Jag har bestämt mig för att aldrig bli tjock. För många år sedan bestämde jag ett tal på vågen som aldrig får överskridas utan disciplinära åtgärder. Och nu är jag där. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet, slänga chokladen i roskis och masa sig ur soffan.
Banta gör jag aldrig. Dieter orkar jag aldrig hålla reda på (och jag måste erkänna att som kvinna helt kunna stryka kunskapen om Atkins, Cambridge, LCHF, GI etc är en stor befrielse). Och nej, jag vet faktiskt inte skillnaden mellan en protein och en kolhydrat. Istället vet jag att om jag slutar äta godis och börjar springa, då försvinner sötsuget, min mage plattas till , mina vader hårdnar, mina steg blir spänstigare och min hållning rakare.
Kroppen börjar kännas gammal. Det finns ingen återvändo. Skulle jag inte tycka att löpning är relativt hjärndödande så vore det ju väl. Jag har aldrig kommit till det stadiet när jag tycker det är skönt. Och jag springer ändå en hel del. Min hjärna funderar aldrig ut svar på mina problem medan jag springer. Istället är den iställd på hur långt det är kvar. Och aldrig slutar det kännas tungt heller. I år har jag dock bestämt mig för att löpnjuta. Har bara inte riktigt kommit på hur än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar