Minifinlandia

Igår inleddes sportlovet med Minifinlandia. En skidtävling som arrangeras av den lokala sportförening som vi är aktiva inom. Det var ungefär 100 barn som gav sig ut i skidspåret, så även min fyraåring, vars uppgift för dagen var att skida tre varv runt sportplan. Vilket kaos! Någon tjutade, någon föll, någon vilade och resten stod i kö bakom och väntade att få slippa förbi.

Före starten hade jag berättat för min dotter att hon kan byta spår för att lättare komma fram. -"Hur gör man då?" frågade hon överraskat. En kunskap som visade sig bli viktig under dagens lopp. Där kom hon som en liten zick zackande sportbil mellan körfilerna. Dessutom hade hennes prestationslystna mamma placerat henne först vid starten, vilket gjorde att hon slapp den värsta tumulten. Och hon log och stakade för brinnkära livet påhejandes av en ivrig mor som stolt sprang efter till målet för att snopet konstatera att hennes far skickat ut henne på ett extra varv eftersom han trodde att hon inte var klar. Nåja, det var ju ingen tävling, försöker hennes mor intala sig.

Men vad roligt det är att heja på alla barnen. (Varför gör inte alla föräldrar det?). En del ser jätteförvånade ut över att en främmande person säger att de är duktiga, andra sätter i en ny växel och får turbofart, en liten flicka upplyste mig varje varv om att hon tränat jättemycket : )

och alla, alla var jätteduktiga.

(och hade jag kunnat skriva med små bokstäver hade jag nu skrivit att alla, alla var jätteduktiga, men undrar om inte min dotter var lite extra duktig i alla fall)

Frökatalogtittarkväll

En tanke som jag ibland tänkt är att om familjens ekonomi minskar -innebär det då att man måste avstå från en mängd fritidsintressen och resor som man skulle sakna? Eller upptäcker man nya sätt att roa sig på? Något jag till min stora glädje märkt är att när man börjar tänka på saker och ting på ett annat sätt, får man gemensamma nämnare med nya människor, människor som förflyttas från att vara bekanta till att vara vänner. Och plötsligt gör man saker som man inte gjort tidigare.

Något jag gjorde för några veckor sedan som jag aldrig gjort tidigare var att jag tillsammans med några nyvunna vänner ordnade en frökatalogtittarkväll. Där satt vi runt vårt köksbord och bläddrade i kataloger, drömde om våren och diskuterade sparris, tomatfrön och örtplantor. Jag, vars trädgårdserfarenheter består av att få klena morötter pga att jag tycker synd om de bortgallrade morötterna eller av att plocka tomater från plantor inhandlade på blomgården passade på att fråga om man kan odla majs hos oss, hur man tillreder jordärtskocka och om man kan äta baljorna på alla bönor.

Nu är fröna beställda och vi väntar ivrigt på att börja driva upp och plantera. I sommar kan jag besöka mina nya vänner, inspektera deras grödor och till hösten kan vi träffas och tillreda våra skördar. Med nya vänner kommer nya tankar. Det är lycka.

Jag är för fet för ett fuck, kan inte nå ner till marken nå mer...la la la la

Jag har bestämt mig för att aldrig bli tjock. För många år sedan bestämde jag ett tal på vågen som aldrig får överskridas utan disciplinära åtgärder. Och nu är jag där. Så nu är det bara att bita i det sura äpplet, slänga chokladen i roskis och masa sig ur soffan.

Banta gör jag aldrig. Dieter orkar jag aldrig hålla reda på (och jag måste erkänna att som kvinna helt kunna stryka kunskapen om Atkins, Cambridge, LCHF, GI etc är en stor befrielse). Och nej, jag vet faktiskt inte skillnaden mellan en protein och en kolhydrat. Istället vet jag att om jag slutar äta godis och börjar springa, då försvinner sötsuget, min mage plattas till , mina vader hårdnar, mina steg blir spänstigare och min hållning rakare.

Kroppen börjar kännas gammal. Det finns ingen återvändo. Skulle jag inte tycka att löpning är relativt hjärndödande så vore det ju väl. Jag har aldrig kommit till det stadiet när jag tycker det är skönt. Och jag springer ändå en hel del. Min hjärna funderar aldrig ut svar på mina problem medan jag springer. Istället är den iställd på hur långt det är kvar. Och aldrig slutar det kännas tungt heller. I år har jag dock bestämt mig för att löpnjuta. Har bara inte riktigt kommit på hur än.

Bloggar

Jag har tidigare nämnt att jag inte brukar orka läsa bloggar. Har fullt upp med att hinna skriva några rader i min egen. Men det gäller bloggar i allmänhet. När man hittar bloggar där man har en relation till personen bakom bloggen läser man ju med en helt annan känsla.

Idag fick jag tips om en blogg på Åland som jag tyckte var trevlig. Via den bloggen fick jag nys om en massa sidor som jag annars aldrig hade hittat. Och det är ju också en tjusning med bloggar, att de är ledtrådar till platser man kanske söker utan att egentligen veta om det.

Via den bloggen fick jag i alla fall nys om en vacker "recepttidning" på nätet. Nu vill jag i min tur tipsa mina läsare.

http://www.leparfait.se/

Läs och njut. Om inte annat så i tanken.

Köttrea

Jag har alltid tyckt om att shoppa! Har man varit tvungen att skriva ned sina fritidsintressen har shopping alltid rymts med. Då njöt jag och kopplade av. Jo jag skriver i imperfekt för så är det inte längre.

För det första har jag konstaterat att jag använt högst hälften av mina kläder än i vinter. För det andra har jag de senaste åren köpt kläder som jag bara tycker jättemycket om, vilket gör att jag inte kan slänga dem, vilket gör att jag aldrig känner att jag är utan kläder. För det tredje har jag försökt att minska min komsumptionsiver (skriver man faktiskt det med p? Orkar inte kolla).

Men det är onekligen lite tråkigt.

Men betänk att den mänskliga hjärnan är en intressant liten grej som förvanskar och förvrider samtidigt som den skapar en gemensam nämnare i våra handlingar. För det är nästan så att jag skäms för mig själv när jag efter torsdagens matinköp stolt konstaterade för mig själv att

-"Oj vad jag hittade mycket billigt kött idag! Vilken bra inköpsresa det här var".

Hur skrämmande är inte det? Men jag hade faktiskt hittat massor av eko maletkött till frysen nedsatt med 30 %. Men nog borde det väl vara roligare att hetsa upp sig över en vacker klänning än över en bröstfilé naturell. Broilerbröst måste jag väl tillägga eftersom orden hetsa upp ingick i samma mening. Och nog är man väl mera attraktiv med snygga kläder på kroppen än massor av malet kött inne i kroppen?

Tvål och smörpapper

När jag var liten tvättade man sig med tvål. Egentligen var jag ganska gammal när duschkrämen kom. Mina barn har nog aldrig tvättat sin kropp med tvål. Hur konstigt är inte det. Borde det inte vara mera miljövänligt att tvätta sig med en tvålbit än med duschkräm i plastflaska? Inte vet jag. Men nu har jag köpt tvål och tänker göra ett försök. Återkommer.

En annan sak som plötsligt flaschade förbi min inre syn är när min farmor gräddar rågbröd och istället för smörpapper strör lite mjöl på plåten. Det funkar ju hur bra som helst! Och nu känner jag ju sig lite IQ-befriad som skriver om ett sådant enkelt knep. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Samtidigt är det ju lite befriande. Om jag mitt i allt kommer på en sådan enkel sak, ja då borde det ju finnas enormt med andra enkla, smarta saker att upptäcka!

konsten att hålla sig till sak

Det är sällan jag orkar bry mig om att läsa insändare i tidningen. Det kan kanske tolkas som att jag antingen har för fullt upp med att hålla reda på vad jag själv tycker och tänker eller att jag är ovanligt egocentrisk.

Idag var dock ett undantag. Jag läste en insändare skriven av någon som var för pälsnäringen. Hon förbarmade sig över den debatt som förs mot pälsfarmare och den påstådda filmningen av vanskötta djur. Fint så. Är själv inte överförtjust i pälsnäringen, men tycker att det är upp till var och en att själv ta ställning till om man vill använda päls eller inte. Vill man, leder detta enligt marknadsmässig logik, till att det finns de som vill tillgodose dina behov, vilket i sin tur leder till att det finns pälsfarmare. Det är ett val man gör. Och en människa skall inte ställa sig över någon annan människas val.

Nåja, nu var det inte direkt sakinnehållet i sig jag tänkte skriva om utan snarare mängden sak som insändarskribenten förde fram. Roligt med människor som för fram en åsikt. Som fattar pennan och skriver vad de tycker. Trovärdigt. Tills människan ifråga skenar iväg och passar på att när hon en gång har det skrivna ordet till vapen fyra av en extra salva.

För mitt i allt förbarmar hon sig över Helsingfors stad som infört en vegetarisk dag i veckan åt skoleleverna. Blev steget till pälsdjursnäringen här långt eller längre? Än en gång förundras jag över den bristande konsten att hålla sig till sak. Två goda saker blir sällan bättre tillsammans. Istället upplevs man som ett kråkbo -spretigt och oformbart.

Nu hör inte till saken att jag utnämner mig själv till expert på att hålla mig till sak. Mina blogginlägg får bevisa motsatsen. Men det är lättare att upptäcka balken i den andras ögon eller hur det nu var...

fyra möjligheter till rikedom

Min barndomsvän sände mig en dag ett mail där ivern lyste mellan raderna. Hon hade varit på en föreläsning om hur man odlar sin rikedom (eller något liknande). Kontentan var i alla fall att man måste lägga ned sin energi på att komma på sätt där pengarna rullar in medan man ligger i badkaret. (Med tanke på hur lite jag ligger i vårt badkar skulle det inte hjälpa mig så mycket). Nu försöker jag ju febrilt intala mig att pengar inte är allt här i livet så jag försökte att inte smittas av hennes iver (svårt!).

Det som i alla fall var lite kul var när hon återgav föreläsarens beskrivning av rikedom. Vi har två tillgångar -tid och pengar. För det första har vi människor som har mycket tid och lite pengar. De är troligtvis arbetslösa eller pensionärer som misslyckats med sitt fondsparande. Så har vi de som har lite tid och mycket pengar. De människorna har vanligtvis en ledande och ansvarsfull position i samhället. Eller så har de lyckats som företagare. De människor som kan stoltsera med såväl lite tid som lite pengar då? Ja här hittar vi vanliga löntagare. De människor som har mycket tid och mycket pengar, ja det är endast de människor som kan kallas rika. Och det är efter detta sista tillstånd vi alla borde sträva.

Det finns ju som jag ser det bara ett litet krux. Det ena ger väldigt sällan det andra. Föreläsaren lär ha sagt att skriva böcker och äga fastigheter är två exempel på aktiviteter som om man har tur leder till mycket tid och mycket pengar. Så det är ju bara att hoppas.

Döden, döden

I går läste jag en dödsannons i tidningen över en kvinna som dött vid 45 års ålder. Hon efterlämnade man och tre barn, varav den yngsta dottern var fem år. Hela dagen gick jag och tänkte på kvinnan, som inte längre kunde leva och som inte längre kroppsligen kunde vara tillsammans med sin familj. För minsta lilla sak jag gjorde slog det mig hårt att det här kan inte den kvinnan längre göra. Får man inte dödsångest för mindre så säg. Och känner man sig inte oändligt tacksam så vete tusan vad som får en att känna tacksamhet.

Det är i sådan situationer som åtminstone jag reflekterar över om jag tar tillvara mitt liv. Gör jag det? Kanske. Men säkert kan jag bli mycket bättre på att leva mitt liv levande.

Jag har precis avslutat en bok om Soren Kirkegaards tankar och liv. När jag bläddrar genom boken fastnar en mening som jag skrivit i marginalen. Vilken lycka att få vara nyfiken på sig själv. Kirkegaard skriver nämligen att gåtfull skall man inte vara bara i andras ögon utan även i sina egna. Idag är jag på ett sätt, imorgon kan jag vara någon annan. Jag kan inte låta bli att undra över denna andra, över mig själv som möjlighet. Enligt Kirkegaard är sökandet livet. Men jag kan inte sluta undra om vi är många som söker efter livet, efter vad vi tror är vårt liv. Och plötsligt hittar vi det genom döden bara för att konstatera att det var vårt liv.

Bästa vän tävling

I förrgår kom min yngsta dotter hem med en lapp från dagis där det stod ungefär följande:

På söndag är det vändagen. Därför ägnar vi oss hela denna vecka till att tala om hur en bra vän är. Att man leker med varandra, hjälper varandra, säger fina saker åt varandra etc. Vi kommer även att dela ut klistermärken när barnen gör något som karakteriserar en god vän. T.ex. tar med ett annat barn i leken. På fredagen kommer vi att se vem som har mest klistermärken och så utser vi veckans vän.

Det tog en stund innan jag insåg varför lappen och "tävlingen" störde mig så mycket. Jag är ju som sagt tävlingsmänniskan personifierad, som inte ens klarar av att låta småkillarna vinna i fotbollsmatchen mellan föräldrar och barn. Jo, jag tycker inte man skall tävla i vänskap av den anledningen att när det kommer till en tävling, skall det alltid gå att säga -"Det är inte viktigast att man vinner" (annars kan de sluta som jag). Men att förlora i den här tävlingen är en dubbelförlust. Dels för att man inte vinner (trots att det är viktigast att vara med) och dels för att en förlust direkt betyder att man inte är en så värst god vän. För så är det ju. Än hur man försöker förklara att det skall sporra till goda gärningar.

Min lilla dotter kom hem första dagen och sa att hon inte fått ett enda klistermärke och att Sofia fått ett för att hon var så duktig att klä på sig (!) och andra dagen kom visserligen min dotter stolt hem och sa att idag hade hon fått ett klistermärke, men hon hade ingen aning om varför. Så mycket var orsak och verkan värt i det här fallet.

Imorgon är grand dö finall. Min dotter har egentligen en ledig dag, men hon skall absolut åka till dagis för att se vem som vinner. Vem som blir veckans allra bästa vän. Som vinner godhetspriset över de andra små usliga liven.

Det sitter en liten fågel

Jag har börjat på skrivkurs för nybörjare. Imorgon har vi min andra träff. Vi fick i uppgift att ta med oss en favoritdikt. Skit också. Jag som aldrig har läst dikter. Man kan väl inte vara så egenkär att man tar med den enda dikt man skrivit i hela sitt liv (en dikt som jag dessutom stolt kan deklarera att jag vunnit pris med i en dikttävling). Dikter är inte min grej. Varken att läsa eller att skriva (eller det kanske det är, vad vet jag).

Men en dikt har jag i alla fall plockat med mig. Fast för mig är det en sång.


Fågeln

Där sitter en liten fågel på havets vilda strand. Långt borta uppgår solen i gyllene morgonland.

Där vinkar emellan rosor en port av rubiner och gull. Det växer i fågelns hjärta en lust så längtansfull.

Han flyger mot morgonrodnan,skön vinkar dess purpurkust;han flaxar med svaga vingar,han sjunger med mäktig lust.

Allt längre, allt längre han ilar,han skådar bakom sig ej mer,tills, vart han vänder blicken,blott öde vatten han ser.

Han flyger tills vingen brister,han sjunker i böljande hav ―och aftonen ler i rosor och stjärnan i guld på hans grav.

― Josef Julius Wecksell (1838-1907)

Den här dikten/sången brukade min farmor sjunga för mig när jag var liten och jag grät varje gång för jag tyckte den var så sorglig. Den här sången sjöng jag för min farmor när hon stilla dog bort. Plötsligt såg jag ett budskap i den som jag inte tänkt på tidigare. Och det är väl så med bra dikter, att de skall kunna läsas i olika skeden av livet och ge tröst och vägkost i den situation man befinner sig i just då.

Roligast och tråkigast

Förra året var min man på ett föräldramöte till dagis där man diskuterade barns språkinlärning. Föreläsaren tog upp hur lite man egentligen pratar med sina barn under en dag. -"Det är bara att tänka efter hur ni gör när ni kör bil", lär hon ha sagt. De flesta lyssnar på radio/musik, eller så är det föräldrarna som samtalar i framsätet för att med jämna rum utbrista -"Men nu är det mamma och pappa som pratar!" när det från baksätet hörs -"Vaaa? Vad säger ni? Vad menar ni?". Jag är tapper. Jag försöker vrida av ljudet på radion för att ställa en fråga, för att sedan få ett hastigt svar och en liten hand vrider upp ljudet igen. Och ja, det är ju skönt att bara slappa och lyssna på musik. Säkert även för ett barn.

Och vad pratar man med ett barn om? Säkerligen om allt mellan himmel och jord. Men vad gör man om man inte har pratsamma barn?

Vad jag kommit på är att jag "tvingar" mina tre barn att i tur och ordning berätta den roligaste och den tråkigaste saken som hänt under dagen. Det här funkar bra. Nu märker man att de under dagen samlar på sig roliga och tråkiga saker att berätta. Och en rolig sak blir ofta ganska många. Och jag behöver inte nöja mig med konversationen -"Hur var det i skolan?" -"Bra" -"Har det hänt något särskilt?" -"Nä".

Lika åt olika

För några dagar sedan fick jag höra något som jag tyckte var så bra!

-" Det är orättvist att behandla alla lika, eftersom alla människor är olika".