Förra året var min man på ett föräldramöte till dagis där man diskuterade barns språkinlärning. Föreläsaren tog upp hur lite man egentligen pratar med sina barn under en dag. -"Det är bara att tänka efter hur ni gör när ni kör bil", lär hon ha sagt. De flesta lyssnar på radio/musik, eller så är det föräldrarna som samtalar i framsätet för att med jämna rum utbrista -"Men nu är det mamma och pappa som pratar!" när det från baksätet hörs -"Vaaa? Vad säger ni? Vad menar ni?". Jag är tapper. Jag försöker vrida av ljudet på radion för att ställa en fråga, för att sedan få ett hastigt svar och en liten hand vrider upp ljudet igen. Och ja, det är ju skönt att bara slappa och lyssna på musik. Säkert även för ett barn.
Och vad pratar man med ett barn om? Säkerligen om allt mellan himmel och jord. Men vad gör man om man inte har pratsamma barn?
Vad jag kommit på är att jag "tvingar" mina tre barn att i tur och ordning berätta den roligaste och den tråkigaste saken som hänt under dagen. Det här funkar bra. Nu märker man att de under dagen samlar på sig roliga och tråkiga saker att berätta. Och en rolig sak blir ofta ganska många. Och jag behöver inte nöja mig med konversationen -"Hur var det i skolan?" -"Bra" -"Har det hänt något särskilt?" -"Nä".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar