Det sitter en liten fågel

Jag har börjat på skrivkurs för nybörjare. Imorgon har vi min andra träff. Vi fick i uppgift att ta med oss en favoritdikt. Skit också. Jag som aldrig har läst dikter. Man kan väl inte vara så egenkär att man tar med den enda dikt man skrivit i hela sitt liv (en dikt som jag dessutom stolt kan deklarera att jag vunnit pris med i en dikttävling). Dikter är inte min grej. Varken att läsa eller att skriva (eller det kanske det är, vad vet jag).

Men en dikt har jag i alla fall plockat med mig. Fast för mig är det en sång.


Fågeln

Där sitter en liten fågel på havets vilda strand. Långt borta uppgår solen i gyllene morgonland.

Där vinkar emellan rosor en port av rubiner och gull. Det växer i fågelns hjärta en lust så längtansfull.

Han flyger mot morgonrodnan,skön vinkar dess purpurkust;han flaxar med svaga vingar,han sjunger med mäktig lust.

Allt längre, allt längre han ilar,han skådar bakom sig ej mer,tills, vart han vänder blicken,blott öde vatten han ser.

Han flyger tills vingen brister,han sjunker i böljande hav ―och aftonen ler i rosor och stjärnan i guld på hans grav.

― Josef Julius Wecksell (1838-1907)

Den här dikten/sången brukade min farmor sjunga för mig när jag var liten och jag grät varje gång för jag tyckte den var så sorglig. Den här sången sjöng jag för min farmor när hon stilla dog bort. Plötsligt såg jag ett budskap i den som jag inte tänkt på tidigare. Och det är väl så med bra dikter, att de skall kunna läsas i olika skeden av livet och ge tröst och vägkost i den situation man befinner sig i just då.