur långt det är kvar. Och aldrig slutar det kännas tungt heller. I år har jag dock bestämt mig för att löpnjuta. Har bara inte riktigt kommit på hur än.

Bloggar

Jag har tidigare nämnt att jag inte brukar orka läsa bloggar. Har fullt upp med att hinna skriva några rader i min egen. Men det gäller bloggar i allmänhet. När man hittar bloggar där man har en relation till personen bakom bloggen läser man ju med en helt annan känsla.

Idag fick jag tips om en blogg på Åland som jag tyckte var trevlig. Via den bloggen fick jag nys om en massa sidor som jag annars aldrig hade hittat. Och det är ju också en tjusning med bloggar, att de är ledtrådar till platser man kanske söker utan att egentligen veta om det.

Via den bloggen fick jag i alla fall nys om en vacker "recepttidning" på nätet. Nu vill jag i min tur tipsa mina läsare.

http://www.leparfait.se/

Läs och njut. Om inte annat så i tanken.

Köttrea

Jag har alltid tyckt om att shoppa! Har man varit tvungen att skriva ned sina fritidsintressen har shopping alltid rymts med. Då njöt jag och kopplade av. Jo jag skriver i imperfekt för så är det inte längre.

För det första har jag konstaterat att jag använt högst hälften av mina kläder än i vinter. För det andra har jag de senaste åren köpt kläder som jag bara tycker jättemycket om, vilket gör att jag inte kan slänga dem, vilket gör att jag aldrig känner att jag är utan kläder. För det tredje har jag försökt att minska min komsumptionsiver (skriver man faktiskt det med p? Orkar inte kolla).

Men det är onekligen lite tråkigt.

Men betänk att den mänskliga hjärnan är en intressant liten grej som förvanskar och förvrider samtidigt som den skapar en gemensam nämnare i våra handlingar. För det är nästan så att jag skäms för mig själv när jag efter torsdagens matinköp stolt konstaterade för mig själv att

-"Oj vad jag hittade mycket billigt kött idag! Vilken bra inköpsresa det här var".

Hur skrämmande är inte det? Men jag hade faktiskt hittat massor av eko maletkött till frysen nedsatt med 30 %. Men nog borde det väl vara roligare att hetsa upp sig över en vacker klänning än över en bröstfilé naturell. Broilerbröst måste jag väl tillägga eftersom orden hetsa upp ingick i samma mening. Och nog är man väl mera attraktiv med snygga kläder på kroppen än massor av malet kött inne i kroppen?

Tvål och smörpapper

När jag var liten tvättade man sig med tvål. Egentligen var jag ganska gammal när duschkrämen kom. Mina barn har nog aldrig tvättat sin kropp med tvål. Hur konstigt är inte det. Borde det inte vara mera miljövänligt att tvätta sig med en tvålbit än med duschkräm i plastflaska? Inte vet jag. Men nu har jag köpt tvål och tänker göra ett försök. Återkommer.

En annan sak som plötsligt flaschade förbi min inre syn är när min farmor gräddar rågbröd och istället för smörpapper strör lite mjöl på plåten. Det funkar ju hur bra som helst! Och nu känner jag ju sig lite IQ-befriad som skriver om ett sådant enkelt knep. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Samtidigt är det ju lite befriande. Om jag mitt i allt kommer på en sådan enkel sak, ja då borde det ju finnas enormt med andra enkla, smarta saker att upptäcka!

konsten att hålla sig till sak

Det är sällan jag orkar bry mig om att läsa insändare i tidningen. Det kan kanske tolkas som att jag antingen har för fullt upp med att hålla reda på vad jag själv tycker och tänker eller att jag är ovanligt egocentrisk.

Idag var dock ett undantag. Jag läste en insändare skriven av någon som var för pälsnäringen. Hon förbarmade sig över den debatt som förs mot pälsfarmare och den påstådda filmningen av vanskötta djur. Fint så. Är själv inte överförtjust i pälsnäringen, men tycker att det är upp till var och en att själv ta ställning till om man vill använda päls eller inte. Vill man, leder detta enligt marknadsmässig logik, till att det finns de som vill tillgodose dina behov, vilket i sin tur leder till att det finns pälsfarmare. Det är ett val man gör. Och en människa skall inte ställa sig över någon annan människas val.

