lördag 24 april 2010

Utmätt tid


Det är kväll och jag sitter på ett slott i Örebro och lyssnar på en kvinna i 60-årsåldern som varvar vackra sånger med tänkvärda ord om livet.


Plötsligt tar hon fram ett långt måttband och ber två ur publiken dra ut 7,5 meter och sedan hålla i varsin ände. Både kvinnans mormor, farmor, farfar, morfar, mor och far hade dött i 75 års åldern. Därför var 75 det antal år hon gav sig själv att leva om hon skulle dö en naturlig död (därav 7,5 meter). Hon gick till början av måttbandet och började berätta om de olika åldrarna i hennes liv. Och plötsligt när hon kom till 6 meter stannade hon. För det var där hon befann sig just nu.


Kaboom! Vilket stark kraft det är att visualisera livet med ett måttband. Plötsligt insåg ju varje människa i rummet hur lång sträcka av hennes liv hon hade avlagt. Och hur lite hon i måttbandsmått mätt hade kvar. Jag tror att vi var många i rummet som satt och prickade in vår egen ålder på måttbandet den kvällen. Vår tid är utmätt.


Och det kanske är som en av mina tanter säger, att döden är en paradox. Att vi alla vet att vi skall dö, men att ingen av oss kan ta det till oss och fullt förstå. Inte heller en gammal tant.


Det andra jag kommer att ta med mig från kvällen är kvinnan användning av ordet "längtor". Vad längtar du efter? Vad är dina längtor? Kanske man kan kombinera dessa och sträva efter att få alla ens längtor att sammanfalla med den mängd måttband som vevas ut när ens liv mäts ut.

1 kommentar:

  1. Det vore säkert nyttigt att se sitt liv som måttband. Nyttigt och skrämmande. Jag tänker ofta på döden, och är inte ett dugg mindre rädd för den ändå.

    SvaraRadera