Döden, döden

I går läste jag en dödsannons i tidningen över en kvinna som dött vid 45 års ålder. Hon efterlämnade man och tre barn, varav den yngsta dottern var fem år. Hela dagen gick jag och tänkte på kvinnan, som inte längre kunde leva och som inte längre kroppsligen kunde vara tillsammans med sin familj. För minsta lilla sak jag gjorde slog det mig hårt att det här kan inte den kvinnan längre göra. Får man inte dödsångest för mindre så säg. Och känner man sig inte oändligt tacksam så vete tusan vad som får en att känna tacksamhet.

Det är i sådan situationer som åtminstone jag reflekterar över om jag tar tillvara mitt liv. Gör jag det? Kanske. Men säkert kan jag bli mycket bättre på att leva mitt liv levande.

Jag har precis avslutat en bok om Soren Kirkegaards tankar och liv. När jag bläddrar genom boken fastnar en mening som jag skrivit i marginalen. Vilken lycka att få vara nyfiken på sig själv. Kirkegaard skriver nämligen att gåtfull skall man inte vara bara i andras ögon utan även i sina egna. Idag är jag på ett sätt, imorgon kan jag vara någon annan. Jag kan inte låta bli att undra över denna andra, över mig själv som möjlighet. Enligt Kirkegaard är sökandet livet. Men jag kan inte sluta undra om vi är många som söker efter livet, efter vad vi tror är vårt liv. Och plötsligt hittar vi det genom döden bara för att konstatera att det var vårt liv.