Nåja, nu var det inte direkt sakinnehållet i sig jag tänkte skriva om utan snarare mängden sak som insändarskribenten förde fram. Roligt med människor som för fram en åsikt. Som fattar pennan och skriver vad de tycker. Trovärdigt. Tills människan ifråga skenar iväg och passar på att när hon en gång har det skrivna ordet till vapen fyra av en extra salva.

För mitt i allt förbarmar hon sig över Helsingfors stad som infört en vegetarisk dag i veckan åt skoleleverna. Blev steget till pälsdjursnäringen här långt eller längre? Än en gång förundras jag över den bristande konsten att hålla sig till sak. Två goda saker blir sällan bättre tillsammans. Istället upplevs man som ett kråkbo -spretigt och oformbart.

Nu hör inte till saken att jag utnämner mig själv till expert på att hålla mig till sak. Mina blogginlägg får bevisa motsatsen. Men det är lättare att upptäcka balken i den andras ögon eller hur det nu var...

fyra möjligheter till rikedom

Min barndomsvän sände mig en dag ett mail där ivern lyste mellan raderna. Hon hade varit på en föreläsning om hur man odlar sin rikedom (eller något liknande). Kontentan var i alla fall att man måste lägga ned sin energi på att komma på sätt där pengarna rullar in medan man ligger i badkaret. (Med tanke på hur lite jag ligger i vårt badkar skulle det inte hjälpa mig så mycket). Nu försöker jag ju febrilt intala mig att pengar inte är allt här i livet så jag försökte att inte smittas av hennes iver (svårt!).

Det som i alla fall var lite kul var när hon återgav föreläsarens beskrivning av rikedom. Vi har två tillgångar -tid och pengar. För det första har vi människor som har mycket tid och lite pengar. De är troligtvis arbetslösa eller pensionärer som misslyckats med sitt fondsparande. Så har vi de som har lite tid och mycket pengar. De människorna har vanligtvis en ledande och ansvarsfull position i samhället. Eller så har de lyckats som företagare. De människor som kan stoltsera med såväl lite tid som lite pengar då? Ja här hittar vi vanliga löntagare. De människor som har mycket tid och mycket pengar, ja det är endast de människor som kan kallas rika. Och det är efter detta sista tillstånd vi alla borde sträva.

Det finns ju som jag ser det bara ett litet krux. Det ena ger väldigt sällan det andra. Föreläsaren lär ha sagt att skriva böcker och äga fastigheter är två exempel på aktiviteter som om man har tur leder till mycket tid och mycket pengar. Så det är ju bara att hoppas.

Döden, döden

I går läste jag en dödsannons i tidningen över en kvinna som dött vid 45 års ålder. Hon efterlämnade man och tre barn, varav den yngsta dottern var fem år. Hela dagen gick jag och tänkte på kvinnan, som inte längre kunde leva och som inte längre kroppsligen kunde vara tillsammans med sin familj. För minsta lilla sak jag gjorde slog det mig hårt att det här kan inte den kvinnan längre göra. Får man inte dödsångest för mindre så säg. Och känner man sig inte oändligt tacksam så vete tusan vad som får en att känna tacksamhet.

Det är i sådan situationer som åtminstone jag reflekterar över om jag tar tillvara mitt liv. Gör jag det? Kanske. Men säkert kan jag bli mycket bättre på att leva mitt liv levande.

Jag har precis avslutat en bok om Soren Kirkegaards tankar och liv. När jag bläddrar genom boken fastnar en mening som jag skrivit i marginalen. Vilken lycka att få vara nyfiken på sig själv. Kirkegaard skriver nämligen att gåtfull skall man inte vara bara i andras ögon utan även i sina egna. Idag är jag på ett sätt, imorgon kan jag vara någon annan. Jag kan inte låta bli att undra över denna andra, över mig själv som möjlighet. Enligt Kirkegaard är sökandet livet. Men jag kan inte sluta undra om vi är många som söker efter livet, efter vad vi tror är vårt liv. Och plötsligt hittar vi det genom döden bara för att konstatera att det var vårt liv.

