Döden i tunnelbanan

För några dagar sedan läste jag Expressen och huvudnyheten var naturligtvis bombdådet i Moskvas tunnelbana. I mitt stilla sinne undrade jag när det hade blivit naturligt och allmänt accepterat att publicera uppförstorade bilder på lik där identiteten utan svårighet hade kunnat fastställas.

Men det var egentligen två personers uttalanden om händelsen som fick mig att tänka till två gånger. I vanliga fall känner jag mig så känslokall att dylika händelser rinner av mig utan problem.

Per Wirtén, journalist på expressen, konstaterar att vad som skrämmer oss människor allra mest är självmordsbombarens fria val att trycka eller inte trycka. Att man kan välja, och väljer att utplåna sig själv och andra. Att en människa faktiskt känner att (i detta fall) hon lika bra kan dö och att hon dessutom känner en lättnad / befrielse / njutning i att även ta med sig andra i dödsögonblicket. Och vad som både skrämmer och fascinerar mig är att inse att det kunde vara jag. I en tid, på en plats där andra människor har dödat mina barn eller inför mina ögon skjutit min älskade man skulle jag förmodligen känna ett hat som för mig själv skulle rättfärdiga mina handlingar.

Wirtén avslutar sin artikel med att konstatera att en självmordsbombares död är ett rationellt val. Och att andra öppningar leder till att de gör andra val. Så sant, så sant! I ett liv där man mår bra bombar man inte sig själv och andra. Och vad blir det då för lösning på problemet när jag några sidor längre fram läser president Medvedevs ord "De är djur som skall utrotas".

"Det var en ung kvinna med tjockt, kastanjefärgat hår, med en stor och tjock fläta". Hon gjorde fel. Absolut. Och jag hoppas vid Gud att det aldrig kunde ha varit jag som kommit på tanken. Men man kan aldrig veta.