Mina barndoms tanter

Jag håller på och återupptäcker min barndom. Förra helgen besökte jag nämligen fyra tanter som allihop starkt kan förknippas med när jag var liten och brukade gå på Martha-träff med min farmor. Det var fyra skruttiga tanter, som jag inte träffat på 25 år, men som ändå liknade sig väldigt mycket. Det var en märklig känsla.

Hur skulle jag presentera mig? Jag har ju inte längre samma efternamn. Det var en lite lustig känsla att presentera sig som Harry och Gittans dotter. Eller Elsas barnbarn. Det var länge sedan man identifierade sig med det. Men det är så de alltid har tänkt på mig ...

För mig har de alltid varit tanter. När jag tänker efter var de ju inga tanter när jag var liten. De var kring 50 år gamla och idag har jag många goda vänner i den åldern. Inte ser jag dem som gamla! Men för den 7-åriga Maria var de gamla och de förblir gamla i mina ögon. Tänk om det även är tvärtom. Att de än idag ser mig som en liten flicka. Trots att jag har hunnit bli mor flera gånger om. Trots att jag idag åker till jobbet på morgonen och pustande tar mig hem igen på kvällen. Kanske jag i deras ögon är den ljuslockiga flicka som Regina kallade för solstråle. Kanske det är så. Kanske det är därför de bjöd mig på karameller. Det kändes faktiskt som att, nja inte direkt vara liten igen, men i alla fall vara lite yngre. Det var en glimt av barndomen.