Bästa vän tävling

I förrgår kom min yngsta dotter hem med en lapp från dagis där det stod ungefär följande:

På söndag är det vändagen. Därför ägnar vi oss hela denna vecka till att tala om hur en bra vän är. Att man leker med varandra, hjälper varandra, säger fina saker åt varandra etc. Vi kommer även att dela ut klistermärken när barnen gör något som karakteriserar en god vän. T.ex. tar med ett annat barn i leken. På fredagen kommer vi att se vem som har mest klistermärken och så utser vi veckans vän.

Det tog en stund innan jag insåg varför lappen och "tävlingen" störde mig så mycket. Jag är ju som sagt tävlingsmänniskan personifierad, som inte ens klarar av att låta småkillarna vinna i fotbollsmatchen mellan föräldrar och barn. Jo, jag tycker inte man skall tävla i vänskap av den anledningen att när det kommer till en tävling, skall det alltid gå att säga -"Det är inte viktigast att man vinner" (annars kan de sluta som jag). Men att förlora i den här tävlingen är en dubbelförlust. Dels för att man inte vinner (trots att det är viktigast att vara med) och dels för att en förlust direkt betyder att man inte är en så värst god vän. För så är det ju. Än hur man försöker förklara att det skall sporra till goda gärningar.

Min lilla dotter kom hem första dagen och sa att hon inte fått ett enda klistermärke och att Sofia fått ett för att hon var så duktig att klä på sig (!) och andra dagen kom visserligen min dotter stolt hem och sa att idag hade hon fått ett klistermärke, men hon hade ingen aning om varför. Så mycket var orsak och verkan värt i det här fallet.

Imorgon är grand dö finall. Min dotter har egentligen en ledig dag, men hon skall absolut åka till dagis för att se vem som vinner. Vem som blir veckans allra bästa vän. Som vinner godhetspriset över de andra små usliga liven.

Det sitter en liten fågel

Jag har börjat på skrivkurs för nybörjare. Imorgon har vi min andra träff. Vi fick i uppgift att ta med oss en favoritdikt. Skit också. Jag som aldrig har läst dikter. Man kan väl inte vara så egenkär att man tar med den enda dikt man skrivit i hela sitt liv (en dikt som jag dessutom stolt kan deklarera att jag vunnit pris med i en dikttävling). Dikter är inte min grej. Varken att läsa eller att skriva (eller det kanske det är, vad vet jag).

Men en dikt har jag i alla fall plockat med mig. Fast för mig är det en sång.


Fågeln

Där sitter en liten fågel på havets vilda strand. Långt borta uppgår solen i gyllene morgonland.

Där vinkar emellan rosor en port av rubiner och gull. Det växer i fågelns hjärta en lust så längtansfull.

Han flyger mot morgonrodnan,skön vinkar dess purpurkust;han flaxar med svaga vingar,han sjunger med mäktig lust.

Allt längre, allt längre han ilar,han skådar bakom sig ej mer,tills, vart han vänder blicken,blott öde vatten han ser.

Han flyger tills vingen brister,han sjunker i böljande hav ―och aftonen ler i rosor och stjärnan i guld på hans grav.

― Josef Julius Wecksell (1838-1907)

Den här dikten/sången brukade min farmor sjunga för mig när jag var liten och jag grät varje gång för jag tyckte den var så sorglig. Den här sången sjöng jag för min farmor när hon stilla dog bort. Plötsligt såg jag ett budskap i den som jag inte tänkt på tidigare. Och det är väl så med bra dikter, att de skall kunna läsas i olika skeden av livet och ge tröst och vägkost i den situation man befinner sig i just då.

Roligast och tråkigast

Förra året var min man på ett föräldramöte till dagis där man diskuterade barns språkinlärning. Föreläsaren tog upp hur lite man egentligen pratar med sina barn under en dag. -"Det är bara att tänka efter hur ni gör när ni kör bil", lär hon ha sagt. De flesta lyssnar på radio/musik, eller så är det föräldrarna som samtalar i framsätet för att med jämna rum utbrista -"Men nu är det mamma och pappa som pratar!" när det från baksätet hörs -"Vaaa? Vad säger ni? Vad menar ni?". Jag är tapper. Jag försöker vrida av ljudet på radion för att ställa en fråga, för att sedan få ett hastigt svar och en liten hand vrider upp ljudet igen. Och ja, det är ju skönt att bara slappa och lyssna på musik. Säkert även för ett barn.

Och vad pratar man med ett barn om? Säkerligen om allt mellan himmel och jord. Men vad gör man om man inte har pratsamma barn?

Vad jag kommit på är att jag "tvingar" mina tre barn att i tur och ordning berätta den roligaste och den tråkigaste saken som hänt under dagen. Det här funkar bra. Nu märker man att de under dagen samlar på sig roliga och tråkiga saker att berätta. Och en rolig sak blir ofta ganska många. Och jag behöver inte nöja mig med konversationen -"Hur var det i skolan?" -"Bra" -"Har det hänt något särskilt?" -"Nä".

Lika åt olika

För några dagar sedan fick jag höra något som jag tyckte var så bra!

-" Det är orättvist att behandla alla lika, eftersom alla människor är olika".

Jag skäms

Veckan som gick gjorde jag något som jag riktigt skäms för, som jag alltid reagerat på när andra gör och som fått mig att tänka att en del personer tänker med annat än med hjärnan.

Jag gjorde mig rolig på min dotters bekostnad. Jo, jag vet. Man riktigt ryser i kroppen när man läser det (och skriver det). Så skall en mamma inte göra. Hela tiden ser jag dock mammor och pappor som gör just det. Och nu kan jag då sälla mig till deras skara.

Saken är den att vi skall köpa höns. Alla i vår familj skall få en egen höna och Affe-hunden han skall få en tupp. En kväll satt vi vid matbordet och funderade på vad våra hönor skall heta. Vi skrattade över att vi kunde döpa tuppen till skolans rektor och alla hönorna till skolans lärar(innor). Vår yngsta dotter ville dock döpa sin höna till favoritfröken på dagis. Åååååh, guuuulligt!

Följande dag när vi kom till dagis blev det på något konstigt vis tal om att vi skulle skaffa höns och jag viskar åt min dotter -"Säg åt fröken vad din höna skall heta" -"Nej", sa hon förläget. -"Jo vad skall din höna heta"? -"Hon skall heta mamma". (Ett smidigt sätt för en fyraåring att ta sig ur en prekär situation. -"Nej, hon vill döpa sin höna till Sofia" sa då hennes hemska mor och avslöjade sin dotter. Dagistanten Sofia blev glad och så funderade vi tillsammans på om hönan Sofia skulle värpa mest ägg av alla och om min dotter skulle ta med sig ett ägg till Sofia. Inga sura miner.

När jag åkte därifrån hade jag dock riktig ångest. Vad hade jag gjort! Bläää, vad hemsk jag varit.

Hur kan jag tro att mina barn skall känna att de kan anförtro sig åt sin mamma om hon vitt och brett raljerar med deras roliga historier (som knappast är så roliga enligt dem). Jag mindes med tårar i halsen att min dotter ibland hade viskat åt mig -"Mamma, du säger väl inte det här åt någon?"

Så när jag kom hem tog jag min dotter åt sidan och bad henne om ursäkt. Och sa att mamma aldrig skulle berätta saker mer utan att fråga henne först. Att man kunde berätta vad som helst för mamma utan att bekymra sig om att någon annan fick veta det.

Ja förra veckan lärde jag verkligen mig en läxa.

Tissar

Jag blir lika förvånad varje gång jag hör någon använda ordet "tissar" om sina bröst. Tycker det är så otroligt fult. Trodde först att det hade att göra med gammal dialekt, eftersom jag ibland när något av mina barn var baby fick frågan -"Vill an ta tissin?" -"Tissar an än?", men idag hörde jag faktiskt det i radio när radioprataren talade om sina egna obefintliga tissar.

Jag tycker det ger fel signaler åt oss kvinnor att vi har tissar. Vi har vackra bröst!

Och när jag nu var inne på det började jag sitta och tänka på våra könsdelar. Hur typiskt det är att män har en massa namn på sina genitalier, bara att välja på situation och önskad nyansering. Vi har allt från det smågulliga Peter-Nicklas, kickelin och snoppen till mera neutrala penis och kuk till det smått fascinerande ordet åderpåle (ha ha har faktiskt hört det en gång). Vad har vi? Snippa, slida, fitta och underliv. Inget känns bekvämt. Det första är för barnsligt, det andra för sterilt, det tredje ett skällsord och det fjärde låter som en benämning av ett område med egna invånare av okänd aktiv sort. Ja men förlåt. Jag glömde ju. Vi har ju även de användbara ordet Mutta. Varför klaga?

Vem är jag?

Just nu tycker jag det är riktigt spännande att vara mig själv. Jag vet inte alls vad jag kommer att hitta på och är faktiskt nyfiken på mig själv.

Jag vet inte direkt om det började på ett flygfält i Göteborg i december 2008, men det är ett av de första minnena jag har av att mina funderingar mer och mer började dras åt ett visst håll.

Det är sent på kvällen och jag sitter med min kollega/vän och väntar på flyget som skall ta oss från Göteborg till Stockholm. Det är några veckor kvar till jul och jag säger åt min vän att egentligen känns det som jag inte borde vara här. Jag längtar så hem till min familj. Det var kanske då jag började fundera på om jag borde vara hemma mera. Inte så att jag är hemma ovanligt lite. Tvärtom är jag hemma nästan varje kväll och hela helgerna med mina barn. I en jämförelse med andra mammor är det inte så att jag nödvändigtvis drar det kortaste strået. Men varför jämföra sig med andra, när man i en jämförelse med sitt drömliv märker att man inte har det som man skulle vilja ha det?

Under hela 2009 har jag velat fram och tillbaka. Jag borde jobba mindre. Jag borde vara hemma mer. Det är så roligt att jobba. Jag skulle bli tokig hemma. Och plötsligt är det december 2009 och jag märker till min fasa att det gått ett år sedan kvällen i Göteborg och det inte har hänt någonting! Och plötsligt får jag signaler av det ena och det andra slaget. Säkert är det jag själv som letar efter signaler som skall rättfärdiga mitt beslut, men konstigt är det i alla fall att det plötsligt dyker upp en människa som jag knappt känner som säger åt mig (på ett väldigt vänligt och medkännande sätt) att hon tycker att jag gör orätt mot mig själv och min familj som jobbar så långa dagar (vilket jag i och för sig tycker att jag inte gör).

Och då! Pang! Jag gick till min chef och bad om att få jobba 60 % i fyra månaders tid. Och ja, det fick jag. Jag har en klok chef. Han sa att det är bättre att jag jobbar effektivt tre dagar i veckan än på halvfart i fem dagar, ständigt funderande på om jag borde göra något annat. Och så är det ju.

Så från och med april kommer jag att ha fyra dagar i veckan på att göra en massa andra saker. Först och främst vara med mina barn, men jag känner att visst hinner jag med mer än så. Och då menar jag inte "jobb" utan att baka, att fixa, att trixa, att skriva, att tänka, att blänka ...

Plötsligt läser jag böcker om hur man lever innerligt, hur man växlar ner och mina tankar vandrar från det ena alternativet till det andra. Och visst, det har dom gjort tidigare, men skillnaden är att nu kan jag! Nu kan jag göra nästan precis vad jag vill! Oj vad spännande! Få se vad jag hittar på

Spara ström

Idag köpte vi en ny printer till vårt jobb. När jag skulle åka hem bestämde jag mig för att stänga av printern och spara lite ström. Det var ju ändå helg. Men tänk! Jag hittade inte avstängningsknappen! Jag sökte och sökte och till sist gav jag upp.

Varför tillverkar man, i en tid när man borde tänka på miljön och spara el, inte apparater där man enkelt kan stänga av dem? Är det för mycket begärt?

80 %

De flesta av oss vill ju vara duktiga på det vi gör. Och jag? Ja jag är prestationsångesten personifierad. Därför var det hälsosamt att läsa Paul Ardens fråga So, how good do you want to be?

Vill jag vara ganska bra? Bra? Väldigt bra? Bästa inom ditt område? Bäst i världen?

Bäst i världen? Nää, det tycker jag väl ändå inte. Bäst inom mitt område? Skulle i och för sig vara trevligt, men medför även ett väldigt stort ansvar. Väldigt bra? Ja där hittar man nog mig, hoppas jag. Lite extra bra vill jag nog vara. Samtidigt drar jag mig till minnes, att forskning visat att det i stora drag krävs 10 000 h arbete för att kunna titulera sig expert. 10 000 h. Det blir 10 år. 10 år när man gör samma sak. Varje dag. Så man kan välja mellan att bli expert på något eller bra (eller väldigt bra) på flera olika saker.

Så nu har jag bestämt att jag kommer inte att ägna livet åt att bli expert. Skönt, så var det bestämt. Mitt mål skall bli att ses som väldigt bra i ett jobb där jag jobbar 80 % av min kapacitet. Jag menar, varför jobba till 100 % och slita ut sig om betraktas som duktig vid 80 %? Fniss...

Fniss...

Bloggmani

Att skriva blogg är jätteroligt. Hjärnan tar sådan krumsprång så det mitt i allt dyker upp saker på skärmen som riktigt förvånar en. Det är lite som mental kurragömma med sig själv.

Igår bakade jag rågbröd. Sååå avslappnande. Mitt i allt fick jag för mig att jag skulle fotografera mina bröd. Hmmm... Och så ledde den tanken till något annat, nämligen att jag skulle ta ett foto ur mitt liv varje dag och sätta in det i en blogg. Det skulle liksom bli ett år på Flemmingsbacken. Så nu finns mitt första foto på min andra blogg flemmingsbacken.blogspot.com . Välkommen dit om du så önskar!

Idag tänker jag öppna en tredje blogg (en sluten sådan dock). På jul var vi några barndomsvänner som satt och pratade gamla minnen. Det blir ju lätt så när man träffas i gamla vänners lag. Var och en av oss kom ihåg lite olika saker och vi började fundera på hur stor bild man skulle få av sin barndom om man skulle sätta ihop allas minnesfragment. Dessutom är det ju ofta så att man triggar varandra. Jag minns något som får en klocka att ringa hos min vän Yvonne, som dessutom kompletterar med ytterligare detaljer. Så vi bestämde oss för att öppna en minnesblogg. I minnesbloggen skriver vi in små gemensamma minnen från de dagar när solen alltid sken, snön var upp till takkanten, lågstadieläraren bara var ute efter att bråka med oss och det krävdes stor tankeverksamhet att fundera över var ölen skulle gömmas. Sedan får alla andra ge sina detaljer till minnet och så skall vi se hur det växer.

Att skriva blogg kan också kännas ganska stressigt. Man har så mycket man vill skriva och så lite tid att skriva det på. Är man då inte korkad som dessutom drabbas av bloggmani så säg!

De ovanliga

Jag tror de flesta någon gång drömmer om att vara någon annan. Eller kanske rättare sagt att vara sig själv, men att leva som någon annan. Man drömmer inte nödvändigtvis för att man är trött på sitt eget liv, fast så naturligtvis kan vara fallet, utan mer för att tanken kittlar.

Jag kan inte minnas att jag drömt om att vara någon berömd person, någon rik person eller någon speciellt vacker person. Istället drömmer jag om de som bara är.

Boken "De ovanliga" är en bok som är fylld med personer som bara är. Som lever sitt liv, som de vill, utan att bry sig om (eller förstå) att detta gör att de med all rätt kvalar in i en bok med titeln "de ovanliga".

Min favorit i boken är utan tvekan Arne Ottosson. En gammal farbror som bor i en liten husvagn någonstans i Sverige.

"Uppe i en björk har Arne byggt en balkong av bräder. Dit klättrar han lika vigt som en katt och kan sitta i flera timmar för att betrakta omgivningen ur fågelperspektiv. -Jag har alltid drömt om att flyga. Att lyfta från jorden och se städer tända sina ljus långt därnere. Visst har jag råd att resa till Mallorca eller Kanarieöarna, men upplever nog mer uppe i björken. Nu har jag släpat lite ris och lagt under trädet. Kanske bromsar det lite om jag trillar ner! Dessutom är det bra för smådjuren att gömma sig i".

Arne är ovanlig. Jag tror också att han är ovanligt lycklig. Han är inte dum. Han lyssnar på radio och läser mycket. Det kanske är vi som är dumma. Vi som försöker vara som alla andra.

Nu såg jag också att det kommit en uppföljare "De ovanliga 2". Oj! Den ligger högt upp på min önskelista!

Matlista för 2010

Det här med matlagning är ju en syssla man inte kommer ifrån i en småbarnsfamilj. Så här har vi tänkt om vår matlagning gällande år 2010:

* Från 2009 tar vi med oss att varje vecka göra upp veckomenyer och bara handla det som behövs därtill. Oj vad vi sparat mycket pengar, tid och vånda genom detta. Och oj vad vi slänger lite mat. Kylskåpet är tomt varje vecka och det ser vi som ett gott tecken.

* Dessutom kommer vi att äta vegetarisk mat en gång i veckan. Detta är för oss en riktig utmaning, eftersom ingen tycker det är speciellt gott. Så har ni förslag på goda recept är det bara att dela med er.

* Vi kommer att minska på det röda köttet och öka på det vita köttet. Fåglar släpper inte ut några växthusgaser, de kräver mycket mindre vatten och foder per kilo kött och det lämnar väldigt lite avfall av en fågel. Det jag inte visste var att vi äter enbart 50 % av djurets vikt när det gäller nötkött. Dessutom ökar risken för tjock- och ändtarmscancer om man äter mycket rött kött. (Då skall man i och för sig äta väldigt mycket). Det här är också en utmaning eftersom våra barn inte är så förtjusta i kyckling.

Usch när jag skriver det här undrar jag verkligen om vi har ett kulinariskt 2010 att möta. Dessutom skall jag försöka minska på mitt sockerintag. Snyft!

Veckans fråga

När lurar man sig mer?

När man har en dröm och inte satsar på den
eller
När man satsar utan att förstå att det är en dröm?

Kyrkan

Igår frågade plötsligt min äldsta dotter varför vi nästan aldrig går i kyrkan. Hennes kompis och hennes familj går i kyrkan varje söndag. -"Ja, men de går inte i samma kyrka som vi", sade jag. -"Nej det vet jag, men jag vill ändå att vi skall gå i kyrkan!"

-"Då åker vi imorgon", sa hennes mor. För inte kan man väl hindra någon som vill gå i kyrkan, heller? Jag ställde lydigt klockan på nio (ja det var ju inte en så stor uppoffring) och så åkte vi iväg.

Vi hade en riktig turdag för det var den lååånga gudstjänsten, med nattvard och allt. Finemang tyckte min dotter, när jag påpekade att det kunde ta ganska länge. Om man summerar kyrkobesökarna denna söndag så var det jag och min dotter, 20 pensionärer, 4 konfirmander med deras (medsläpade?) föräldrar, tre par som tydligen var där för att höra när deras avlidna mors namn lästes upp och en kvinna med utländskt utseende med duk över huvudet. Hon satt längst bak. Det gjorde förresten alla andra också. Är det något jag har glömt? Varför sätter man sig inte på kyrkhalvan längre fram? Nåja, lite ont gjorde det i nacken när jag tittade upp på prästen i predikstolen, men annars hörde vi och såg bra. Men kanske det var pensionärer med dundersyn och dunderhörsel?

När vi väntade på att gudstjänsten skulle börja satt jag och tittade mig omkring i den välbekanta kyrkan och det slog mig att den egentligen är en ganska stor del av mig. Byggnaden i sig alltså. Jag har blivit döpt där, jag har konfirmerats där, jag har gift mig där, jag har döpt mina barn där, jag har begravt mina farföräldrar där, jag kommer att begrava mina föräldrar där och jag kommer högst troligt att själv begravas där. Ganska häftigt.

Så började gudstjänsten och den var väl en mittemellan bra gudstjänst. Helt ok. När det var dags för nattvarden tittade jag på när pensionärerna krycklade sig upp till altaret. -"Skall inte du gå?" frågade min dotter. Ja, varför är man i en kyrka, under en nattvardsgudstjänst om man inte tänker gå? Så jag gick. Och fick en flashback till hur fnittrig man var som konfirmand över att oblaten fastnade uppe i gommen. Inte för att jag fnittrade direkt, det var liksom mer ett minne. Och ännu en gång började jag fundera på traditioner och ceremonier. Om man riktigt tänker efter är man en länk i en lång, lång kedja. Nattvarden har ju firats i nästan 2000 år, på nästan samma vis. Så man är ju inte den första eller den sista som smuttar på vinet.

Så var denna gudstjänst slut och vår granne som fört sin konfirmand till kyrkan kom fram. -"Jag sa när vi kom till kyrkan att det liknade er bil, men så tänkte jag varför skulle ni vara här".

Varför inte?